Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Betyg - 6
6
En ambitiös sammanställning med ett viktigt band.
Det skapades en massa fantastisk musik i Storbritannien på nittiotalet.
Å ena sidan elektroniska band som Underworld, The Prodigy, Leftfield, Chemical Brothers, Aphex Twin, Autechre, The Future Sound of London, Massive Attack och Portishead.
Å andra sidan indiepopfantomer som The Stone Roses, Blur, Suede, Pulp, The Lightning Seeds, Elastica och Saint Etienne.
Som grädde på moset en lite mer experimentell våg med House of Love, The Boo Radleys, Slowdive, My Bloody Valentine, Lush, Radiohead och Ride i spetsen.
Ett av de största namnen, som faktiskt hade kopplingar till alla lägren ovan, var skotska Primal Scream. Med sin banbrytande mix av klubbvänlig elektronisk dansmusik, indierock, soul och dubreggae skrev de modern musikhistoria och blev hjältar för en hel generation öppensinnade sjuttiotalister.
Men hur bra har Primal Screams musik tålt tidens tand? Har de förresten haft något att komma med även på tvåtusentalet? Dessa frågor hoppas jag få svar på när jag tar mig an deras nya samlingsdubbel Maximum Rock ’N’ Roll.
Vad som slår mig först är att Maximum Rock ’N’ Roll är en rätt fånig och missvisande titel. Primal Scream bjuder på mycket mer än slitna rockklyschor. En bättre konsumentbeskrivning hade varit Maximum IndieTechnoDub’N’Roll, men ingen skugga ska falla över copywritern för att det namnet prioriterades ner…
Nåväl, samlingsskivan tar avstamp i slutet av åttiotalet, då Primal Scream gjorde småtrevlig rock med både The Byrds- och Velvet Underground-vibbar. Det finns inte speciellt mycket att säga om inledningsåren mer än att ”Gentle Tuesday” är en snygg poplåt, men bandet hade ännu inte nått sin sanna potential.
1991 släpptes Screamadelica. Man ska inte använda epitetet ”mästerverk” för ofta, men i det här fallet är det snudd på befogat. Screamadelica är något av essensen av det tidiga nittiotalet. ”Loaded”, ”Come Together”, ”Higher Than The Sun (The Orb Mix)”, ”Don’t Fight It, Feel It” och ”Movin’ On Up” låter fantastiska än idag. Att halva Screamadelica fått utrymme på denna samling säger en del om skivans storhet, men faktum är att ett par av de bästa låtarna ändå inte kommit med. Så gör er själva en tjänst och kolla upp Screamadelica!
Efter Screamadelica tog Primal Scream ett steg i en soulbluesrockig riktning på Give Out But Don’t Give Up (1994). Skivans båda hits, ”Jailbird” och ”Rocks”, håller rätt bra än idag. Mer spännande blir det likväl i nästa fas, Vanishing Point (1997), där Bobby Gillespie och hans mannar experimenterade med dub och psykedelisk pop. Missa inte den flummiga och Aleister Crowley-inspirerade balladen ”Star”!
På XTRMNTR (2000) kastade sig Primal Scream huvudstupa in i den elektroniska rockens dekadenta värld. Nitzer Ebb-basgångar kombinerades med Sonic Youth-gitarrer och i teorin borde det varit jättebra. I praktiken nådde låtar som ”Swastika Eyes” dock bara halvvägs. Konceptet fungerade bättre på den lite mjukare uppföljaren Evil Heat (2002), varifrån Kraftwerk-pastischen ”Autobahn 66” och Lee Hazlewood-covern ”Some Velvet Morning” är hämtade.
Här någonstans slutade jag följa Primal Scream. Med andra ord är större delen av materialet på skiva två i denna välfyllda dubbel nya bekantskaper. Vad kan man då säga om Primal Screams framfart de senaste femton åren? Tja, de håller stilen någorlunda, men tillför inget nämnvärt till sin katalog (även om ”100 % or Nothing” från Chaosmosis (2016) är ett småtrevligt Depeche Mode-substitut).
Hur kan man då summera ihop Maximum Rock ’N’ Roll? Well… frågan är om ett band som Primal Scream kan kompileras på ett vettigt sätt eller om deras genreöverskridande rock helst ska avnjutas album för album, då helhetskänslan egentligen är viktigare än de enskilda låtarna.
Precis som samlingsskivor med David Bowie spretar Maximum Rock ’N’ Roll åt alla tänkbara håll, men där Bowies karakteristiska röst och popgenialitet lyckas hålla ihop resan blir det här en mer skakig och förvirrande färd. Maximum Rock ’N’ Roll innehåller mycket fascinerande musik. Inget snack om den saken. Det är likväl svårt att blunda för att vissa av Primal Screams faser var mer experimentella än bra och att man tycks kunna leva ett ganska gott liv utan bandets tre-fyra senaste plattor. Köp gärna Maximum Rock ’N’ Roll, då det är en ambitiös sammanställning med ett viktigt band, men jag rekommenderar den snarare som en bra introduktion för vidarestudier än som en dubbelskiva att sträcklyssna på.
