Karl Bartos – no posing!

Klockan är halv elva på kvällen och Karl Bartos har just, tillsammans med en tysk studiomusiker under psedunoymen Dave Andersson, genomfört en spelning under eget namn på millenniets första Arvikafestival. Han vill helst intervjuas utomhus och valet av plats faller på en berså bakom logen som, kombinerat med en härlig svensk sommarnatt, hade kunnat vara riktigt mysig, om det inte varit för att Andromeda-scenen 50 meter bort huserade amerikanska hardcore skrammel-bandet Fu Manchu och det faktum att en lätt nervös it-nörd ska intervjua en idol sedan nästan 20 år…

Den nyss genomförda konserten blev troligen en överraskning för de flesta. Karl Bartos framförde endast två Electric Music-låtar under hela kvällen, resten ägnades, förvisso till publikens ohöljda förtjusning, åt de Kraftwerk-alster han på sin tid var med om att författa.

Att det spelas Kraftwerk-låtar kan man ju förstå, men varför så många?

– Planen är att det ska ändras så fort min nya skiva kommer ut, men har jag bara en timmes speltid så tar jag de bästa möjliga låtarna. Det här var det komprimerade entimmes-programmet.
– Jag måste ju förstås spela de stora hitsen, The Model, The Robots…

och Neonlights…?
– Neonlights ja, jag tog alla de glada delarna och satte ihop, och gjorde den mer lämplig för att spela live. Min ståndpunkt är mer att ha roligt än att behöva teoretisera, som alltid var en del av arbetet med Kraftwerk, detta journalistiska och intellektuella angreppssätt mot saker och att reflektera över informationssamhället. Jag kan inte följa den vägen, det vore löjligt av mig att försöka, för jag var bara en fjärdedel av laget, så jag måste följa mitt eget huvud och det måste vara annorlunda och enklare.

Mindre för hjärnan och mer för hjärtat?
– Precis så, ja.

Vart tog låtarna från Electric Music vägen?
– Det är väldigt svårt för mig att presentera de låtarna live. Jag tänkte faktiskt på det, men det behövs ett helt band.

Så det finns inget djupare skäl? Du är inte missnöjd med skivan?
– Jag gillar den väldigt mycket, men det är ett koncept, och för mig var det terapi att göra den skivan. Det var min barndoms “soundtrack”. När jag växte upp på 60-talet fanns Beatles och den här ursprungliga brittiska musiken överallt och den var riktigt bra, den är fortfarande riktigt bra. Det var rock'n'roll som drog mig till musiken. Sedan fortsatte jag till klassisk musik, spelade på operan. Sedan gjorde jag elektronisk musik i 20 år, så jag var tvungen att ta en paus, jag var så trött på det. Techno-rörelsen i Tyskland är så stor, du kan inte ens se reklam på Tv utan att höra elektronisk musik. Det är ständigt denna 909-bastrumma. Jag stod inte ut längre, jag behövde släppa ut det här och jag ville bli intresserad av musik igen och jag kunde inte hitta den känslan genom att sitta framför en dator.

Så datorn stängdes verkligen av när du träffade Johnny Marr och Bernard Sumner?
– Det var en förändring jag behövde. Att träffa Johnny och Bernard var det rätta för mig i mitten av nittio-talet, jag var så trött på elektronisk musik. Johnny och Bernard är båda stora Kraftwerk-fans, på grund av konceptet och angreppssättet till musik.

Electronic spelar ju inte direkt monoton, dunkande tysk techno…
– Nej precis, det var därför vi kom så bra överens. Vi skrev nio låtar tillsammans och skivan gick rakt in på topplistorna.

På Esperanto var ett spår avsett som samarbete med LFO?
– Information med Mark Bell, ja.

Vad hände?
– Vi började jobba, men det fungerade inte. Det var menat som en liten engångsföreteelse på Warp Records, men de här små engelska bolagen kommer med så löjliga kontrakt, jag kunde bara inte göra det. “Business reasons”. Men LFO-människorna är toppen, verkligen! Nu jobbar Mark med Björk tror jag.

Så har du jobbat med våra lokala stoltheter Mobile Homes…
– Hasse! Han är här idag. De är vänner sedan länge, de ringde i början på 90-talet och bad mig producera en låt med dem. Så de åkte hela vägen ner till Düsseldorf i en husbil (“on a mobile home”) och stod plötsligt där och vi gjorde en låt. Vi höll kontakten och senare blev jag ombedd att producera deras senaste skiva som jag var med och skrev. Vi är vänner, Hasse och jag. En av låtarna användes, lustigt nog, i reklam för SAS. “You make the sun shine”, har du sett den?

Vad blir nästa produktions- eller mix-jobb?
– Jag är inte så inne på det där längre. Min senaste produktion är för Epic Records och en artist från Österrike som heter Flatz. Det är en väldigt konstnärlig skiva, bara dator och elektroniska prylar, den producerades i England av Toy Factory som är kända för att ha jobbat med Björk och Depeche Mode. Jag skrev alla låtarna åt honom men för tillfället är jag mest inne på att spela live och spela enkel elektronisk musik igen för det fungerar så bra! När jag började sätta ihop de här låtarna och ge dem liv i datorn igen började jag från början, det var verkligen jobbigt. Alla de här gamla syntharna, Moog-ljuden, att återskapa dem var lite klurigt men så fort allt var klart kände jag att detta återigen skulle ta mig runt världen.

Så det är planen för den omedelbara framtiden?
– Det är det, och att få alla dessa stämningar till min nästa skiva. Att få all denna feedback, se publiken och de glada ansiktena. Nästa vecka ska jag rakt in i studion och göra min första singel, som kommer ut i höst på mitt nya skivbolag Virgin.

Vilket namn kommer det nu att stå på skivan?
– Bartos. Jag konstaterade att om jag använder ett artistnamn, som Electric Music eller Green Grass eller vad som helst, så måste jag förklara det med “Karl Bartos, ex-medlem i Kraftwerk”. Skivan kommer att spelas in av mig och med mina vänner. Bandet kommer att kallas Bartos, precis som Santana [skratt].

Det återstår inte mycket av varken kvällen eller Arvikafestivalen, intervjun börjar lida mot sitt slut, ska Karl ta en titt på bandet som spelar sist på huvudscenen, Einstürzende Neubauten?

– Jag får se, de har ett intressant koncept, säger han vänligt, svagt antydande att hans intresse är främst akademiskt.

När han får höra att tre Neubauten-medlemmar sågs i publiken under hans egen spelning lyser han dock upp, ett lysande tillfälle för en kort avslutande fotosession. När han tillfrågas av Zeros redaktör att göra lite pajaskonster framför linsen, stoppar han dock händerna i fickorna och säger leende “No posing”.