(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Sven Eklöv)
[singel, Subspace, betyg: -]
För första gången sedan splittringen 1985 har originaluppsättningen av DAF återförenats och spelat in nya låtar. Om orsaken till denna återförening har att göra med att killarna fått ont om pengar och ser sin chans att tjäna lite pengar nu när 80-talets syntmusik är inne igen, kan man bara spekulera i.
Oavsett vilket så får vi nu första smakprovet från nya skivan med denna singel, vilken med sitt antiamerikanska tema borde bli en hit i Irak. Och trots att det inte är mycket som ändrats i soundet, låter det inte mossigt och patetiskt, utan nytt och fräscht. Vilket bevisar hur före sin tid DAF var med sitt sound.
På singeln hittar vi fyra versioner, radio, album och två mixar. Den ena är en klubbversion och den andra är en Ronan Harris (VNV Nation) mix.
Musikaliskt finns det inget som skiljer mellan radio och albumversion, så jag går direkt på mixarna. I Harris mix är ljudbilden väldigt minimalistisk till en början, men i takt med att låten rullar på fylls ljudbilden på med allehanda syntslingor, vilka är som gjorda för ett fullpackat dansgolv.
Tyvärr låter det rätt klent om klubbmixen för att vara detta band. Och musikaliskt är den inte heller något vidare. Vilket är synd för trots att Harrismixen är bra, hade jag nog hoppats på något bättre.
Men låten är grym i original, och ovannämnda version kommer jag nog att älska när jag hör den på Tech-Noir, nästa gång jag går dit. Så jag ska inte gnälla så mycket.