Senaste nytt
Hem / Recensioner / Album / The Monochrome Set – Eligible Bachelors: Deluxe Edition

The Monochrome Set – Eligible Bachelors: Deluxe Edition

Betyg - 8

8

Ren estetpopglädje.

User Rating: Be the first one !
The Monochrome Set: Eligible Bachelors Deluxe Edition
Skivbolag: Cherry Red.

The Monochrome Sets stilbildande tweepop-album Eligible Bachelors (1982) återutges av Cherry Red i 3CD-format med en uppsjö av bonusmaterial: livealbumet Fin, b-sidor, BBC-sessions, rariteter med mera.

Känns ”Jet Set Junta” igen? Den svenska bloggen med samma namn hade förstås hämtat titeln från det första spåret på Eligible Bachelors, newwave-orkestern The Monochrome Sets stilbildande album från 1982.

Redan vid titeln Eligible Bachelors vet man att man har landat i exotica- och easylistening-influerad estetpop av den typ som fick dåtidens indiekids att jaga upp Brideshead Revisited på vhs-box eller gräva fram PG Wodehouse-romaner ur realådan på antikvariatet. Och vintagekläder från 60-talet på Myrorna. (Min spellchecker upplyser mig om att jag först råkade skriva ”vintageläder”. Ja, varför inte det också.)

Det är jangle-gitarrer med heroiskt västernfilm-twang som för tankarna till Michel Magnes tema från Costa-Gavras nouvellevague-deckare Compartiment tueurs (1965). De vitsiga texterna innehåller referenser till Jean-Luc Godard (”Alphaville”), F.W. Murnaus expressionistiska skräckfilm Nosferatu från 1922 (”Eine Symphonie des Grauens”), saxofonisten Lester Young i Count Basies storband på 30-talet (”Lester Leaps In”) och kultskräckisen The Devil Rides Out från 1968 med Christopher Lee (givetvis med en hälsning till Satan och Lucifer på latin, just därför att The Monochrome Set var raka motsatsen till de metalgrupper som brukar hylla Hin Håle). Samt ostiga ordvitsar i stil med ”Silicon Carne” eller elektrobossanovan (med tjutande gitarrsolo) ”The Great Barrier Riff”. Den ironiskt distanserade (fast samtidigt ändå inte) sången måste ha influerat Morrissey kraftigt. Men det ska vi inte klandra dem för.

Överklassatiren ”The Ruling Class”, och för den delen hela Eligible Bachelors, är ren popglädje. Det är sådan tweepop som när man sakligt granskar den utifrån är väldigt svår att ta på blodigt allvar, eller ens minsta lilla allvar alls. Men om man lyckas med konststycket att ”suspend disbelief” och accepterar den här världen precis som den är, öppnas en hemlig port till Narnia i din lokala skivaffär. Och plötsligt, utan att du i efterhand begriper hur det gick till, har du hittat en handfull likasinnade kompisar som också tycker att det mest komiska som finns är när Louis de Funès kallar smuggelheroinet ”la schnouff” i Le Corniaud och som förstår varför Charles Aznavour är så mycket mer än bara en smörig schlagersångare.

Sade jag ”ren popglädje”? För säkerhets skull säger jag det igen: ren popglädje.

Kommentarer

Kommentarer

Om Hans-Olof Svensson

Webbredaktör och skribent. "A truly charming journalist" – Ray Cokes