Luke Slater – Helt okej på toppen

Luke Slater har tillhört de mest respekterade namnen inom brittisk techno länge nu men kanske speciellt sedan “Freek funk” – premiärskivan på Novamute 1997. Inför första skivan på anrika moderbolaget Mute gick rykten om att herr Slater blivit mycket mer syntpoporienterad, och vad vore då lämpligare än en presentation i Zero? Vi fick en exklusiv pratstund med en något fåordig, men mycket sympatisk engelsman om “Alright on top” och hans tidigare karriär.

Inför förra plattan “Wireless” kunde man i intervjuer läsa att Luke Slater var uttråkad på syntar, ett något förvånande uttalande från en renodlad elektro-kung. Hur skilde sig arbetet mellan de två albumen?

– “Wireless” var helt annorlunda för mig än “Freek funk”. Under arbetet med “Wireless” fokuserade vi på att använda frekvenser från en mellanvågsradio för att ge spåren ett speciellt sound. Istället för syntar alltså. Med “Alright on top” har jag hittat tillbaka till ljuden jag gillar i syntarna.

Om vi dröjer oss kvar på “Wireless” så kändes den avgjort mindre mörk än sin föregångare, mer funk och mindre freek. I spår som “All exhale” kunde man ana vad som komma skulle då Luke för första gången experimenterade med röster, instrumentaliserade genom vocoder men ändå. Var detta en nödvändig förändring för att fortsätta inspireras i arbetet?

– Låtar som “All exhale” var för mig ett sätt att få tillbaka melodier i musiken, något som jag till fullo gjort på “Alright on top” eftersom jag ville presentera låtar på ett nytt sätt och med ett nytt sound. En ny våg inom pop.

Han återkommer ofta till det nya, det fräscha. Just “All exhale” innehåller som sagt något som kan ha varit embryot till dagens syntpop-Slater. Faktum är att man lätt kan förlåtas om man kommer att tänka på en gammal Tears For Fears-låt då man hör sångslingan. Slater spricker upp i ett snett leende.

– Många påpekade just det där med Tears For Fears. Vi fick göra en deal med deras advokater eftersom slingorna var så lika.

När arbetet med “Alright on top” började, var det då samma sak igen? Ny kula, dags för något helt annat?

– Precis, dags för något nytt och fräscht, ett nytt sound.

För att skapa detta nya och fräscha tog Luke hjälp av sin gamle vapendragare och osynlige andre medlem Al Sage (“min femte Beatle”), såväl som Ricky Barrow från avsomnade The Aloof som vokalist.

Vänder du instrumenten ryggen nu och koncentrerar dig först och främst på melodier och strukturer i låtarna?

– Melodier och låttexter och ackordföljer var primära för “Alright…”. Låten måste vara bra från början, därefter följer ljuden och rytmerna.

I låtar som “Nothing at all”, första singeln och inledningsspåret på skivan, kan man lätt bli lurad. Där finns mycket kvar av den gamle Luke Slater, men därefter känns det som att Afrika Bambaataa har fått stå tillbaka som inspirationskälla till förmån för Visage, Blancmange, Yazoo, ELO (“Take us apart” hade lätt varit med på “Time” om den släppts idag) och alla andra gamla hjältar från första halvan av åttiotalet. En kort tankepaus senare:

– Ja, jag antar att det är så, jag växte upp med alla de där grupperna. Jag tycker mycket om majestätiska, stolta och sorgsna ljud i låtar och jag antar att många av de banden använde sig av sådana. Jag gillar stora ljud, och låtar som lyfter iväg dig från planeten…

Gav detta dig tillbaka dina varma känslor för maskinerna? Det låter som en SID-station i “Stars & Heroes”?

– Jepp, fast vi använde Sid Player på Mac:en.

Under arbetet med “Wireless” jobbade Slater mycket med Internet, laddade ner ljud och loopar och använde dessa i musiken. Vilken, om någon, utrustning drog då till sig hans uppmärksamhet under skapandet av nya skivan?

– Jag blev lite beroende av eBay (auktionssite på Internet, förf.anm.) ett tag, köpte prylar till min Commodore 64 och fick tag på en skön gammal spelkonsoll vid namn Magnavox Odyssey. Vi använde talsynten i den på “Doctor of divinity”.

Ett problem man kan uppleva med mycket av den musik som släpps idag är den kompletta bristen på variation. Många av technons subgenrer är helt baserade på ett specifikt antal slag i minuten som lämnar fantastiskt lite utrymme för variation och spänning. Rent tempomässigt varierar till exempel Luke Slaters nya platta i snitt lika mycket mellan två låtar som hela album med andra artister. Detta helt utan att för den sakens skull ge ett för diversifierat intryck. Är detta något han, med sina långa erfarenhet av techno, medvetet tänkt på när albumet satts ihop?

– Ja, jag tycker hela albumet är något nytt och fräscht och något som behövs där ute på marknaden, saker och ting har stagnerat i övrigt. Vad gäller författandet så var ju min vinkel som sagt låtskrivande. Tempot var inte en faktor egentligen, vi bara lät arbetet flyta på.

Intrycket man får av Luke Slater är att han “hittat hem” på något vis. Han har länge velat göra ordentliga liveshower, vilket varit komplicerat med hans tidigare, väldigt studio-orienterade musik. Nu säger dock informationen från skivbolaget att det ska turneras och spelas på festivaler.

– Ja, vi turnerar mycket med livesättning i år. Väldigt live ska det bli, men också väldigt elektroniskt.

Kommer du att uppdatera något gammalt material och inkorporera i föreställningen, eller känns det fel?

– Nej, vi kommer troligen köra ett eller två gamla spår, kanske “All exhale” och eller “Body freefall, electronic inform”, jag är inte säker än.

Slutligen, var det te och kex som gällde i studion den här gången också? Leende avslutar Luke intervjun med följande fakta:
– Nej, vi bytte till mint-te och äppelpaj den här gången.

Fotnoter:

• Sångaren Ricky Barrow har tyvärr hoppat av samarbetet med Slater på grund av familjeangelägenheter. Arbete pågår dock med att hitta en ersättare.
• SID hette ljudchipet i den gamla hemdatorn Commodore 64. Ett gäng på Chalmers byggde för ett par år sedan en syntmodul kring detta chip och döpte den till SID-station. Modulen mottog MM-priset för bästa syntinnovation vid SAMA 2000.