Statemachine

Det finns en till synes oändlig rad med svenska band som spelar en eller annan form av syntpop. Band som Elegant Machinery, S.P.O.C.K och Page känner väl alla läsare till ganska väl. Utöver dessa finns en mängd småband som figurerar på samlingsskivor och demos, vissa har t o m riktiga skivkontrakt. Ett av dessa är Statemachine. Är de ett dussinband eller en mystisk ljusglimt på en annars övermättad marknad? Läs vidare och finn ut…

Statemachine, eller “tillståndsmaskin” rakt översatt. Gruppens musik rör sig mycket runt enkla tillstånd. Noll eller ett, glad eller ledsen, kalla det vad ni vill, det handlar om teknoromantik. Inte nödvändigtvis i form av en hysteri kring det nya, senaste och hippaste, utan snarare drömmar och visioner. Om människor, relationer och känslor.

– Vår musik är egentligen en form av tillståndsmaskin, nästan alla låtar är uppbyggda på en del, som varieras under låtens gång, säger Mårten. Varje låt har ett eget tillstånd, med tillhörande stämningar och harmonier.

Tillsammans med Anna och Rikard framställer han musik som inte bör kategoriseras så enkelt som “syntpop”. Det är elektronik och syntar, visst. Det är musik som kan låta poppig i sina stunder. Men syntpop? Statemachine förtjänar något bättre. Vissa har försökt att dra jämförelser med Kraftwerk. Musikaliskt är detta kanske inte så ofta fallet, men det stämmer bra i känsla och attityd.

För fyra år sen föddes idén till vad som idag har resulterat i en femspårs CD-maxi. Man har givetvis inte jobbat regelbundet hela tiden sedan dess utan det mesta har framställts på senare tid. Det har blivit ett femtontal låtar som dels finns representerade på nämnda maxin ‘Hologram’ (se separat recension) och dels i form av ett tolvspårigt album vid namn ‘Avalanche Breakdown’ som kanske finns ute då ni läser det här (om hårddisken är upphittad).

Vi pratade ju innan om teknoromantik och den speglas också i texterna.

– Jag tycker om den romantiska bilden av teknologi, säger Mårten som förklaring till gruppens inställning.

Ibland kan det låta lite banalt och enkelt i förhållande till den seriösa och engagerande ljudbilden. Fast det viktigaste med texterna är väl ändå att de passar till musiken, eller hur? På den punkten lyckas Statemachine alldeles utmärkt. Nu är det ju inte alls så att texterna är dåliga, utan i vissa fall riktigt bra om man nu måste analysera närmare.

Samplingar är ett känsligt ämne. Statemachine tar tillfället i akt att på omslaget till sin singel påpeka att alla eventuella artistiska stölder skall anses vara en hyllning till upphovsmännen. Något som fler band kanske borde upplysa om. Trots ideliga genomlyssningar har jag dock fortfarande inte hittat en enda “stöld” på den här skivan. Mårten medger att Statemachine samplar ljud men dessa görs om och anpassas efter den låt de skall användas i. Man stjäler inget rakt av. Mårten är noga på den punkten.

– Jag har absolut inga skrupler. Jag stjäl precis vad som helst, men jag tycker inte att det är kul när det hörs var det är taget ifrån, menar han.

På samma sätt tillåter man att andra grupper samplar material från Statemachine men uppmanar dem att kontakta skivbolaget för att klara upp saken. Detta har redan inträffat kan vi avslöja…

Tillhör du de som redan köpt singeln har du kanske lagt märke till att det knastrar väldigt mycket i de tysta partierna på låtarna. Det låter ungefär som om CD:n är en avspelning på en vinylskiva. Vad beror då detta på? Det verkar ju vara ett ovanligt krångligt sätt att reproducera musik på? Jovisst, och så har det ju självklart inte heller gått till. Knastret finns där högst medvetet. Det är nämligen samplat. För att skapa lite vinylkänsla. Lite analogt.

– Låter mysigt sådär. Lite “bzzz”-igt som en humla, som Mårten själv säger, nyss hemkommen efter påskens bravader.

Konserter då? Hur formuleras alla dessa idéer, koncept och klichéer till en fungerande scenshow? Ja, enligt Mårten så är det svårt. De är främst ett studioband och har bara gjort en spelning hittills. Denna genomfördes långfredagen den femte april som förband till Dance or Die på Strokes tvåårsjubileum. Det blev en splittrad upplevelse eftersom man inte har en färdigplanerad föreställning efter fyra dagars varsel och dessutom var en medlem kort på grund av tentaläsning. Ryktet går dock att publiken och arrangören var positiv till den fem låtar korta upplevelsen… Spelningar kommer att dyka upp igen men troligen inte förrän tidigast till hösten.

I framtiden hägrar mycket. Statemachine har en klar bild över vad som skall göras efter att albumet är släppt. Just nu, i helgen efter vår intervju, skall en video till ‘Hologram’ spelas in. Inte med någon stordådig budget eller så men det finns visioner om hur det skall se ut och October (som ju är Statemachines bolag som ni förstår) har ju lyckats förut med exempelvis Kie The Vez.

– Det blir ju inte en ‘Just Can’t get Enough’-video precis. Vi försöker inte slå några rekord alls men vi försöker i alla fall göra något intressant bildmässigt, annars får det vara.

Dessa meningar utgjorde en del av slutet på ett timslångt samtal där vi förhoppningsvis lärt oss lite mer om filosofin och tanken bakom ett av Sveriges nyaste band. Så håll ögonen öppna i skivhyllorna, någonstans mellan ‘S.P.O.C.K’ och ‘Sunscreem’ kommer det snart att dyka upp något riktigt intressant.

Skall vi så försöka sammanfatta? Nej, varför det? Det här är ju bara början…