Pennywise – Never Gonna Die

Säga vad man vill om amerikanska skatepunkbandet Pennywise 12:e studioalbum, men inte är det särskilt minnesvärda låtar gruppen bjuder på denna gång. Det är tralligt, hyggligt melodiskt, men jag saknar det mesta riktigt bra punk bör innehålla. Never Gonna Die är helt enkelt en väldigt tam utgåva med svaga refränger.

De startade redan 1988, gav ut första studioalbumet 1991 och slog igenom stort med About Time 1995. Tre miljoner plattor har bandet sålt och i min värld är det ett mysterium… eller kanske inte? Ofta är det ju inte den riktigt spännande och intressanta musiken som tilltalar massorna, även om det finns gott om undantag. Pennywise musik är helt enkelt så mainstream och snäll att den uppenbarligen funkar för den stora publiken, men jag betvivlar att Never Gonna Die ens kommer få de inbitna fansens glöd att börja brinna på allvar. Mig ger detta inte mycket. Det är enformigt, saknar aggressivitet och skit under naglarna, och förutom ”Live while you can” som är en riktigt bra låt med minnesvärd refräng, finns här få höjdpunkter eller anledningar att lätta från soffans bekvämlighet. Bandet pumpar på från början till slut, gör det enkelt för sig och tråkigt för lyssnaren, istället för att ta ut svängarna och åtminstone försöka hitta på någonting som kan kallas variation. Kanske är kvartetten trötta efter alla år, har slut på idéer, eller så skiter de i vilket, medvetna om att fansen kommer köpa plattorna oavsett om de åstadkommer något intressant eller inte. I vilket fall som helst misslyckas de med att ge mig mersmak och visst kan jag lyssna på detta utan att ruttna eller bli upprörd, men å andra sidan var väl vitsen med punkrock redan från början att engagera, revoltera, röra om i grytan och brinna? Never Gonna Die lyckas inte med någonting av detta.