Senaste nytt
Hem / Recensioner / Album / Charles Boyd – Pink Machete

Charles Boyd – Pink Machete

Betyg - 1

1

Värdelös humorplatta full med porrtexter utan poäng.

User Rating: Be the first one !
Skivbolag: Charles Boyd

”Adult humour” står det tryckt på baksidan av Charles Boyds Pink Machete-platta som kom ut förra året. Sedan står det att några låtar inte innehåller svordomar. De flesta av dessa 21 spår innehåller dock könsord. Humorn är det sämre med. 

Pink Machete är skriven, framförd och producerad av Charles Boyd, en amerikansk ”lustigkurre” som tydligen tycker att det är jättekul och rebellisk att sjunga pornografiska låtar. Det är inte fullt lika kul att höra honom göra det, om man får trycka sig milt. I min värld bör humor – oavsett om den är rå och snuskig eller intelligent och genomtänkt – ha någon sorts poäng. Det räcker inte med fantasilösa sångtexter om kvinnor som gillar att suga av hästar, om en man utan penis, om att pippa 300 kg tunga tanter, eller att ”humoristen” Boyd beskriver sina detaljerat enformiga sexfantasier i spår efter spår. Tvärtom, det blir bara patetiskt, extremt gammalmodigt, dammigt, enformigt och helt poänglöst. Jag menar, kom igen: Blowfly gjorde ju den här grejen redan under tidigt 70-tal och då till mycket bättre musik än denna avskalade tramspop. Blowfly hade dessutom röst att göra det. Boyd låter snarare som en förkyld kråka. Jag vet inte om detta kan uppfattas som kul eller ”edgy” i dagens Trump-styrda och religiösa USA, men här i Skandinavien faller Pink Machete platt till marken. Vi tar ju inte så hårt på det här med ”omoral” så jag betvivlar att någon sätter lösgaddarna i halsen om de av misstag hör detta misstag till skiva. Ur feministisk synpunkt är naturligtvis texterna och kvinnosynen under all kritik, men jag betvivlar att ens de mest aggressivt hårdföra feministerna gör annat än att rycka på axlarna åt det här pubertala skräpet.

 

 

Kommentarer

Kommentarer

Om Robert Ryttman

Kolla även

Gewalt

Gewalt – ”Vi spelar riktig soulmusik, för människor med själ”

Zeros Fredrik Emdén åkte till Berlin och gick på festival. Där drabbades han av Berlin-trion Gewalt, som med hjälp av trummaskin, två gitarrer och en bas samt en massa vrede skapar en sorts postpunk, fylld av vackert och monotont oljud. Några dagar senare chattade han med bandets sångare och gitarrist Patrick Wagner och gitarristen Helen Henfling.