Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Henrik Nyström)
[album, Virgin, betyg: -]
En av alternativrockens stora hjältar är tillbaka och när Joseph Mascis nu släpper sitt
andra soloalbum har han kommit att bli något av genrens svar på AC/DC. Vad jag menar med det är att både bångstyrigheten och ljudet tvättats en hel del sen debuten “Dinosaur”med kultiga Dinosaur Jr 1985, men konceptet bråkas det fan inte med. Dinosaur Jr började visserligen som ett band, men Ego-slitningarna mellan Mascis och Lou Barlow (numera lo-fi gud i Sebadoh) blev till slut för stora vilket sedermera ledde till att den sistnämnde lämnade skutan. Från den dagen har J hållit taktpinnen i ett järngrepp. På pappret ser namnen olika ut men musikaliskt sett är det inte någon större skillnad på Dinosaur Jr och soloprojektet med The Fog.
J har kompromisslöst vuxit och åldrats med sin musik och att haka på några trender har aldrig varit på tapeten. Så varför ändra ett vinnande koncept?
Outtröttligt fortsätter J att gnälla fram sina underfundiga texter invävda i malande gitarrslingor. Han slirar fortfarande in i långa ylande gitarrsolon, lindar in dig i magiska strängfnurror och vaggar dig fram och tillbaka. Men i några avslutande partier går han några fingerknäpp för långt och dynamiken improviseras bort. Hittar rätt gör han däremot i “If That’s How it’s Gotta Be”, “Set us Free” och Titelspåret “Free so Free”, tre exempel på när alla små pusselbitar faller på plats och det blir så vackert att det gör ont.
Helt såld på sina upplevelser i nyfunna hobbyn skydiving började han skriva låtar i luften, låtar som sedan resulterade i detta album. Efter en stark inledning falnar dock intresset och plattan mattas av allt eftersom. Den är fortfarande en bra bit i från hans klarast lysande stunder men trots detta är det en resa i rätt riktning jämfört med föregående berg och dalbanan “More Light”.
Lite av intensiteten och närvaron från Dinosaur Jr dagarna är borta. Desperationen i J’s röst har bytts ut mot hoppfullhet och det känns tyvärr som om han är lite för tillfreds med sitt liv i dessa dagar. Men vad gör det om 40 år, när han som tandlös hillbilly kan luta sig tillbaka i sin osmörjda gungstol och gotta sig åt att hans tidlösa gitarrock gjort ett stort säreget fotavtryck i pophistorian.
