(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Mats Nordström)
[album, Ecco.chamber/Border, betyg: 0]
Kan nu-jazz blandat med latinorytmer och soulig kvinnlig sång på portugisiska vara ett lyckat recept. Möjligen för den som verkligen gillar ovanstående ingredienser var för sig. Men för mig som har ruskigt svårt för latino och inte är särskilt förtjust i soul är det här en närmast smärtsam platta att lyssna på. Ska jag alls lyssna på nu-jazz vill jag ha den sval, tillbakalutad och huvudsakligen elektronisk. Svenska band som Stateless och Plej är goda exempel på vad jag menar. Londonbandet Jazzinho går alltså i en helt annan riktning och skapar en hybrid där den knappt hörbara elektroniken används för att skapa ett och annat trött dansbeat. Det är ett enda långt varmblodigt latinoparty som bara känns jobbigt. Trots att jag tappert lyssnat igenom skivan flera gånger hittar jag inte en enda låt jag ärligt kan säga att jag gillar. När den här texten är färdigskriven kommer jag således aldrig mer att lyssna på skivan.