Kraftwerk – Tour de France Soundtracks

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Duvander)

[album, EMI, betyg: -]

Att farfar Hütter och farfar Schneider skulle få en femma i betyg kan se ut som att matchen är uppgjord på förhand. Jag är dock ingalunda okritisk till Tour de France Soundtracks, här finns spår som jag faktiskt inte riktigt kan förstå varför de över huvud taget finns med. Den nya versionen av “Tour de France” från 1983 låter exempelvis som något från Greatest Synthesizer Hits 8, fullständigt obegripligt. Nya “Tour de France” låter betydligt fräschare, även om den ges på tok för mycket utrymme med sina inledande 19 minuter uppdelat på fem spår.

Efter den trevande inledningen dunkar det dock till rejält i baselementen när “Vitamin” lyckas kombinera sina endast 91BPM till det mest dansanta elektro som släppts i år (jämte Goldfrapps “Strict machine” såklart). Med lätt vocoder-darr är det omisskänligt Ralf Hütters teknoerotiska stämma som förklarar vedermödorna med en korrekt kost för cyklisterna på “touren”. “Kar-bo-hy-drat, pro-te-in. A, B, C, D-vitamin” mässar han i en lika kort som briljant konstruerad poprefräng. Här förvaltar man verkligen arvet från Man-Machine i en tillsnyggad The Mix-form.

“Aero dynamik” är i så fall snarare konstruerad på Trans Europe Express-vis. Temat sträcker sig över två spår och namnet på det andra, “Titanium”, vittnar också om att det är de metalliska rytmerna från 1977 som återvänt, även om de såklart också smält ner till nutid via 90-talets versioner av “Numbers” och “Musique Non Stop”.

Plattans enda egentliga överraskning kommer i och med spår nummer nio. Minimala “Elektro kardiogramm” låter som en kombination av tidiga Kliniks rytmljud och de mänskliga flåsandena från den ursprungliga “Tour de France”. Syntstråkarna avslöjar dock tydligt ursprunget och kombinerat med talsamplingar och Florian Schneiders robovox-enhet blir det en lysande uppvisning i ljudkonst.

“La Forme” och dess andra sektion “Regeneration” börjar lovande, med intressanta rytmer och ljud som man nästan misstänker att de upptäckt i samband med ommastringen av de tidiga 70-talsalbumen Kraftwerk, Kraftwerk II och Ralf & Florian. Det som drar ner just de här spåren är de symfoniska syntarna som snarare pekar åt Jean-Michel Jarre och hans efterföljare. Kanske finns de där för att blidka fransmännens bombastiska ådra och det må väl vara hänt.

Ljuden och arrangemangen på Tour de France Soundtracks är tveklöst nära efterträdare till The Mix-perioden även om tempot sänkts ytterligare ett steg från den plattan. Det är imponerande, på styrka av egentligen bara tre musikaliska teman är detta en fullpoängare med god marginal. Nuförtiden skulle vem som helst kunna göra det här, i teorin. I praktiken är det dock så att ingen når riktigt fram till den tekniska och musikaliska perfektionism som, åtminstone stundtals, uppnås i ett litet gult gatuhus i Düsseldorf…