First Floor Power – Nerves

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Pelle Olofsson)

[album, Silence Records, betyg: -]

Integritet.

Jag missade First Floor Power totalt. Såg inte SVT-dokumentären, hörde varken ep:n eller debutalbumet. Men med tanke på hur avskydda de är av många (och hyllade av många andra) nappade jag direkt när jag blev erbjuden att recensera Nerves. Det slutade med att jag lyssnade på den fyra gånger i rad utan avbrott. Kunde det verkligen vara så bra? När jag till sist försökte formulera mina känslor i ord var integritet det första jag kom att tänka på. För något oantastligare än Jenny Wilsons och Karl Jonas Winqvists antisång får man leta efter. Att ge sig in på att jämföra First Floor Power med andra band känns som ett kamikazeprojekt. Lyckligtvis behövs det inte heller, för de har något så ovanligt som en helt egen stil genomsyrad av triumferande vemod.

Någonstans i botten ligger en experimentlusta som går att spåra till popmusiken från 1960-talets andra hälft. Ljudbilden domineras ofta av drivande basgångar, orglar och synthar. Ibland dyker blås och stråkar upp. Trots att låtmaterialet är oerhört starkt är det detaljerna som dröjer sig kvar i huvudet. Som körpartiet i “The Dream”, pianot i outrot till “Happy Endings”, första gången Jenny Wilson sjunger “staring” i “Blanket Sky” och basgången i “How I Lost My Juvenile Smile”. Sådana ögonblick finns det hur många som helst av på Nerves.