(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Ola Karlsson)
[album, Bad Taste, betyg: -]
Jag gillade Danko Jones förra album, “Born a lion”. Jag samplar ur min egen recension; “den här Sverigebekanta kanadensiska trion vet onekligen hur man gör adrenalinstinn rock för grabbar. Danko själv står där bredbent i mitten som en korsbefruktning mellan Gene Simmons och David Johansen och spyr ut feta betongriff med gitarren och väser kvickheter ur mungipan, och han gör det riktigt bra. Ibland. Ibland, när klichéerna hopar sig som groupies på ett Mötley Crüe-gig blir det lite för mycket av det goda”.
Så långt inget nytt. Problemet med “We sweat blood” är inte att det låter i stort sett exakt likadant som på “Born…” Problemet är att låtarna är så mycket sämre. Danko riffar fortfarande coolare än de flesta gelikar, men här finns inte utrymme för så mycket fantasi och refränger saknas i stort sätt helt. “Dance” är fräck, och “Home to hell” vinner på en kaxig text och en cool titel förstås. Likaså är “Forget my name” habil rotshårdrock medan punkiga “The cross” inte alls passar trions format. I övrigt är det sorgligt tunt med bärkraftiga låtar.
“We sweat blood” är mixad och mastrad i Sverige och bandets popularitet lär inte minska här efter detta album. Ryktet om Danko Jones förträffliga liveshow sprider sig och bandet ska i ärlighetens namn ha en eloge för att man lyckas fånga en del av den elektrifierade energin från dessa spelningar i studio. Tyvärr räcker det inte hela vägen…