Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Pelle Olofsson)
[album, Sony, betyg: -]
Det finns få band som jag har så ambivalenta känslor till som Manic Street Preachers. Efter att i början av 90-talet släppt ett par bra gitarrpopalbum, som kanske var lite för hårdrockiga på sina håll, nådde de sin kreativa höjdpunkt med Holy Bible (1994). Sen stack Richey Edwards och Manics blev ointressanta, gubbrockiga, balladpampiga, lönnfeta stadiumelefanter. I vintras gav de oss den hyperkommersiella hitsamlingen Forever Delayed och för att dämpa sitt dåliga samvete bjuds vi nu på en dubbel-cd med 20 b-sidor och osläppta låtar, och 15 covers.
“Judge Y’rself” och “Comfort Comes” är utmärkta spår som hör hemma i perioden kring Holy Bible. Fantastiska “Prologue To History” och “Just A Kid” är nyare verk som visar att Manics fortfarande kan göra stor musik. Lipstick Traces svaga länk är coverinspelningarna. Här finns låtar av självklara namn (Nirvana, Guns’n’Roses, The Clash) och andra mer överraskande (Happy Mondays, Primal Scream). Men ingenting sticker ut eller är bättre än originalet. Men alla inbitna fans kommer att älska hela Lipstick Traces. Trots att de redan har laddat ned de flesta låtarna från nätet.
