Senaste nytt
Hem / Artiklar / Retro Future Festival – synthwaven intar Sverige!

Retro Future Festival – synthwaven intar Sverige!

Sverige har fått sin första synthwavefestival. Den 30 mars bjuds det på skön elektronisk pop med matchande åttiotalsestetik när Retro Future Festival slår upp portarna på KB i Malmö. Zero har pratat med initiativtagaren, arrangören och eldsjälen Anders Ekström, även känd som Damokles, om fenomenet synthwave och vad festivalbesökarna har att se fram emot.

Anders ”Damokles” Ekström. Foto: Jens C Hilner

De senaste åren har intresset för åttiotalet ökat igen.

Vad som ligger bakom denna revival kan man naturligtvis bara spekulera i. Kanske handlar det om en ständigt ökande nostalgi hos den nu inflytelserika generationen som föddes under sjuttiotalet? Eller kanske beror det helt enkelt på att det var ett ovanligt händelserikt och färgsprakande årtionde?

I Sverige fanns det mycket att glädjas åt: tekniska framsteg, ekonomiskt uppsving, Rubiks kub, Commodore 64 och Heta Linjen. Mintgröna kavajer med axelvaddar och snötvättade jeans instoppade i vita tubsockor. Hockeyfrillor, uppburrade permanent och tuperade luggar. Human League, Scotch och Madonna på listorna. Knight Rider och Miami Vice som kvällsunderhållning på TV1. Foton på Alice Cooper i tomtedräkt i ungdomstidningen OKEJ. Så långt allt väl.

Men åttiotalet var samtidigt en oglobaliserad och ouppkopplad värld, där utbudet var starkt begränsat och det mesta gick väldigt långsamt. Sveriges båda tv-kanaler visade i regel testbild halva dagen i väntan på höjdarprogram som ”Språka på serbokratiska” eller ”Tema: rumänska kasperdockor”. Televerket var den enda och givetvis hutlöst dyra leverantören av telefoni. Ovanpå detta genomsyrades samhället av moralpanik och nyliberalism.

Himmel eller helvete? Förmodligen både och. Alla kan i alla fall vara överens om att det var tio spektakulära år.

Många har drömt om att kunna återuppleva de bästa bitarna av åttiotalet. Att kunna plocka russinen ur den neonfärgade kakan, men slippa allt det där som inte var fullt lika roligt.

Nu finns den möjligheten. Nämligen i form av en ny, men samtidigt retrodoftande musikscen – synthwave, som hämtar inspiration från åttiotalets elektropop, filmer, datorspel och härligt kitschiga estetik.

 Den 30 mars står KB i Malmö värd för Retro Future Festival, ett evenemang där synthwave-genren står i centrum. Mannen bakom arrangemanget heter Anders Ekström, i musiksammanhang även känd som Damokles, och Zero Magazine träffade honom på en indisk restaurang nära Möllevångstorget för att få veta mer. Samtalet förlöpte ungefär enligt följande:

Hej, Anders, och tack för att du tar du tar dig tid att svara på våra frågor! Låt oss börja med en liten introduktion. Vem är egentligen Anders Ekström och vilken är din koppling till den elektroniska musikscenen?
– Man skulle kunna kalla mig ”mångsysslare” eller ”tusenkonstnär”. Jag har provat massvis med olika grejer under årens lopp, men har alltid återkommit till den elektroniska musiken, som ligger mig varmast om hjärtat. Allt startade under slutet av sjuttiotalet, när jag började diskjocka på klubbarna här i Malmö. De första åren spelade jag mest soul och funk, men 1982 hände något som förändrade mitt liv. Jag upptäckte Yazoo. Efter att ha hört ”Don’t Go” och ”Situation” var jag fast. Jag kände att den elektroniska popen var framtiden! I samma vända köpte jag mina första syntar. Sköna gamla maskiner som Roland SH-101 och TB-303. Strax därefter flyttade jag ner till Teneriffa och jobbade som ”performance-DJ”, vilket innebar att jag stoppade in egna ljud och samplingar i seten och bjöd på annorlunda dansgolvsupplevelser. Efter det fortsatte jag DJ-karriären i Norge innan jag flyttade tillbaka till Sverige och började jobba som barpianist. Självklart närde jag även en dröm om att släppa egen musik, så jag startade skivbolaget OK Records och gav ut spacead synthpop under namnet Andy Z Okey.

Foto: Jens C Hilner

Det låter som att du verkligen levde för musiken under åttiotalet…
– Det stämmer. Jag var en stor idealist. Jag jobbade praktiskt taget med musiken på heltid, även om det inte gav speciellt mycket klirr i kassan. Men tyvärr slutade det med att jag brände ut mig. En dag hade min ledstjärna försvunnit från himlen. Så jag lämnade musikvärlden under en längre period och började arbeta som försäljare istället.

Hur kommer det sig att du tog upp skapandet igen?
– Jo, framåt slutet av nittiotalet hade ett nytt fenomen vid namn ”Internet” slagit igenom. Det förändrade spelreglerna helt och fick mig att uppleva en kreativ puls på nytt. Plötsligt förstod jag nämligen att det fanns ett stort intresse för min musik. I olika länder över hela jordklotet satt andra entusiaster med ungefär samma referenser som jag. Nu kunde jag dela mina låtar med dem på nätet och få feedback direkt. Vilket naturligtvis var väldigt inspirerande! Det hela ledde på sikt till att jag började ge ut skivor under artistnamnet Damokles. Då hade det även myntats ett namn för min typ av musik: ”synthwave”. Även om jag inte är speciellt förtjust i kategoriseringar, så kändes det bra. För tidigare var det väldigt svårt att förklara vad jag egentligen sysslade med.

Hur kan man då beskriva ”synthwave” för någon ofrälse som ännu inte upptäckt genren?
– Det är inte helt lätt, eftersom synthwave är brett och har många underkategorier. Men i stora drag handlar det om åttiotalsinspirerad elektronisk popmusik. Många låtar är instrumentella och man kan hitta influenser från Jean-Michel Jarre och Vangelis, men det finns även låtar som leder tankarna till italo disco eller gammal datorspelsmusik. Ljudbilden är retrodoftande med elektroniska trummor, gateade reverb och melodier spelade på analoga syntar. Men musiken är bara en del av ett större helhetskoncept. I hiphop-världen brukar man prata om olika element som ”rap”, ”DJ:ing”, ”breakdance” och ”graffiti”. Synthwave-scenen är, på liknande sätt, en kombination av ”musik”, ”filmer”, ”dataspel” och ”estetik”. Det finns nämligen ett par filmer, som Drive och Kung Fury, som betytt mycket för subkulturen. Vissa dataspel, som OutRun, har också varit viktiga inspirationskällor. Sist men inte minst finns det en synthwave-estetik med neonfärgade gridmönster och Miami Vice-romantiska solnedgångar.

Det låter som att humor och kitch fyller en viss funktion i synthwave-världen…
– Ja, det kan man säga. Artisterna är seriösa och scenen ska tas på största allvar, men samtidigt handlar det om att dra saker till sin spets. Att destillera utvalda delar av åttiotalet och ägna sig åt hejdlöst romantiserande. I viss mån handlar det faktiskt om att konstruera ett nytt och bättre årtionde. Ett neonskimrande och electrofunkigt åttiotal där allt var underbart hela tiden. Som vi alla vet, var det kanske inte riktigt så. Men dagdrömmar fyller en viktig funktion i dagens stressiga samhälle. Vi behöver något som inspirerar oss! Synthwaven har kallats ”musiken för framtiden som aldrig inträffade, men som alla drömde om”. Just så är det. Det är en vacker fantasi. Synthwave är som Narnia. Man går in i en garderob och kommer ut i en värld fylld av magi.

Okej, men synthwave är trots allt bara en av många möjligheter till eskapism. Den elektroniska scenen föder nya subgenrer hela tiden. Som trance, drum’n’bass, dubstep, glitch, grime och allt vad det nu heter. Vad är egentligen så unikt med synthwave och vilken roll har den att fylla på en redan övermättad musikscen?
– Det är en intressant fråga. När dubstep kom tyckte jag att det lät fräscht och spännande, men tyvärr söndermjölkades den genren snabbt. Samma sak skulle naturligtvis kunna hända med synthwaven om den fick mer exponering. Men jag försöker se möjligheter istället för problem. För min del får stora artister gärna låna idéer från oss, så länge det gynnar gräsrotsnivån. Om Madonna skulle göra en synthwave-inspirerad skiva tror jag att det hade ökat intresset för scenen i stort. Men än så länge är synthwave en undergroundföreteelse. Dagens EDM-scen är så kommersiell och pengafixerad att det behövs en motpol. Synthwaven står för kontrarevolutionen!

Vilken inflytelserik artist inom genren borde alla kolla upp?
– Kavinsky anses vara en av de främsta pionjärerna och kan vara en bra startpunkt. Han var med på soundtracket till filmen Drive, har en karaktäristisk ljudbild och har influerat många andra som följt i hans fotspår.

Nu ska du alltså arrangera Sveriges första synthwave-festival, Retro Future Festival på KB i Malmö. Hur föddes denna djärva och ambitiösa idé, Anders?
– I somras besökte jag Retro Future Festival i London och blev överväldigad av den positiva känslan. Fler än femhundra personer besökte arrangemanget och det kändes lite som ”Woodstock för synthwave”. Stämningen var euforisk och efteråt vandrade jag runt som på små moln. Jag tänkte ”någon borde sätta upp det här i Sverige”. Strax därefter insåg jag att jag själv måste bli denna ”någon”. Så tillsammans med en vän startade jag ett bolag och ingick avtal med killarna bakom Retro Future Festival. De gillade våra ambitioner, lät oss använda namnet och är även med och backar oss nu när vi testar konceptet i Malmö.

Vilka band kommer då att stå för underhållningen i Malmö den 30 mars?
– Vi är glada och stolta över att kunna presentera en spännande kombination av artister som visar synthwavens bredd. Headlinern, danska Dynatron, är melodiöst retroelektronisk och räknas som en superstjärna inom genren. Ovanpå det två artister från Stockholm, Irving Force och Midnight Danger, som gör en lite mörkare och rockigare variant. Som en kontrast har vi sedan tyskbrittiska Nina, som gör mjuk synthpop med sång. Ni kommer även att kunna se mig, Damokles, på scen med min breda tolkning av synthwavekonceptet. Sist men inte minst har vi Malmöartisten HyprDrivr som inte bara gör bra musik, utan även har en riktigt cool scenshow. I pauserna under kvällen kommer det dessutom att spelas synthwave av franskengelske DJ Star Noir.

Nina – bjuder på poppig synthwave i Malmö

Kan du avslöja något om ditt eget framträdande? Hur kommer Damokles scenshow att se ut?
– Den kommer att bli minimalistisk och energisk. Jag, min laptop och min keytar. Kraftwerk i all ära, men det är ganska trist att kolla på artister som står stilla bakom sina syntar eller datorer. Med keytaren kan jag röja lite! Jag införskaffade förresten nyligen en ny keytar från Roland. En vacker pjäs. Jag har till och med modifierat den lite, så att den passar synthwave-estetiken, haha. Kort sagt har jag förberett en show på ett sätt som jag inte tror har gjorts förut. DJ:n i mig kommer att lysa igenom en del.

Händer det något runt om musiken på KB i Malmö? Kommer lokalen kanske att inredas tematiskt?
– Det kommer att finnas ett antal arkadspelautomater på plats. Bland annat Street Fighter 2, vars grafik verkligen ”känns synthwave”. Ovanpå det kommer det att bli coola projektioner och backdropvideor. Så de som är ute efter härlig åttiotalsinspirerad stämning kommer att hitta den!

Foto: Jens C Hilner

Är Retro Future Festival en engångsgrej eller kan evenemanget i Malmö vara startskottet på en rad synthwave-arrangemang från dig?
– Det beror på utfallet. Om jag förlorar en massa pengar på den här festivalen, så blir det av förståeliga skäl nog inga uppföljare. Men om det går bra är det möjligt att vi kör liknande arrangemang i andra svenska städer eller rentutav utomlands.

Det här verkar alldeles för bra för att missa, Anders! Jag tror att du har vunnit majoriteten av Zeros läsare redan. Men om någon märklig människa trots allt fortfarande skulle tveka, kan du ge oss en odiskutabel anledning att besöka Retro Future Festival den 30 mars?
– Vill du ha en nytändning i ditt musiklyssnade? Tycker du om elektronisk pop? Är du fascinerad av åttiotalets storslagenhet? I alla tre fallen är Retro Future Festival svaret!

Zero Magazine tackar Anton Lindskog och Steve Nilsson för inspiration och hjälp. Vi uppmuntrar alla läsare att besöka Retro Future Festival på KB i Malmö den 30 mars. För ytterligare information rekommenderas arrangemangets Facebooksida

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Fatal Casualties – Hittade flytet efter återföreningen

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo) Efter nästan tjugo års tystnad återförenades de helt …