Anna Calvi – Hunter

Anna Margaret Michelle Calvi har haft en intensiv musikkarriär än så länge. Hon albumdebuterade 2011 med ett självbetitlat album, följde upp det med One Breath 2013 och nu, fem år senare, är det alltså dags för tematiska Hunter.

Mellan sina soloskivor har Calvi gett ut en uppsjö av ep:n och singlar, hon har skrivit musik till operan The Sandman som Robert Wilson regisserade, gjort en låt till en science fiction-film, spelat in flera Bowie-låtar, Brian Eno har kallat henne ”den bästa sedan Patti Smith”, hon har turnerat/uppträtt/spelat in med Morrissey, Marianne Faithful, Heritage Orchestra dirigerad av Jules Buckley, John Cale, Amanda Palmer, David Byrne, Interpol, Arctic Monkeys, och Nick Cave bjöd in henne som förband åt Grinderman på deras Europa-turné i oktober 2010. Hunter har dessutom producerats av Nick Launay som arbetat med Nick Cave sedan Birthday Party-tiden. Skivans låtar handlar mycket om könsroller, sexualitet, feminism och identitet, vilket sångtitlar som ”As a man”, ”Don´t beat the girl”, ”Alpha” och ”Out of my boy” vittnar tydligt om. 10 låtar framförs på 43 minuter och dessa bjuder på en ansenlig bredd utan att skivan blir ojämn. Ibland framträder Anna Calvis förebilder rätt tydligt, ibland inte alls. Ibland är hennes sång och gitarrspel tillbakadraget och försiktigt, ibland fullkomligt exploderar det som i ”Indies or paradise” där gitarren får totalt tuppjuck. Ibland är Calvis musik storslagen, nästan klassiskt vacker som i ”Swimming pool”, ibland är den kantig och hård, ibland båda delar samtidigt, och här finns hela tiden väl genomtänkta arrangemang och en innerlig känsla som gör att helheten fungerar utmärkt. Hunter är en mångsidig, fascinerande och väldigt, väldigt bra platta.