Senaste nytt
Hem / Artiklar / Tracey Thorn – ”Allt kan hända på dansgolvet”
Tracey Thorn: Record

Tracey Thorn – ”Allt kan hända på dansgolvet”

Den 2 mars släpper Tracey Thorn sitt nya album, som kort och gott heter Record. Det är brittiskans fjärde soloskiva och den tredje (om man inte räknar den fantastiska julskivan Tinsel & Lights, förstås) sedan hon och maken Ben Watt lade sitt band Everything But The Girl på is. Tracey ringde upp Zero från ett iskallt London för att prata lite om skivan, dansgolvsromantik och skrivande.

Record är ditt första album på sju år. Vad såg du framför dig när du planerade albumet?

– Jag ville göra ett upptempoalbum, något poppigt. Och så visste jag att jag ville jobba med producenten Ewan Pearson igen, han har varit med på de senaste albumen, men också att jag helt och hållet ville ta tillvara hans kunskap om elektronisk musik och den kärlek till band som New Order och Pet Shop Boys som vi delar. Jag tycker att albumet står för det jag ville säga, det finns en väldigt positiv vibb över det.

På vilket sätt representerar det var du står i livet just nu?

– Just för att det är så direkt. Jag känner att jag inte vill slösa någon tid. Jag kan inte längre ta för givet att jag kan göra skivor i all evighet, jag kommer förmodligen inte att göra tio album till. Nu vill jag vara säker på att det jag gör kan bli så bra som det kan. Jag vill inte göra något halvhjärtat.

Men du har väl aldrig gjort något halvhjärtat?

– Haha. Nej, men jag har kunnat vara väl subtil emellanåt, det är något som kommer naturligt för mig. Ibland har det blivit otydligt vad jag vill säga. På en låt som ”Sister” på nya skivan är jag väldigt rak och tydlig. Det är en konsekvens av att bli äldre, jag har ett större självförtroende, jag behöver inte bekymra mig över att alla inte förstår, jag behöver inte vara rädd för att bli missförstådd.

 

 

Det här med åldrandet, hur har det påverkat ditt låtskrivande?

– Det är lätt att skriva när jag väl börjar, när jag har idéer och kommer igång. Då får jag lätt ett flyt. Sedan har jag långa perioder med idétorka, när jag inte skriver något alls, när jag känner att jag kanske har sagt allting. Men det skrämmer mig inte längre, det har med åldrandet att göra. När barnen var små drog jag mig tillbaka och slutade skriva. Då trodde jag att jag hade skrivit allt jag hade att säga. I dag är jag mer avslappnad. Jag vet att det kommer tillbaka.

Det finns få människor som kan beskriva det som händer på ett dansgolv så romantiskt som du gör, det är som att hela livet utspelar sig där. På den nya skivan återvänder du dit ännu en gång. Vad har du för relation till dansgolvet idag?

– Du har rätt, jag är romantisk när det gäller dansgolvet. Det är en väldigt användbar metafor, som har med frihet att göra, med känslan att få uttrycka sig fritt. Allt kan hända där. Därför återvänder jag dit när jag försöker uttrycka sådant. När vi spelade in den nya låten ”Dancefloor” sade jag till Ewan att den skulle förmedla en känsla av att längta till dansgolvet, inte nödvändigtvis att befinna sig där. Jag går själv inte ut så ofta, men dansgolvet förblir en stark bild, jag påminns om den tiden och de känslorna, jag är glad för dem.

Record är, som sagt, ett väldigt elektroniskt album. Minns du när du först förälskade dig i elektronisk musik?

– För mig har den alltid funnits där. Det är en sorts dubbel personlighet jag har. Jag älskar musik som är akustisk eller som bygger på gitarr och trummor, men vi har ju alltid använt oss av elektroniska instrument. Redan på Idlewild, Everything But The Girls fjärde album, använde vi oss av synthar och trummaskiner. Länge var det många som störde sig på det, de tyckte att vi skulle vara antingen det ena eller det andra, men idag har man förstått det. Det går att hitta en balans mellan de båda stilarna, det går att få dem att gå bredvid varandra.

Du har skrivit en bok om konsten att sjunga, Naked at the Albert Hall. Har din analys av andras sätt att sjunga hjälpt dig att förstå storheten i din egen röst?

– Ja, jag tror det. När jag har tänkt på vad jag gillar hos andra sångare har jag också tänkt på vilken koppling det finns till mitt sätt att sjunga. Jag har insett att min röst är en kombination av styrka och känslighet, och att jag har hittat en värme i denna kombination. Sådan är jag som person också, jag kan bara både väldigt stark och väldigt känslosam.

Ja, sådan är ju din röst. Jag minns en nyårsdagsmorgon när jag promenerade genom en helt öde stad och lyssnade på Temperamental med Everything But The Girl i lurarna. Det var inte en människa ute och det snöade. Du talade till mig och sade att ”allt kommer att bli bra”. Det var magiskt. När förstod du själv att du kunde uttrycka sådant med din röst?

Wow, that’s great! Jag tror att insikten kom gradvis för mig. När jag började sjunga hade jag inget självförtroende alls, jag trodde ofta att min röst skulle svika mig. Det tog mig ett tag att förstå att den faktiskt kunde uttrycka sådant.

I din bok beskriver du Dusty Springfields röst som den allra största. Om den vore en färg skulle den vara silver, skriver du. Vilken färg har din röst?

– Det är en mörkt färgad röst. Ibland är den brun, ibland mörkt blå, skulle jag tro.

Hur har din röst förändrats med åren?

– Den har blivit djupare. När vi spelade in den här skivan insåg jag att jag kan sjunga mycket lägre än tidigare, att min röst har blivit starkare i botten av mitt register. Det var fantastiskt att inse! Det överraskade mig verkligen. Om du lyssnar på inledningen av ”Queen”, som är första singeln från albumet, så hör du att jag verkligen sjunger så djupt jag kan.

 

 

Det har gått arton år sedan Everything But The Girl tog en paus, vilket är längre än den tid som du och Ben faktiskt spelade tillsammans. Hur länge behöver vi vänta på något nytt från er?

– Jag vet inte, faktiskt. Vi känner att det vi uppnått är komplett, vi slutade på en hög nivå. Vi gör väldigt olika saker just nu, Ben gillar att spela gitarr igen, det han gör skulle kunna kallas folkrock, det är väldigt annorlunda från det jag gör just nu.

Men efter att ha arbetat så länge tillsammans, hur är det att INTE jobba tillsammans? Ni ser ju varandra hela tiden.

– Ja, det gör vi ju. Men det är lättare att inte jobba tillsammans. Det är hälsosamt att inte behöva kombinera alla sina roller, den privata rollen, föräldrarollen och den professionella rollen. Det är faktiskt ganska skönt.

Förutom dina egna album och de som du gjort med Ben har du ju jobbat framgångsrikt tillsammans med andra, till exempel Massive Attack. Vad är det som får din röst att passa i så många olika sammanhang?

– Det är en intressant fråga, för det är verkligen en bred variation av musik som jag har gjort. Jag får ofta frågan om att samarbeta och jag har gjort en massa olika saker. Jag tror att man antingen tycker att min röst passar in eller så vill man ha den som en kontrast, som en överraskning. När det gäller Massive Attack så tror jag att det var det senare, att det skulle fungera som något överraskande. De ville ha en varm röst ovanpå deras musik. Men jag har också sagt nej till ganska många samarbeten. Jag tackar nej när jag inte riktigt förstår hur det skulle fungera. Eller för att jag helt enkelt inte gillar låten.

Min redaktör, som är ett stort The Style Council-fan, vill att jag absolut ska fråga dig hur det var att sjunga med dem (”The Paris Match” på albumet Café Bleu). Det måste ha varit ett av dina första samarbeten?

– Ja, jag gick ju fortfarande på universitetet. Paul Weller hade varit en stor popstjärna, han var som en hjälte för mig. Han kom från punkscenen men hade även lyckats skriva briljant popmusik. När The Jam lade ner gjorde han en spelning med mig och Ben och sedan frågade han om jag ville vara med på en låt. Jag, som inte ens såg mig som professionell, skulle arbeta med någon som hade huset fullt av guldskivor! Jag var förundrad!

Du spelar in musik, du ger ut böcker och skriver journalistik. Vad kommer du att lägga din tid på i framtiden?

– Förhoppningsvis kommer jag fortsätta med alltihop. Jag är lycklig över att kunna göra alla dessa saker, jag får utlopp för olika delar av min kreativitet. Sedan är det nog naturligt för mig att ta en ny paus, så som jag har gjort förut. Nej, jag har inga planer på att spela live, det känns rätt skönt att slippa tänka in det. Det är tillräckligt mycket som det är.

Kommentarer

Kommentarer

Om Fredrik Emdén

Kolla även

The Charlatans Different Days

The Charlatans albumaktuella

Different Days släpps i maj.