(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Duvander)
[album, Sony, betyg: -]
Av “mitt” Indochine, dvs ett par underbara syntpopalbum från första halvan av 80-talet, återstår inte mycket. De fyra dåvarande medlemmarna representeras nu bara av sångaren Nicola Sirkis. Han sätter dock ett mycket välbekant avtryck i ljudbilden fortfarande, även om det nuförtiden finns en aningen mer slätstruken känsla över Indochine. Stundtals blir det nästan power ballads och då kan man ju undra om inte till och med 80talsnostalgi (i all sin hemskhet) är bättre. Men det hettar absolut till på sina ställen. “Punker” är distat ös och “Paradize” är en tjusig elektroindustriell popsaga, “Like a monster” är inte så dum den heller och “Marilyn” påminner ju verkligen om killen med tillägget Manson. Trots detta känns det absolut som att det fattas lite egg på anrättningen. Sången blir allt som oftast för snäll för de tuffa låtarna och det är synd för Indochine har, trots över 20 år på scen, fortfarande potential som artister. Det kan nog vara all anledning att hålla ögonen öppna framåt hösten, när den nya live-DVDn tydligen ska släppas.