Einstürzende Neubauten – Perpeetum Mobile

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

[album, Mute/Playground, betyg: 0]

För de flesta av er kräver Einstürzende Neubauten ingen presentation. Men då det kanske finns yngre läsare som inte är så bekanta med gruppen, inleder jag denna recension med en minibiografi.

Neubauten formades i Berlin i början på 80-talet. De utmärkte sig genom att använda mycket okonventionella “musikinstrument”. De samplade nämligen drillborrar, tryckluftspressar och vinkelslipar för att skapa ett personligt sound. Sångaren Blixa Bargeld skrev, i sin tur, mycket intelligenta och poetiska texter. Plattorna Kollaps (1981), Halber Mensch (1985) och Haus der Lüge (1989) räknas alla som klassiker inom den industriella musiken.

Under 90-talet förändrades Neubautens sound successivt. Den industriella aggressionen tonades ner och lämnade plats för en mörk och stämningsfull melankoli. I synnerhet skivorna Ende Neu (1996) och Silence Is Sexy (2000) är mycket mörkt romantiska.

Perpeetum Mobile tar vid där Silence Is Sexy slutade. Även här handlar det om högklassig dyster musik med tydliga influenser från Nick Cave och Tom Waits. Temat för skivan är “förnyelse” och i inledande “Ich gehe jetzt” uttrycker Bargeld sin växande frustration över omgivningens stagnation. Han försöker förtvivlat få oss att förstå att det är dags att växla spår och tänka i nya banor. Som symbol för förändringen har han valt vinden – i nästan varje låt refereras det till denna okuvliga naturkraft…

Musiken, då? Jo, plattan har en imponerande bredd och är rakt igenom högklassig. Vackra och dramatiska ballader som “Ein leichtes leises Säuseln” varvas med snabbare och mer experimentella spår. “Der Weg ins Freie” och titelspåret “Perpeetum Mobile” kunde t ex varit hämtade från Haus der Lüge. De tyska herrarna har även vågat låta sig inspireras lite av den moderna dansmusiken. “Paradiesseits” innehåller nämligen små trip hop-influenser. De mals väldigt smakligt in i det karakteristiska Neubauten-soundet och resultatet blir lysande!

Perpeetum Mobile lyckas alltså med bedriften att både låta “klassisk” och leda gruppen framåt. Troligtvis var det precis vad tyskarna eftersträvade? Det handlade ju, trots allt, om “förnyelse” och “förflyttning”. Tysktalande personer kan även njuta av några av Blixa Bargelds bästa texter någonsin. Hans dystra fantasier är nästan i klass med förebilden Charles Baudelaires…

För alla Neubauten-fans är det här ett givet köp. Alla som är intresserade av romantisk och mörk musik borde dock undersöka “Perpeetum Mobile”. Skivan är värd betyget 4+. Då menar jag en stark fyra på den “hårda skala som inte är drabbad av betygsinflation”. Budskapet borde gått fram – det här är imponerande bra!

(skivan släpps i början av februari)