Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Henrik Nyström)
[album, Homesleep/Border, betyg: 0]
Det smartaste med att välja bandnamnet Fuck måste vara att det är omöjligt att undvika, man får det liksom rakt i ansiktet och blir tvungen att ta reda på vad det handlar om. Att namnet sedan rimmar bättre med de syrliga texterna än med musikens lågmälda innehåll gör det bara ännu mer självklart. Fuck bildades i San Fransisco och har spelat tillsammans i drygt 10 års tid. De öppnar dörren och välkomnar oss in i “Those Are Not My Bongos” med orden “Does the penis offend you?” och “Hey you motherfuckers”, trevlig värre i “Motherfuckeroos”. Det är bara att vänja sig vid de tvära kasten mellan söta melodier och vulgära textstrofer.
De komplexa arrangemangen påminner mycket om hur Eels lät på den tiden de var bra runt debutalbumet “Beautiful Freak”. “Hulk Baby”, “Jazz Idiodyssey”, “Her Plastic Acupuncture Foot” och “Motherfuckeroos” är alla lika bra som titlarna hysteriska.
Ok, de inledande recensionsraderna bekräftar de förutbestämda meningarnas kraft om hur man tror att saker och ting ska vara bara för att de benämnts med ett visst ord. Fuck gör sitt bästa för att sudda ut dem med oväntade humörsvängningar och knorrade tillvägagångssätt och det känns riktigt befriande. “Those Are Not My Bongos” är bandets sjunde album och en mycket varm, om än något ovanlig ljudresa.
Enligt obekräftade källor så ska bandet sluta turnera i sitt hemland som en ren protesthandling mot den sittande presidenten och landets politiska styre… många bäckar små… På deras hemsida finns en kärleksförklaring att ladda ned i form av “George W Hitler”.
