The Bear Quartet – Angry Brigade

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Henrik Nyström)

[album, A West Side Fabrication, betyg: -]

The Bear Quartet behöver ingen närmare presentation. Efter 14 år, nästan lika många fullängdare (11+en samling) och en uppsjö ep-utgåvor har den eminenta björnkvartetten från Luleå skrivit sig ett alldeles eget kapitel i den svenska pophistorien. Med hedern i behåll har de klarat sig från den Rigor Mortis liknande åkomma som ofta drabbar band som spelat tillsammans för länge och bara går på gammal fin rutin. Deras genuina egensinnighet genomsyrar allt material de någonsin gett ut tillsammans och även om skillnaden är stor på hur det lät 1992, på debutalbumet “Penny Century” och hur “Angry Brigade” låter så finns där alltid en personlig stämpel, en tydlig tidsmarkering som talar sitt tydliga språk med var bandet står för tillfället.

1997 kom mästerverket “Moby Dick”, för mig en smäll, lika stor som titelfiguren är till kroppsstorleken. Med låtar som “Before The Trenches” och “Where Do You Put Your Hate” nådde de ut till en bredare publik. Sedan dess, har kvalitén på materialet som kritikerfavoriterna släppt varit alltjämt hög och deras lilla, trofasta fanskara är förmodligen alldeles lagom till storleken i bandets tycke.

Med “Angry Brigade” har de tagit längre tid på sig än vanligt. Mer än att bandet utlovade en massa energi och punkrefränger var det osäkert vad man kunde förvänta sig musikaliskt efter introverta “Ny Våg”. Att ta sig vidare in i “Ny Våg” landskapet verkade alltför snårigt och mörkt så till mångas stora glädje har de hittat tillbaka till de himmelska popmelodierna som präglade “Moby Dick”, “Personality Crisis” och “Gay Icon”. Även om man inte bör lägga någon större vikt vid det så skulle man kunna kalla det ett mer lättillgängligt sound.

“Angry Brigade” är en kantig ljudfrossa i distortion, melodier, dubbelstamp och bräckliga ballader. “Put Me Back Together”, “I’m Still Her” och “Ambulance” är alla potentiella BQ klassiker av stora mått och här finns också fragment och viskningar från ca tio år gamla “Cosy Den” och “Family affair”.
“If violence is a language and you learned your grammar well. And everybody speaks it, are you bound for or do you live in hell?” frågar sig Matti Alkberg i “Grammar” medan de andra frenetiskt rotar kring i, och förvaltar de tidiga albumens trasiga ljudkammare.

The Bear Quartet är inte ute efter kommersiell framgång, det är, och har alltid varit musiken som står i fokus. Precis som med många av de förut nämnda albumen så känns det helt naturligt att säga att “Angry Brigade” kommer att bli albumet som tar dem ett steg längre, kommersiellt sett. Men samtidigt så vet vi sannolikheten för att det kommer att hända är näst intill obefintlig och det känns tryggt, samtidigt som en förbluffande mängd bedrövliga band tar sig fram i rampljuset och visar stimoroltänderna för en kort sekund så står BQ kvar hos moderskeppet “A West Side Fabrication” och hånflinar åt alla ytligheter.

Det kan inte sägas enklare än hur skivbolaget beskriver sina guldklimpar: “The Bear Quartet är helt enkelt ett extremt bra band”.
Det kan ingen ändra på, inte ens Bert Karlsson.