Senaste nytt
Hem / Artiklar / Varför är det så ont om synthare?
Varför är det så ont om synthare?
Depeche Mode. Foto: Anton Corbijn.

Varför är det så ont om synthare?

Är synthen död? Zeros Zac Fors gick på Bodyfest och funderar över vart syntharna tog vägen. Fredrik Strage ger ett historiskt perspektiv och Andres Lokko dyker upp på ett hörn.

Popmusiken är idag helt igenom elektronisk. 80-talets synthare fick därmed rätt i att musik visst kan göras med maskiner och den förhatliga rocken för numera ett stillsamt liv långt bort ifrån världens alla topplistor. Men trots den elektroniska musikens seger över rocken så lyser idag både synth och synthare med sin frånvaro. Vad hände egentligen?

När jag växte upp var de överallt. I skolan, i matbutiken, på caféer. De var till och med lika många som hårdrockarna. För oss som gick i grundskolan på 80-talet var syntharna en del av vår vardag och synthmusiken hördes så snart radion var igång. Men nu, trettio år senare, är det annorlunda.

Att idag försöka få lite synth är inte helt enkelt. Den som vill dansa till Front 242 eller skölja ner en öl med Nitzer Ebb får leta. Att vara hårdrockare däremot har bara blivit enklare. Du kan välja och vraka mellan barer. Om du vill kan du garanterat gå på spelningar varje vecka och det ges ut böcker i ämnet som aldrig förr. Så vad hände egentligen?

 

 

Musikhistorien gav syntharna rätt. Maskinerna blev framtiden. Rockens sista försök att vara modern gjordes i början av 00-talet och sedan tog elektroniken över. Idag är all popmusik elektronisk och gitarrerna har försvunnit från topplistorna. Syntharna vann och hårdrockarna förlorade. Så varför är det så ont om synth?

Fredrik Strage är en av Sveriges mest välkända musikskribenter. Som tonåring skrev han för det legendariska synthfanzinet New Life och missionerar numera om elektronisk musik i TV4 Nyhetsmorgon och i sina fredagskrönikor i Dagens Nyheter.

– Det var väldigt länge sedan synth var en avantgardistisk genre. Ärligt talat upphörde den att vara musikaliskt nydanande redan i början av nittiotalet när techno, en genre som inte hade existerat utan Kraftwerk och Depeche Mode, tog över stafettpinnen. Många synthband experimenterade visserligen med metalgitarrer på den tiden men redan då, för mer än ett kvarts sekel sedan, fanns en känsla av att subkulturen var döende. Efter millennieskiftet kom electroclashen, en åttiotalsromantisk rörelse som gjorde så att många av EBM-banden fick högre status bland kritiker. DJ Hell gav exempelvis ut en bodysamling. Men synthen fick ändå ingen riktig nytändning. Jag hoppades att Rein skulle ge bodyn en renässans på bred front, men hon vill inte längre förknippas med den musiken, kanske för att den fått något av en loserstämpel.

 

 

I det svenska synthmörkret finns ändå strimmor av laserljus. Snart tioårsfirande Bodyfest håller fortfarande synthfanan högt och bara timmar innan årets upplaga av festivalen drar igång, funderar arrangörerna Thobias Wollhed och Anton Berg kring läget för synthen. Likt en svartklädd version av Piff och Puff fyller de i varandras meningar och tankar.

– Scenen mår väl rätt ok, men om vi ska vara helt ärliga så föryngras den väl inte särskilt mycket. Klubb Död kör ju och de är yngre, men det finns tyvärr inte jättemånga unga arrangörer längre. Vi får ju hit de verkligt stora artisterna, men det blir ju lite ”Sweden Rock för EBM”. Det är dinosaurierna man bokar eftersom de fortfarande är störst på scenen.

Hur ser det ut internationellt?

– Pratar man om den tyska EBM-scenen så händer det inte jättemycket för tillfället. De har Familientreffen, som är en festival bara för body, och för tio år sedan kom det fram massor av nya band, men sen har det stannat av lite där också.

Finns det något nytt band, eller artist, som skulle kunna headlina Bodyfest idag?

– Det enda band jag kommer att tänka på som drar horder av folk är VNV Nation, men de har hållit på i mer än tio år, så nya är de ju inte. Jag tror att det är svårt om jag ska vara helt ärlig, i alla fall om vi pratar headline. Jo, Kite skulle kunna, men då blir det en Kite-publik och inte en Bodyfest-publik. Vår publik skulle inte hinna köpa biljetterna innan de tog slut!

Hur länge kan en artist eller grupp räknas som ny? Kite, som med all rätt, räknas till en ny våg av svensk synth har redan släppt musik i tio år och oavsett hur en räknar så är ett decennium aldrig en kort tid inom musiken. På tio år gick The Beatles från att harva på klubbar i Hamburg och släppa sin debutsingel till Let It Be och bandets upplösning. Men i dagens synthvärld framstår tio år ändå som rätt ”nytt”, eftersom många av scenens stora med råge har passerat det dubbla.

Skulle ni säga att det finns en återväxt inom scenen?

– Det finns ju nya stora artister som Gesaffelstein och Phase Fatale, men det är ju inte renodlad synth utan mer klubbmusik. Och Robyn var på DAF-konserten på Debaser. Hon gör ju rätt hård synthmusik, men hon är inte synth. Hon klär sig inte så, hon har inte looken. Hon är inte subkulturellt kopplad. Synthen är är en subkultur som måste vara protektionistisk. Scenen får ofta skäll för att den är så snäv, men jag tror att den måste vara det för att fortsätta existera.

 

 

En scen som förskjuter det nya om det inte låter som det gamla får självklart problem med återväxten, men varför blev det så? Det är lockande att tro att de sista skälvande åren på det förra århundradet hade så bråttom att lämna det kalla kriget bakom sig att synthen inte hann med att uppdatera sin garderob och byta frisyr. Slutet på kalla kriget betydde också slutet för ett totalitärt styre i flera av Europas länder. Därmed var det även slut för den estetik som mer än något annan hade präglat synthscenen. När det militära plötsligt kändes hopplöst ute, hängde synthen kanske inte riktigt med och slutade därmed att tillhöra samtiden. Och när något slutar röra sig framåt blir det lätt förvaltning av det hela. Så vad händer med en kultur som stelnar? Fredrik Strage igen:

– 2009 skrev Andres Lokko en krönika i SvD med rubriken ”Synthpopparna är de nya raggarna”. Han ondgjorde sig över Depeche Modes singel ”Wrong” och jämförde dem med The Boppers. Lokko störde sig framför allt på att syntharnas ”futurism” var daterad och gammaldags: ”Det finns få saker som är så sorgliga att betrakta som när det självutnämnda ljudet av framtidens popmusik blir gammalt, skröpligt och tar i från tårna för att vråla ut sin avsaknad av relevans i obligatoriskt fotsida framtidskläder (se: The Matrix, Kate Beckinsale i valfri vampyrfilm, onda japaner i regi av Tarantino samt Steven Seagal och Kent).” Vad Steven Seagal och Quentin Tarantino har att göra med det där vet jag inte, men Andres har en poäng i att estetiken sett ungefär likadan ut sedan Throbbing Gristle skaffade militärkläder i slutet av sjuttiotalet.

Är synthare alltså som raggare? Jag vill gärna tro det. För raggare är odödliga. Det spelar ingen roll att det existerat noll populära raggarmusiker sedan Eddie Meduza dog. Det spelar ingen roll att ingen skriver om raggare, pratar om raggare eller bryr sig om raggare. De är som kackerlackor. Om en asteroid slog ned och blockerade solljuset i hundra år, skulle raggarna sannolikt överleva i någon grotta där de drack Pucko, käkade varmkorv och mekade med sina bilar. Förhoppningsvis är syntharna lika livskraftiga.

Kommentarer

Kommentarer

Om Zac Fors

Kolla även

Robyn – Honey

Betyg - 8 8 Bättre och jämnare än Body Talk User Rating: Be the first …