Arctic Monkeys – Tranquility Base Hotel & Casino

Säga vad man vill om Arctic Monkeys, men jag har i alla fall aldrig hört dem göra en bättre och mer inspirerande platta än Tranquility Base Hotel & Casino. Man har helt ändrat stil och detta med ett läskigt lyckat resultat.

David Bowies ande vilar tveklöst över Tranquility Base Hotel & Casino, det går inte att komma ifrån. Tänk Bowies Young Americans och jag misstänker starkt att du håller med mig. Ändå är inte detta en billig rip off. Nej, Arctic Monkeys har gjort någonting väldigt egensinnigt av sina influenser, oavsett om dessa är nämnda glamrockgud, loungepop, Serge Gainsbourg vars ande också vilar över musiken, rymdpop, 60-tal, psykedeliska drömmar, soul eller fransk filmmusik från 60-talet. Jag gillade Arctic Monkeys redan när jag såg dem live på Accelerator The Big One på Münchenbryggeriet 2006 i Stockholm – samma år som de skivdebuterade med Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not – men den gitarrbaserade indiepop de gjorde då är fullkomligt bortblåst på Tranquility Base Hotel & Casino. Här har Alex Turner skrivit låtarna på piano istället för gitarr och soundet är fullt av gamla sköna obskyra keyboards av olika slag, samt bariton och lap steels istället för de sedvanliga gitarrerna. Turner har tillsammans med James Ford producerat mästerverket och låtarna känns väldigt fria, då de undvikit den sedvanliga popformeln med verser och refränger. Här tycks Alex Turner bara ha följt sin innerliga övertygelse och vilja att fullända det konceptalbum som funnits i hans huvud och inte låtit några begränsningar hindra honom från att nå målet. Makalöst bra album som förtjänar alla framgångar det har fått.