Tirzah – Devotion

Tirzah har ingen brådska. Hon gör tillbakalutad indie-soul och experimentell R&B, men inriktar inte musiken på dansgolvet, såvida det inte är zombiedans på gång. Devotion är en modig platta på sitt sätt, men blir i längden lika seg som ett haschrus när det rökts för mycket och för länge. 

I 38 minuter pågår de 11 sånger som Tirzah framför på Devotion. I mindre mängder kan det vara både en spännande och överraskande lyssning, då Tirzah och prodcenten Mica Levi, som hon samarbetat med sedan 13-års ålder då de träffades på the Purcell School for Young Musicians, inte räds att experimentera med materialet. Men nog kunde väl paret ha vridit upp hastigheten på rytmerna vid något tillfälle åtminstone? Resultatet i sin helhet blir att skivan framstår som väldigt sömnig och seg, trots alla experimentella infall. Den märkligt intima atmosfär som skapats kan liknas vid två älskande som ligger i sängen och håller om varandra tills de somnar. Problemet är bara att skivan inte är slut när sömnen kommer. Det måste ses som ett misslyckande. Å andra sidan är det väldigt modigt att ge ut en skiva som så fullkomligt bryter mot gängse traditioner och förväntningar. Det är nästan som om Tirzah vill proklamera att hon gör vad fan hon vill, att hon skiter i stålarna och kommersen, att hon går sin egen väg och att det är upp till var och en att följa med eller dra dit pepparn växer. Således har även Devotion blivit en vattendelare hos kritikerna. En del hyllar plattan, andra somnar ifrån den. För mig, som gillar viss variation, är det svårt att undvika John Blund. Men att då och då lyssna på en eller några enskilda låtar kan vara riktigt givande. När Tirzah släpper nästa album står dock hoppet till en rytmiskt mer diversifierad skapelse.