Low – Double Negative

Alla artister som har hållit på ett tag får beundrare som bara vill ha samma sak igen och igen. Med denna skivan räcker Low långfingret åt alla sådana förespråkare, och det just när gamla indieband börjat återförenas till höger och vänster. Det kräver förmodligen mer mod och vilja än att vara ”oberoende” och ligga på coola skivbolag som Vernon Yard och Kranky 1994. Med sin nya platta Double Negative stretar Low i uppförsbacke, med en musik som skrämmer bort långt fler än den lockar. Double Negative är en ganska vacker och melankolisk historia där vi möter ett mognare Low. Visst finns det låtar förutom singeln ”Disarray” som kan ryckas ut och klara sig på egen hand, men huvudkänslan är ändå att de den här gången har satsat på att göra ett album där låtarna passar väl ihop med varandra.

Ändå misstänker jag att jag uppfattar detta som smalare än vad det är. I mångas öron är just sådan här musik en ”stor” kommersiell företeelse genom band som Bedhead, Spacemen 3 och Spiritualized. Double Negative är ett album som är mycket svårt att greppa. Det är enklast att konstatera att albumet inte innehåller några ”hitlåtar” som ”California”, ”Try to Sleep” eller ”Just Make It Stop”. Bandet har utvecklats från att vara ett ”ordinärt” gitarrpop-band till att nu likna en grupp ljudkonstnärer som experimenterar på sina nyfunna maskiner. Den hållningen kan bara beundras.

Mer komplicerat är det med musiken, som i ärlighetens namn är några nummer mindre än man skulle önska. Ljudmässigt är det bara fint: med gitarrer, pådrivande maskintrummor och hinkvis av ljudbråte vart man än vänder sig. I detta byggande av hotfulla ljudvärldar hörs både uppfinningsrikedom och lust. Kanske för mycket ansträngning har ägnats åt att inte passera gränsen från det ambitiösa till det pretentiösa i stället för att sy ihop hållfasta låtar, eller åt faktorer som dynamik och variation. Helhetsintrycket är splittrat, precis som albumet. Låtarna är inte lika starka som tidigare, men då låter inte bandet som tidigare heller. Ändå är det oftast mycket bra och Low för det något riskabla företaget i hamn. Och detta utan att förlora något i trovärdighet. Fast det är klart, nog bör man vara ganska så inkörd på avantgardistisk och utmanande musik för att till fullo kunna tillgodogöra sig detta.

Frågan är bara vad man skall säga? Okej, jag gillar verkligen det här albumet. Jag respekterar att Low tar en ordentlig omväg för att inte upprepa sig, men om allt hade haft samma tryck som ”Quorum”, ”Fly”, ”Rome (Always In The Dark)” och ”Disarray” skulle detta, trots att formen inte är så mycket rock, gitarr och texter denna gång, ha varit en toppenplatta. Nu når Low och Double Negative ”bara” drygt halvvägs. Och då är det inte längre bra. Då är det fantastiskt.