J Briozo – Deep In The Waves

Multiinstrumentalisten och sångaren Jeff Crandall skapade den fiktiva singersongwritern J Briozo i en studio, samtidigt som han arbetade i en annan studio för att spela in sin tredje platta med bandet Swallow. J Briozo-inspelningen var inte tänkt att bli annat än ett studioprojekt, men ödet ville annorlunda och Deep In The Waves växte till något mer omfattande.

Swallow spelade in In The Shadow Of The Seven Stars i en studio, samtidigt som Jeff Crandall satt och pulade med Deep In The Waves i en annan studio på andra sidan staden. Efter ett tag insåg Crandall att det krävdes fler musiker för att fullända sitt soloprojekt, så han plockade in killarna från Swallow för att också lira på Deep In The Waves. Crandall hade skapat rätt öppna ramar för plattan med piano och akustiska gitarrer, men när hans bandkollegor kom in i bilden fylldes sångerna på med instrument och en pop/rock/folk-platta med mjuk, psykedelisk känsla utvecklades sakta men säkert. Ibland föddes jazziga inslag (”Catalonia”), ibland orkestrala arrangemang (”Firefly”), och när skivan var klar stod det klart att ett band krävdes för att framföra det nya sound som skapats. Gruppen fick rätt naturligt bandnamnet J Briozo som ursprungligen hittats på till den fiktiva gestalt han löst baserat på sin mammas portugisiska släkt. Deep In The Waves är en tilltalande platta. Den har en lugn, drömsk kvalitet (”Beautiful mess”) som ibland mynnar ut i rockiga inslag (”Spinning out”), ibland tar andra vägar, men känslan av stillhet dominerar och jag gillar att skivan passar lika bra att lyssna till under tidiga morgnar som sena nätter. Den har en sådan där speciell atmosfär som förhöjer och förgyller tillvaron då man spenderar sin tid i ensamhet. Den har också ett tidlöst sound som får den att kännas lika mycket 1968 som 1995 eller 2018. Tyvärr saknar cd:n texthäfte, men man hör rätt bra vad Crandall sjunger så det är bara att sätta sig i favoritfåtöljen och åka med på trippen.