Client – Pornopop med garanterad tillfredsställelse

Client:A och Client:B är de två hjärnhalvorna i en nyskapande duo. Ständigt uppbackade av den mystiske Client:F ska de erövra musikvärlden. I en brittisk pub i källaren till ett lyxigt hotell i Köpenhamn fick Zero en lång och trevlig pratstund med inblickar i hur det är att starta ett band, att hamna på syntvärldens mest berömda skivbolag och… pornopop?

Tjejerna hälsar artigt och presenterar sig som Kate och Sarah, Client:A respektive Client:B. De har bara varit i Danmark en knapp timme men ser trots detta hur bekväma och avslappnade ut som helst. De har hunnit ta en kort promenad runt Kongens Nytorv, där vinterglada danskar anlagt en stor skridskobana. Deras klädsel torde ha väckt viss uppmärksamhet, bägge sjunker ner i de bekväma skinnsofforna iklädda grågrön kjol ner över knäna och nystruken beige/kaki skjorta. Den fryntlige danske skivbolagsrepresentanten utlovar en helkväll i den danska huvudstaden med alla tillbehör. Roade observatörer kan bara konstatera att blickarna klienterna emellan snarast ställer sig frågan “hur ska vi ta oss ur det här?”. De är absolut inte blyga eller försagda och den blonda blåögdheten hos ett nysignat popband lyser behagligt med sin frånvaro. Det visar sig också mycket riktigt att Client inte är det första musikaliska projekt de är involverade i. Kate/Client:A är den mörka av de två, och den som först tar till orda:
– En av mina tidigare inkarnationer, Technique, agerade förband till Client:Fs band på deras senaste turné. Sarah hoppade in som ersättare ett tag, och vi började jobba tillsammans.

Första stegen
Så började alltså historien om det som skulle komma att bli Client. Turnén var på helgerna, och i veckorna träffades de två och satte ihop lite demolåtar. De berättade för Client:F och han ville gärna höra hur det lät, så de försåg honom med en skiva. Efter det blev det tyst, men med tanke på det pressade schema alla hade tog de inte illa upp. Efter julen 2001 mötte dock Kate honom nere på den lokala puben.
– Han frågade vad vi skulle göra med Client, och jag berättade att vi skulle starta Client Records och ge ut skivorna själva. Då hade han precis startat Toast Hawaii som en underetikett till Mute Records och på den vägen är det.

I såväl låttexter som informationsmaterial får man intrycket av att Client är ganska säkra på sin sak, de ska reformera dagens stagnerande musikvärld. Ämnet verkar intressera dem, för knappt är frågan formulerad innan Kate tar över.
– Det finns en stark undergroundscen idag, vilket är underbart. Elektronisk musik är på uppgång, men det du ser på tv eller hör på radio är bara producerade pophits, folk som sjunger andra folks låtar, tvättmedelsmusik. Gigantiska marknadsföringsbudgetar… vi är lite anti mot allt sånt.

Hur tänker ni bära er åt för att motarbeta den här trenden då? Sarah som står vid mikrofonen i vanliga fall har varit tyst fram till nu:
– Vi försöker bara vara ärliga, en vän till oss tar alla fotografier, en annan vän ska göra en video till oss och en tredje vän gör websidan. Allt är lågbudget, vi överproducerar inte musiken, det kommer inte in studiomusiker för att få det att låta bättre, sången är nästan helt ren från överdubbningar och effekter och sånt. Vi gjorde allt själva i vår hemstudio i Kates sovrum. Det känns mycket ärligare och rakt från hjärtat, mer rättvist mot lyssnaren.

Hjälp på vägen
Under talet om ärlighet mot lyssnaren och sig själv kommer Kate att tänka på hur det gick när de skulle presentera sitt koncept för Mute Records:
– Vi skulle spela upp vår demo för Daniel Miller. Det blev sex låtar och jag påpekade att programmeringen var riktigt dålig, men han sa “Nej Kate, vad ni gör är så naivt att programmeringen är briljant. Många försöker låta exakt såhär, men ni gör det naturligt för att ni inte har så stor erfarenhet av att programmera musik. Allt ni behöver förbättra är trummorna, använd inte loopar.”

Styrkta av detta uttalande från en av de absolut viktigaste människorna på den elektroniska musikscenen tog Client tipsen till sig och fick hjälp med trumprogrammeringen. All övrig produktion och programmering gjorde Kate genom att själv lära sig programmet Logic på en Mac. De pratar sig varma om arbetssättet. Att kunna göra en låt, bränna på cd och bara springa över till Client:F för att få omedelbar feedback. Sarah skrattar och minns en episod från arbetet med albumet:
– Vid ett tillfälle sparade vi vad vi höll på med för stunden, gjorde en mp3a och skickade till en radiostation i Kroatien. Otroligt, den var där på tio minuter.

För tjugo år sedan hette det att “Home taping is killing music”, men musiken dog ju aldrig? Diskussionen berör helt klart Kate, hon har teorier klara:
– Jag tror att om skivor blivit billigare hade säkert alla hellre velat ha en snygg förpackning i handen än en kopia eller mp3or. Men så länge man får betala 15 pund för en ny artist man inte känner till så bränner man en kopia från en kompis istället. Min uppmaning är att hålla skivpriserna nere, då kommer folk att fortsätta köpa dem. Det är fullt möjligt att vår skiva släpps för 9,99 pund i England, Toast Hawaii är toppen som bolag på det sättet för vi kan prata om sånt.

På tal om ert bolag, Toast Hawaii, vad tror ni att ni drar för fördelar av Client:F och hans erfarenheter?
– Det är förstås toppen att vi har alla hans fans uppmärksamhet, men vi gjorde inte musiken med dem i åtanke. Förhoppningsvis skaffar vi oss en egen fanskara men en del av dem kommer säkert vara fans av Client:Fs band, gissar Kate.

Pornopop
Artister avskyr generellt att bli kategoriserade men om ni skulle göra ett försök att sätta er själva i en genre, var skulle ni hamna då?
– Pornopop!
Plötsligt förstår man varför de valt sina anonyma alias, för frågan är med nöd och näppe avslutad innan ett tvärsäkert svar kommer från Client:A, och Client:B tillägger i så gott som samma andetag:
– Musiken är baserad på melodier och sång, jag skulle vilja påstå att vi inte tillhör electroclashscenen. De kör bara icke-ljud och meningslösa fragmentariska texter. Vi kommer båda från sångbaserade musikaliska bakgrunder. Jag vet inte, jag tror vi kan tilltala de flesta faktiskt.
Teorin delas av Client:A:
– Dave the Hustler, som har jobbat med Miss Kittin bland andra, har erbjudit sig att göra en mix åt oss, så jag tror det kan sprida sig till den scenen också. Vi gillar ju båda Ladytron och Miss Kittin, det mer sångbaserade de gör är såklart besläktat med det vi gör, men jag tycker vi är mörkare och hårdare. Vi spelar “Seventeen” i vårt DJ-set, med Kraftwerk direkt efter.
Kate gör en av eftermiddagens flera referenser till de tyska förfäderna.

Era låtar skiljer sig åt ganska kraftigt i stil, hur ska ni få ihop det hela på albumet?
– Albumet blir som en mix, “Client” och “Price of love” är ju ganska lika egentligen, textmässigt. Musikaliskt blir skivan en blandning, om än mer åt det hårda hållet. Kate har helt klart den mer tekniska synen av de två, Sarah fortsätter om innehållet:
– Jag har skrivit låtar i många år, men det är precis nyligen jag börjat sätta dem i produktion, så jag testar fortfarande lite vad som fungerar textmässigt.

Stilfull framtoning?
Kommer er huvudlösa image att hålla i sig även i fortsättningen?
– Jag tror att vi sakta men säkert kommer avslöja våra rätta identiteter, säger Sarah och Kate fortsätter.
– Det där startade med att vi ville vara androgyna eller könlösa. Vi kapade av huvudena och gillade att det såg lite konstnärligt ut.

Det är lite Kraftwerk där igen, eller hur? Föga förvånande kommer medhåll från Kate.
– Ja, lite Gilbert & George också, men vi kommer säkert att visa mer ansikten eftersom folk inte väntar sig det. Det blir inga standard pop-bilder dock, det blir mörkare och kantigare.
Återigen talar de om varandra och Client:B tar över:
– Vi vill bara komma bort från den stereotypa bilden av tjejer som säljer sig själva med “Titta på mitt ansikte, är jag inte söt? Köp min skiva!” Vi vill bli bedömda för vår musik…
– “Titta på mina bröst, är jag inte söt? Köp min skiva!” Ordet går tillbaka till Client:A, som spinner vidare på sin kollegas tema. “Titta på våra rumpor, är vi inte…” Vänta förresten, det är ju så vi gör! Båda brister ut i gapskratt över referensen till första singelomslaget men Sarah framhärdar, mellan skrattsnyftningarna:
– Vi vill bli tagna på allvar, att folk ska lyssna på musiken istället för att titta på hur vi ser ut.

En lovvärd princip såklart, men hur kommer det att se ut när ni står på scen och spelar live?
– Vi kommer ha en gitarrist med på scen och Sie Medway-Smith som gjort mixar åt oss följer också med, så vi blir fyra på scen men bara vi två har uniformerna.

Det börjar bli dags att släppa iväg Client så att de kan förbereda sig för kvällen, då de ska vara djs på Köpenhamnsklubben Rust. Kraftwerk har ju kommit på tal ett par gånger under samtalet, så avslutande fråga blir huruvida de är medvetna om att de på sin websida stavat fel till just “Kraftwork”.
– Det är verkligen hemskt, säger Sarah, i spelat chocktillstånd. Det är ju på gränsen till helgerån, fortsätter hon men med ett smittande leende.
– Förlåt. Kate talar tyst och ser verkligen genuint skamsen ut. Det är mitt fel, jag lämnade vår playlist över telefon till vår webmaster, Client:W. Han är ung och var inte med på 80-talet. Men han är jätteduktig, gör alla flashgrejer och allt annat.

Här lämnar vi tillfälligtvis sagan om Client, men får säkert all anledning att återkomma. Deras album släpps senare i sommar / höst, till dess är de Toast Hawaiis enda band. Client:F kommer att jobba heltid med dem till sent i år, då det finns en viss risk att han och ett par andra gamla Basildon-grabbar börjar spåna på en ny platta igen…