Ladytron – Kaxighet när den är som bäst

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Karin Bolin)

Enligt en del är Ladytron inte existensberättigade. Med smarta texter, ett sound som hämtat från Nya Vågens källare och modellsnygga nunor förför de världsdelarna, en efter en. Bandet har i sin strävan att ha så lite image som möjligt blivit näst intill stilikoner. På nolltid.

Hong Kong, Bulgarien, Liverpool, vem kunde tro att den blandningen skulle föra synthpopen in och förbi Y2K? Daniel Hunt, Mira Aroyo, Helena Marnie och Reuben Wu säger att det märkligaste som hänt dem är just bandet, att de lyckats få ihop alla delar. De träffades i Liverpool och en efter en kom de med i bandet med start 1998. Alla är delaktiga i musikskapandet, och Helena och Mira gör dessutom vokalinsatserna. Två mycket speciella röster, en mjuk och en sträv, lite öststatsrå. Kontrasterna berikar Ladytron.
Första singeln bandet släppte, “He Took Her to a Movie”, är mer eller mindre en total rip off på Kraftwerks “The Model” och ger påminnelser om allt det där som var så nytt och så bra i början på åttiotalet. Men det är inte frågan om plagiat eller hyllningar till forna elektroniska superdivor. Nej, det är för egensinnigt och annorlunda. Ladytron irriterade mig nått djävulskt första gången jag hörde dem. Kanske för att jag gått och väntat på något som deras debutalbum “604” i sisådär ett decennium nu.
Att sätta på singeln “Commodore Rock” med Mira Aroyo som förmedlar ett obegripligt budskap på hemspråket bulgariska är som en skruvad upplevelse av hur “Dare” eller “Travelogue” med Human League kanske skulle ha låtit om de släppt albumen idag istället för två decennier sedan.
– That’s cool, I think!, säger Daniel när jag nämner min reaktion för honom. Jag gillar den typen av reaktioner, det är sådana vi vill ha. Vi ser oss själva som att vi har ett modernt sound med rötter i det förflutna. Vi vill inte ses som ett revivalband för det är vi inte, och försöker inte vara det heller, säger han med allvar i rösten.
– Om vi hade gjort vår platta för tjugo år sedan hade vi säkert haft samma teknik och utrustning för inspelningen som Human League använde. Men jag tror i och för sig inte vi hade kunnat existera runt 1980. Det hade varit för dyrt att ha en egen studio och att spela in. Idag gör datorer som iMac det möjligt att skapa egen musik på ett helt annat sätt. Men bara för att man har datorer som hjälp när man gör musik, betyder inte det att man kan komma upp med en bra popslinga eller en bra poplåt för den sakens skull. Många tycker att elektronisk musik inte är på riktigt men det är ju alltid en hjärna bakom, en kreativitet, datorerna gör ju inte musiken åt en.

Daniel är hemma i Liverpool när jag ringer honom, ligger och softar i soffan. Säger att han jobbar på lite remixer av låtar från “604”. Jag frågar om all uppmärksamhet som Ladytron fått på senare tid sliter, eller om de lutar sig tillbaka och njuter av färden.
– Just nu är vi på toppen av en kurva och allt känns kul. Det konstiga är att folk förväntar sig att vi ska veta hur det är att spela i ett band, medan allt vi hittills gjort har gjorts enligt trial and error-principen, vi har fått lära oss efterhand. Vi släppte albumet i USA först, och nu plötsligt är det släppt både i Europa och i Japan också, det känns lite läskigt. Klart att folk har sugit ut ens energi ibland, men tror sjutton att vi njuter av uppmärksamheten.

Med låtar som singeln “Playgirl” och albumspåren “Paco” och “Miss Black” definierar de sitt sound, ett sound som sticker ut i Storbritanniens 2001.

Jag kan tänka mig att reaktionerna på er musik är ganska blandade… Händer det att ni gör folk skitförbannade, att ni provocerar musikaliskt?
– Ja, definitivt! En hel del rockfolk tycker inte vi har existensrätt, men det är mest band hemma från Liverpool som spelat på samma små klubbar och haft samma publik i alla år och aldrig kommit någon vart. Och så kommer vi med våra förbannade synthar och drar förbi dem på ett år, klart folk blir sura!
– Vi har inte fått någon enhetlig respons på plattan utan antingen har folk älskat oss eller hatat oss. Som tur är så är det mest positiva reaktioner vi fått hittills.
– Det känns som om UK, speciellt England, går baklänges idag. Alla är helt besatta av band som Coldplay och öppnar inte upp för nya influenser. I USA, där vi först släppte albumet är det annorlunda, där verkar man vara mer fritänkande. Där är band som Depeche Mode otroligt stora och det kan vi kanske ha draghjälp av, folk som gillar dem kanske kan gilla oss.

När det gäller Depeche Mode och Ladytron så florerade en hel del rykten på Internet ett tag om att Ladytron blivit tillfrågade att vara förband åt Depeche Mode på Exciterturnén. Jag frågar Daniel om det stämmer.
– Nej, det stämmer inte. Det är bara ett rykte. Det är ganska kul för det verkar ha spridit sig väldigt fort och till många olika ställen. Vi njuter bara av det, alltid kul med uppmärksamhet.

Om Depeche Mode ringde upp och frågade om ni skulle vilja vara förakt åt dem, hade ni ställt upp då?
– Ja, det skulle vi göra såklart. Jag har inte hört så mycket av deras senare alster men jag har hört “Exciter” och den plattan tycker jag är riktigt bra.
– Vi vet inte riktigt hur vår publik ser ut än, har inte spelat så mycket live, inte varit ute på turné ännu så jag vet inte. Efter den respons vi fått via vårt skivbolag är det allt från sjuttonåriga tjejer till femtioåriga Gary Numan-fans i urtvättade turné-t-shirts, vilket känns rätt lustigt minst sagt. Vi får se när vi kommer ut på en längre turné.

Det är inte Storbritannien som fått ta del av deras spelningar i första hand, de har haft lite av en bojkott mot hemtrakterna, har spelat desto mer ute i Europa, främst i Spanien, även om spelvanan inte är direkt påtaglig ännu. Däremot är känslan för stil det, något som har blivit utmärkande för Ladytron. Kanske har det något att göra med att två av medlemmarna är modeller och en är designer.
– När vi började så försökte vi ha en anti-image, alltså komma bort från det där med image, men det har blivit omvänd effekt, vi jobbade så hårt på att inte ha någon image att det blev vår image. Vi har våra uniformer som vi verkligen gillar och vi har alla svart hår, vi ville klä oss lika och se likadana ut för att visa att vi är ett band. Ändå tycker många att vi är åttiotalsinfluerade, men det stämmer inte. Det är lite som Kraftwerk eller The Beatles, vi vill vara enhetliga, men inte bli som The Beatles, som blev skit när de började använda samma slags kläder.

Trenderna visar mycket åttiotal i år. Hade ni blivit lika accepterade och väl mottagna om ni gjort er debut för säg fem år sedan, eller är ni helt enkelt väldigt rätt i tiden?
– Det verkar vara en rörelse runt omkring oss just nu och jag tror inte det hade varit samma om vi släppt albumet för fem år sedan, även om många av låtarna på albumet är runt fyra år gamla. Det verkar som om vi är en inkörsport till elektronisk musik för en hel del människor och det känns väldigt bra, vi vill lämna avtryck hos folk och beröra mer än bara notoriska skivsamlare. Vi är ganska rockiga på ett sätt samtidigt som vi inte är rock alls.

Ladytron har precis allt som kan göra ett band riktigt stort, musiken, stilen och soundet. De kommer hålla länge om de får sin chans.
– I början när vi startade så hade vi ambitionen att bli recenserade, att få erkännande som ett band. Ren kreativitet är den mest grundläggande drivkraften för oss. Vi vill göra plattor, inte sticka ut på stora turnéer. Jag vill inte vara en tillfällig trend, utan göra plattor som står sig, som folk kan upptäcka om tio år i nån skivback och ta till sig.