Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Ola Karlsson)
[album, Control Group/Border, betyg: -]
När Black Rebel Motorcycle Club sviker och The Strokes kör på i (alltför) välkända spår känns det skönt att kunna konstatera att återväxten inom den skitiga rocken är räddad. Post Stardom Depression är en kvartett från Tacoma, Washington som med all rätt högaktningsfullt skiter i att garerocktåget gått för länge sen.
Nåt så här grisigt har jag faktiskt inte hört sedan BRMCs debut, och knappt ens då fick jag sån lust att starta ett band igen. PSD har inte samma monotona driv som motorcykelklubben, men kompenserar detta med riff så hårda och bångstyriga att man baxnar. “Ordinary miracles” verkar var inspelad i en smörjgrop, med Marshallförstärkarna seriekopplade med svetsaggregaten. Lyssna hur det fullkomligen blixtrar om spår som “Monster”, “Let’s destroy” och den formidabelt sinnesslöa skit-i-allt-chanten “Who cares come on”.
Jeff Angell har allt en riktig stjärna behöver; röst, utseende och attityd, och han låter lika kaxig och nonchalant som någonsin Julian Casablancas. Dock utan dennes magnifika melodisinne, ska sägas. För Post Stardom Depression bjuder framför allt på partymusik. Men en svart sådan, för de där grabbarna som står ensamma i ett hörn, gömda bakom svarta kalufser, och dricker sig fulla under tiden de diggar i tystnad. Och alla som inleder ett album med en rad som “Sometimes I feel like I just wanna fuck” med hedern i behåll är kvalificerad som en fullvärdig representant för rock’n’roll i min bok…
