Yazoo – Four Pieces: A Yazoo Compendium

Årets julklapp?

År 1982 gjorde Vince Clarke oväntat snabb comeback efter sitt avhopp från Depeche Mode. Med sig hade han det nya stjärnskottet Alison Moyet, en sångerska med mycket blues och soul i rösten som kontrast till den kalla syntmusiken. I boxen Four Pieces samlas de två album som duon hann göra tillsammans med ett urval mixar samt två set radiosessioner från BBC. Samlingen finns även på cd under titeln Three Pieces.

Vi börjar med att släppa ner grammofonstiftet på Upstairs at Eric’s. Både ”Don’t Go” och ”Only You” är bättre låtar och större klassiker än något Vince spelade in med Depeche Mode. Driviga ”Bad Connection” håller tempot uppe med så enkla, självklara popmelodier att man undrar varför ingen annan skrivit den låten tidigare. Men det gäller ju allt från Vince Clarkes penna. Och det ostigt hopklippta pratkollaget ”I Before E Except After C” sänker omedelbart tempot under noll igen. Det är lätt att glömma att allt Yazoo gjorde inte var guld. Men bra nära. I ännu drivigare ”Goodbye 70s” gör Alison processen kort med 70-talets subkulturer och splittring. Föga kunde hon ana att 80-talet inte skulle bli bättre på den punkten, utan tvärtom. Den suggestiva pianoballaden ”Winter Kills”, med drag av Månskenssonaten, kröner en av de starkaste brittiska debutplattorna under 80-talet.

 

 

På uppföljaren You and Me Both hade Alison skrivit fler låtar än Vince och den stora hiten, ”Nobody’s Diary”, var en av dem. ”Softly Over”, ”Mr. Blue” och ”Anyone” fortsätter den tradition av vackra ballader som Vince och Alison grundlagt på debuten. Samtidigt var Yazoos klubbsida så stark att ”Sweet Thing” (med härliga Miami Vice-pukor) och ”Good Times” (där Alison sopar banan med Rod Stewart) inte behöver någon dansmix. Och från början till slut visar Alison upp en röst som ingen inom syntpopen, varken förr eller senare, kan mäta sig med.

 

 

Men LP3 i den här boxen, Eight Remixes, är en otillfredsställande samling. Mixarna ”Nobody’s Diary (Extended Version)” och ”Don’t Go (Re-Mix)” är de enda som är hämtade från originaltolvorna. ”Only You (2017 Orchestral Version)” är visserligen majestätisk, men faller ur ramen i det här sammanhanget. Spåren ”Situation (Richard X Remix)”, ”Don’t Go (Tee’s TNT Radio Mix)”, ”State Farm (Madhouse Mix) (Edit)” och ”Situation (The Aggressive Attitude Mix)” är ungefär så roliga som de respektive parenteserna låter. Den tidigare outgivna ”Winter Kills (Minute Taker Remix)” är lite mer stämningsskapande, om än inte stämningshöjande. Men det är ju inte precis meningen heller.

Jag har sagt det förr och blir tvungen att som en torr gammal vinylfarbror från det avlägsna 1900-talet mala det igen: Den gamla hederliga ”extended version” var överlägsen den moderna dj-mixen, där någon som kanske knappt vet skillnaden mellan ackord och tonart har klippt ut ett par sångsekvenser och upprepar dem ovanpå en ny basgång. Nej, utgå från de band artisten själv spelat in. Förläng, förkorta, stuva om, skruva lite lätt, lyft fram olika delar av ljudbilden.

LP4, Two BBC Sessions,  är däremot ”rakt upp min gränd”, som Olof Lundh skulle ha sagt. Jag har alltid gillat live-i-studion-känslan hos BBC-radiosessioner i alternativa versioner, i det här fallet närmare bestämt ”Don’t Go”, ”Midnight”, ”In My Room” och ”Winter Kills” från The John Peel Show i juli 1982 respektive ”Bring Your Love Down (Didn’t I)”, ”In My Room”, ”Situation” och ”Too Pieces” från David Jensens program i september 1982. Spåren får nytt liv på samma sätt som i en konsertupptagning, men utan att ljudkvaliteten låter som att inspelningen skett genom en potatis.

Själva boxen Four Pieces är en stabil, snyggt formgiven pjäs i bokformat som pryder sin plats i hyllan och är relativt lätt att hantera när man vill bläddra fram och dra ut ett vax ur pappfickorna. Invändningar? ”The Other Side of Love” finns inte med alls, och ”Situation” respektive ”State Farm” är bara representerade i form av nya mixversioner.

Årets julklapp? Ja, med de svagheter jag tog upp är Four Pieces nog ändå årets julklapp om du älskar Yazoo. Men kanske mer i brist på något klockrent alternativ än tack vare sin egen förträfflighet.