Senaste nytt
Hem / Artiklar / Peter Murphy – Solobox, Bauhaus och vampyrer
Peter Murphy. Foto: Anton Corbijn.
Peter Murphy. Foto: Anton Corbijn.

Peter Murphy – Solobox, Bauhaus och vampyrer

Gothikonen Peter Murphy från Bauhaus är aktuell med en omfattande solobox på Beggars Banquet samt konserter med Bauhaus-material. Om detta och mycket mer talade Murphy och Zeros Martin Sernestrand.

Det är över fyrtio år sedan Peter Murphy hittade sin röst. En röst han hellre använder för att varna om storpolitisk ondska med än att spekulera om varför den raspar skönare än någonsin när jag pratar med honom över telefon om den nya, fem skivor tjocka boxen.

Peter Murphy föddes i juli 1957 i Northampton, cirka 97 kilometer nordväst om London och 72 kilometer sydost om Birmingham. Han växte upp i Wellingborough, som ligger cirka 18 kilometer från Northampton. Peter Murphy var tonåring i början av sjuttiotalet. Några år senare skulle han i flygande fläng kastas in i det turbulenta fenomenet punken. Peter Murphy var skolvän med Daniel Ash. En dag frågade Daniel Ash om Peter Murphy ville gå med i hans nya band, helt enkelt för att Daniel Ash tyckte att Peter Murphy hade rätt utstrålning för att leda ett band. Bandet valde namnet Bauhaus, efter den tyska konströrelsen från 1920-talet. Och resten är, som man säger, historia.

I augusti 1979 debuterade Bauhaus med singeln ”Bela Lugosi’s Dead” på Small Wonder – samma skivbolag som för övrigt släppte The Cures första singel ”Killing an Arab” lite drygt ett halvår tidigare. Men nu är alltså Peter Murphy aktuell med en box som kompilerar hans fem första soloalbum: Should the World Fail to Fall Apart, Love Hysteria, Deep, Holy Smoke och Cascade.

När jag fick frågan om att intervjua gothikonen Peter Murphy funderade jag från fyra på förmiddagen till tio på kvällen. Alltså, jag var ju väldigt intresserad. Så klart. Bara nervös och rädd för att misslyckas. Enligt sista modet gjorde jag en omröstning på mitt Instagram-konto och fick ett rungande ”Ja” till svar.

I vanliga fall brukar jag ringa upp personen jag skall intervjua, men i och med att jag famlar med telefonen och råkar lägga på mitt mellan ringtonerna blir därför omställningen total när Peter Murphy i stället ringer mig. ”Hej, är det Martin?” Plötsligt är det jag som står där och tar mig ton. Mina hörlurar till telefonen glappar lite så jag hör knappt vad han säger. ”Ja, det är jag. Jag är Martin.” Det var som att kastas ut på djupt vatten: antingen sjunker man som en sten eller så simmar man. Som tur var tog jag simlektioner när jag var ett litet barn, helt klart ett livsavgörande ögonblick för mig. Nej, men skämt åsido. Låt oss söka oss tillbaka till Peter Murphy.

 

 

En av anledningarna till att jag har Peter Murphy på andra sidan luren i mitt sovrum är som sagt den nya, fem skivor tjocka boxen som släpps av Beggars Banquet för att biografera hans första tio år i rampljuset som soloartist. En annan anledning stavas Bauhaus. Det vet han och det vet jag. Och lyckligtvis hymlar ingen av oss med det. Peter Murphy är tvärtom road av att prata om den tiden och öppenhjärtat nyfiken om vad jag tycker och tänker.

Något av det första jag reagerar på är sextioåringens röst, som tycks lagrad i en vinkällare med perfekta fukt- och temperaturförhållanden. Kanske är det all tobak som Peter Murphy har rökt genom åren som har gett honom den skönt raspiga pipan? En alldeles för profan förklaring för att falla Peter Murphy i smaken. ”Den frågan får du ta med gud”, skrattar han. ”Jag råkar bara ha blivit benådad med den här rösten. Vissa är lyckosamma.”

Har du alltid haft ett starkt självförtroende när det gäller sången? ”Det är inget jag brukar tänka på”, får Peter Murphy ur sig efter en lång tystnad. ”Fast jag kan säga så mycket som att jag uppe på scen ibland slås av att det låter ganska bra. Djupare än så har jag inte analyserat det. Det är ett instrument som vilket som helst.”

I skarven mellan juni och juli genomför Peter Murphy med kompband – som också inkluderar basisten David John Haskins (”David J”) – femton spelningar på The Chapel i San Francisco.  Han framför då alla sina soloalbum i sin helhet, inte bara de fem som kommer i boxen, och under tre kvällar i rad uppträder han som Mr Moonlight med exklusiva Bauhaus-set. Men när jag pratar med honom i telefon från Istanbul, Turkiet – dit han flyttade med sin fru i början av 90-talet – är han lite orolig att han inte skall få sitt visum klart i tid. Konserterna har redan flyttats fram en gång. Tanken var att de skulle ha ägt rum redan i mars. Peter Murphy är uppenbart irriterad när han pratar om det. Han tror dels att det har med det politiska läget i USA att göra, och dels med det faktum att han bor i mellanöstern. USA:s president Donald Trump får sig några slängar av sångaren, och Peter Murphy låter nästan övergiven i tonen när han pratar om det. Jag försöker i stället föra samtalet tillbaka till den nya boxen.

Hur kommer det sig att du släpper den här boxen nu? ”Det var Beggars Banquet som hörde av sig och ville släppa den. Jag har alltid gillat dem och känt mig hemma där. Så jag tackade så klart ja. Den var inte planerad att komma samtidigt som spelningarna i San Francisco, utan de båda projekten var planerade på varsitt håll, men nu känns det väldigt passande och bra.”

 

 

Boxen innehåller dina fem första soloalbum, som släpptes under nästan ett decennium. Hur tycker du att de skiljer sig från varandra? Och hur hör de ihop? ”Jag försöker alltid göra skivor som skiljer sig åt, jag vill aldrig göra samma platta två gånger. Inte ens samma låt. Så har jag alltid tänkt, till och med Bauhaus jobbade så. Should the World Fail to Fall Apart var mitt första album och jag försökte då hitta mig själv, vad jag ville göra. På Love Hysteria började jag jobba med Simon Rogers och även med tidigare B-Movie-keyboardisten Paul Statham. Jag hade ett band, The Hundred Men kallade jag dem. Sedan kom Deep. Albumet hade tre singlar: ”The Line Between the Devil’s Teeth (And That Which Cannot Be Repeat)”, ”Cuts You Up” och ”A Strange Kind of Love”. Jag jobbade återigen med Simon Rogers som producent. Holy Smoke släpptes i april 1992, då jobbade jag med Mike Thorne. Och sedan kom Cascade. Det är mitt sista album på Beggars Banquet och första albumet som inte har med mitt band. Albumet producerades av Pascal Gabriel.”

Vilket album är din favorit? Och varför? Nu glappar mina hörlurar så mycket att jag inte hör vad Peter Murphy säger. Allt jag uppfattar är att han börjar prata om min svenska dialekt och berömmer den. ”Jag skall flytta till Sverige och gå omkring på gatorna och bara lyssna på hur folk pratar.” Haha, ja, men alla pratar kanske inte som jag, lägger jag till. ”Då får jag flytta in hos dig i stället”, skrattar han. ”Och så får du bjuda mig på frukost varje morgon.” Jag tar den här utläggningen som ett tecken på att Peter Murphy vill byta ämne. Så jag går tillbaka till den stundande turnén i USA.

Som du sade tidigare finns det några datum i San Francisco, där du spelar fullständiga albumuppsättningar. Finns det några europeiska spelningar inplanerade? ”Ja, jag har bokat upp mig för tre datum i augusti. På W-Fest i Belgien, Cinzella Festival i Italien och Vilar de Mouros Festival i Portugal.”

I år firar Bauhaus 40 år. Planerar du att göra något med det? ”Ja, precis. De tre konserterna jag nämnde innan kommer att vara Bauhaus-set. Sedan kanske jag gör fler datum senare i höst. Vi får se. Men ingenting är bestämt ännu.”

 

 

Under 2010 gjorde du ett cameo-framträdande i The Twilight Saga: Eclipse. Kan du berätta mer om det? ”En vän till mig som jobbar med film hörde av sig till mig och frågade om jag ville vara med i filmen. Jag tackade ja, vem passar bättre som vampyr än jag? Sedan fick jag ett handskrivet brev av regissören David Slade som bjöd in mig, vilket så klart kändes väldigt trevligt. Filmen spelades in i Vancouver, på hösten 2009. Det var kallt och snö överallt. Väldigt vackert! Jag var där i tre dagar och träffade både Kristen Stewart och Robert Pattinson. De tyckte att min brittiska humor var konstig, haha. Första dagen lärde vi känna varandra, andra dagen tränade vi stunts – jag gjorde alla mina stunts själv – och tredje dagen filmade vi. Vi filmade hela dagen, från tidig morgon till sen kväll, men min scen är typ fem sekunder i filmen. Men ja, det var en rolig upplevelse. Det tältade frusna ungdomar som jagade autografer i skogen runt omkring oss. Helt otroligt!”

Peter Murphy har rullat framåt i fyrtio år och det är imponerande att han hållit sig relevant under så lång tid. Vilket är svaret? Hur håller man sig relevant så länge? Jag tror att svaret är att han alltid varit i rörelse. Lyssnar man på de första Bauhaus-skivorna så är det en helt annan stil än nu. De var ett punkinfluerat band då. Sedan rörde de sig mot andra genrer, som dub, glamrock, psychedelia och funk. Som soloartist har han också varit i rörelse, vilket varit bra för honom. Han har också tagit en del pauser och då har han hämtat andan. Sedan har han hela tiden försökt arbeta med nya och yngre musiker, vilket har hållit honom relevant.

Den enda gången Peter Murphy spelat i Sverige var i juni 2013 på Debaser Medis i Stockholm. Nu – fem år senare och med 40-årsjubileum för Bauhaus – torde vårt land vara i betydligt bättre fas med Peter Murphy. Som det ser ut nu finns det inga datum inplanerade, men visst vore det trevligt? Det tycker jag i alla fall.

Kommentarer

Kommentarer

Om Martin Sernestrand