Senaste nytt
Hem / Artiklar / Claudia Brücken – om Propaganda och solokarriären

Claudia Brücken – om Propaganda och solokarriären

 Autobahn, Alles ist gut, Geri Reig och Volle Kraft voraus! Många banbrytande elektroniska album har sett dagens ljus i Düsseldorf. Ett av de bästa och mest inflytelserika, som nu återutges i lyxig specialversion, är Propagandas A Secret Wish. Zero ringde upp Claudia Brücken för att få veta mer om hur denna klassiker skapades. Vi passade även på att prata om Claudias andra projekt och fick en inblick i vad framtiden har att erbjuda.

Är Berlin, Detroit eller Düsseldorf huvudstaden för elektronisk musik? Därom tvista de lärde. Att den sistnämnda orten har varit oerhört inflytelserik i elektropop- och technosammanhang står emellertid bortom all diskussion.

En artistkavalkad som Kraftwerk, Propaganda, Der Plan, DAF, La Düsseldorf, NEU!, Harmonia, Die Krupps, Liaisons Dangereuses, Mouse on Mars och Rheingold talar sitt eget tydliga språk.

Varför den vackra metropolen i Nordrhein-Westfalen har fostrat så många keyboardgenier finns det inget enkelt svar på. Kanske har det med det centrala läget mitt i Europa att göra? Eller kanske frigörs det i mötet mellan Ruhrområdets luftföroreningar och den friska brisen från floden Rhen ämnen som stimulerar kreativiteten?

Claudia Brücken. Foto: Peter Brown

Zero beslutade sig för att forska mer i ämnet och samtidigt göra en djupdykning i en av historiens finaste skivor från Düsseldorf: Propagandas elektropopklassiker A Secret Wish. Vi ringde därför upp Claudia Brücken i London. Förtjusande trevlig och på gott humör tog hon med oss på en vandring längs nostalgins stränder.
– Jag tror att man kan se en del paralleller mellan Düsseldorf och Manchester, filosoferar Claudia. Ruhrområdet påminner om Lancashire i England. I båda fallen handlar det om industridistrikt med stora fabriker och tung trafik. I Manchester växte det fram en fantastisk indiescen med Joy Division, The Smiths och The Stone Roses. Hos oss växte det fram en punkscen och senare en elektronisk scen. I båda fallen var det förmodligen en motreaktion på den grå vardagen. På den tiden fanns det inga sociala medier, så man var tvungen att vara på rätt ställe för att lära känna kreativa människor. I Düsseldorf träffades vi på klubben Ratinger Hof eller utanför konstakademien i samma kvarter. Där brukade det hänga en massa spännande människor som ägnade sig åt musik, lyrik, dans, film eller teckning. Medlemmar från DAF, Die Krupps, Kraftwerk och Der Plan syntes ofta i vimlet. Jag tillbringade mycket tid på den alternativa scenen. Vi var ett antal sökande själar som umgicks, utbytte idéer och skapade tillsammans.

Claudias första musikaliska steg togs i tjejtrion Topolinos.
– För mig var Topolinos mest på skoj. Jag gick fortfarande i skolan, hade egentligen inga tankar på att ägna mig åt musik, utan drömde om att bli konstnär. Men det var kul att ”leka popstjärna”. Topolinos lät väl lite som en elektronisk version av The Bangles. Synthesizern var det stora inneinstrumentet i konstnärskretsar i början av åttiotalet och vi, precis som många andra band, fascinerades av de ”spaceiga” ljuden. Den elektroniska musiken kändes som framtiden!

Propaganda. Foto: Peter Brown

Efter en periods småskaligt musicerande i Topolinos gick en av Claudias bandkollegor, Susanne Freytag, över till en ny konstellation bestående av Ralf Dörper, Andreas Thein och Michael Mertens. Efter ett tag tog även Claudia samma steg och Propaganda såg dagens ljus.
– Susanne hade lärt känna Ralf Dörper på scenen runt Ratinger Hof och det visade sig att han hade lämnat Die Krupps och startat ett nytt band. Hon berättade att de sökte en sångerska. Susanne själv har en bra spoken word-röst, lite i samma stil som Anne Clark, men Ralf ville ha med någon som kunde sjunga melodistämmor. Där kom jag in i bilden. Bandet fick namnet Propaganda, då det hade en politisk, lätt provokativ klang och lät bra på alla språk.   

Ralf Dörper hade ett par inflytelserika kontakter i musikbranschen och såg till att en tidig demoinspelning med Propaganda nådde den brittiske musikprofilen Paul Morley, som förutom att vara journalist för NME och medlem i kultgruppen Art of Noise även hade startat ett skivbolag. Morley gillade vad han hörde och bestämde sig för att signa Propaganda till sitt nya skötebarn, ZTT Records.
– Vi hade en väldig tur, menar Claudia. Att redan från början ha ett ambitiöst, engelskt skivbolag med en hyfsad budget i ryggen öppnade naturligtvis en massa dörrar. Många har frågat sig vad som hade hänt om vi hade skrivit på för ett litet undergroundbolag istället. Jag har ingen aning. Det enda jag, med facit i hand, kan säga är att jag är tacksam över vad som hände och den flygande start som vi fick.  

Propagandas första inspelning på ZTT Records blev ”Dr. Mabuse”. Den mäktiga elektropoplåten hade en text som anspelade på superskurken i Fritz Langs klassiska filmtriologi. Doktor Mabuses ambition var ”att grunda ett ändlöst kriminellt imperium, en stat av total osäkerhet och anarki”. Att filmen Dr. Mabuses testamente (Das Testament des Dr. Mabuse) hade premiär 1933, samma år som Hitlers maktövertagande i Tyskland, och omgående förbjöds av den mustaschprydde diktatorn var naturligtvis mer än bara ett sammanträffande.
– Vi som växte upp i Västtyskland under 1960- och 70-talet påverkades självklart mycket av det politiska läget, minns Claudia. Kalla kriget och kapprustningen låg hela tiden som en mörk skugga över oss. Min generation var barnbarn till nazisterna. Det fanns många psykiska ärr att bearbeta, men det var mycket som man inte fick prata om. Så många av oss unga grubblare sökte svaren i filmer eller litteratur istället. Som hos Bertholt Brecht eller Fritz Lang, som båda ifrågasatte totalitarism och en teknokratisk männisskosyn. Ralf hade en fascination för Lang och jag tycker att hans texter väldigt bra sätt speglar konflikten och framtidsångesten vi tyskar bar inom oss vid tidpunkten.

Ingen mindre än Trevor Horn producerade ”Dr. Mabuse”. Tanken var att han även skulle sköta inspelningarna av den kommande fullängdaren. Men efter debutsingeln kom det grus i maskineriet. Skivbolaget ZTT var upptagna med sitt flaggskepp Frankie Goes To Hollywood och Trevor Horn hade fullt upp med sitt band Art Of Noise. Följaktligen tog det nästan ett år innan skivinspelningarna av A Secret Wish kom igång på allvar. Då hade Andreas Thein lämnat bandet och Propaganda metamorferat till en kvartett. Utöver detta hade Stephen Lipson tagit över ansvaret som producent.
– Kanske kände vi först en liten besvikelse över att Trevor inte hade tid för oss, men den försvann snabbt. Stephen var nämligen fantastisk att jobba med. Han lockade verkligen fram det bästa ur oss! Dessutom brukade Trevor komma in ett par gånger i veckan, lyssna igenom vad vi hade gjort och ge goda råd. Så hans ande vilar också över A Secret Wish.

A Secret Wish blev en mångfacetterad skiva. Inledande ”Dream within a Dream” är en suggestiv historia med smäktande trumpeter, ”The Murder of Love” bjuder på ett jazzgitarrsolo, ”Jewel” dryper av postpunkig frustration och ”Frozen Faces” skulle kunna beskrivas som ett experimentellt röstkollage. Samtidigt finns det en tydlig röd tråd i de snygga elektropoparrangemangen.
– Många tankar, idéer och ambitioner delade utrymme på A Secret Wish, poängterar Claudia. Just mångfalden tycker jag gör det till ett intressant album. Jag gillar även att det inte finns några transportsträckor, utan att varje låt har ett egenvärde. Personligen har jag till exempel alltid varit svag för ”The Chase”, som har en varm melodi och snygga syntljud.

Den mest kända låten på A Secret Wish kan dock sägas vara ”P-Machinery”, som inte bara blev en stor hit i Sydeuropa, utan även blipp-bloppade sig in i många svenskars hjärtan med sina karakteristiska syntfanfarer.
– För mig definierar ”P-Machinery” i hög utsträckning vad Propaganda stod för, avslöjar Claudia. Den är melankolisk, melodiös och bombastisk. Texten ifrågasätter människans plats i det industriella samhället. Det är en poplåt och man kan dansa till den, men det finns något ångestfyllt och nästan existentialistiskt över den. ”P-Machinery” är ett destillat av vårt sound, vår stil och våra konceptuella idéer. Det grå, det maskinella, det dramatiska och det popiga. I den låten föll alla pusselbitar på plats!

Propaganda. Foto: Peter Brown

Något alla inte vet är att en celeber gästmusiker hjälpte till vid inspelningarna av ”P-Machinery”.
– David Sylvian besökte oss i studion. Han hade med sig en synt och presenterade en melodislinga som vi kom att använda i versen till ”P-Machinery”. Han färgade även atmosfären i låten. David gjorde ett starkt intryck på oss. Han förde sig elegant, sprudlade av kreativitet och fick allt att verka så lätt.

Vid sidan av en stor portion västtysk weltschmerz hittar man även anglosaxiska influenser på A Secret Wish. ”Dream within a Dream” bygger på av en dikt av Edgar Allan Poe och albumet innehåller en utmärkt cover på den skotska postpunkgruppen Josef K:s kultlåt ”Sorry For Laughing”.
– Det var Paul Morley som inspirerade oss att ta med Edgar Allan Poe och Josef K. Han hade en fin känsla, ein echtes Fingerspitzengefühl, för vad som fungerade i internationella sammanhang. Utan honom hade A Secret Wish förmodligen inte nått så stora framgångar i England som den gjorde. Men det var inte bara Paul som fyllde en viktig funktion i bakgrunden. Många musiker var på ett eller annat inblandade i plattan. Förutom Trevor Horn och David Sylvian bidrog även Heaven 17:s sångare Glenn Gregory, The Polices trummis Stewart Copeland och Marillions Ian Mosley till inspelningarna. På bandfotona såg man bara Ralf, Michael, Susanne och mig, men jag betraktade oss egentligen mer som ett musikkollektiv. Många fantastiska människor råkade bli inblandade i samma projekt och mycket positiv energi utlöstes. Även om det naturligtvis låg mycket tankearbete bakom A Secret Wish, så var det mycket som ”bara hände”, eftersom spännande människor lärde känna varandra och hade ett utbyte.

Ytterligare en kreativ och inflytelserik människa bidrog till A Secret Wish. Nämligen den holländske mästerfotografen och regissören Anton Corbijn, som både tog Propagandas bandfoton och gjorde videon till ”Dr. Mabuse”.
– Jag hoppas att det inte låter allt för pretentiöst, men vi tänkte inte bara på Propaganda som en musikgrupp, utan mer som ett konstnärsprojekt med ett flertal uttryckssätt. Imagen, det grafiska, fotona och videorna skulle fungera som en helhet. Då Paul Morley var musikjournalist för NME och brukade samarbeta med Anton Corbijn föll det sig naturligt att Anton blev ”hovfotograf” för ZTT Records. ”Dr. Mabuse” var faktiskt Antons första musikvideo och jag tycker att han lyckades fånga stämningen i låten på ett imponerande sätt.

A Secret Wish hamnade på topplistorna i många länder. I England nådde den en respektingivande sextonde plats på UK Albums Chart. De brittiska journalisterna, som fascinerandes av Propagandas kombination av smart pop och grubblande svårmod, kallade dem ”ABBA from Hell”.
– Vi skrattade bara åt det epitetet, minns Claudia med ett stort leende. Naturligtvis är det en väldigt fin komplimang att jämföras med världens största popgrupp, men vi uppnådde tyvärr varken ABBA:s framgångar eller inkomster, haha. ABBA-referensen kom väl från att vi var två killar och två tjejer på pressbilderna. Men ironiskt nog ville Susanne och jag vara antiteser till de ”snälla popflickorna” i branschen. Vi ville utstråla attityd och se lite farliga ut. Om man tittar på våra skivomslag, som till exempel Duel, så tycker jag nog att man kan ana vissa skillnader mot hur Anni-Frid och Agnetha brukade posera…

Idag, trettiotre år efter skivan släpptes, räknas A Secret Wish som en new wave-klassiker och nämns inte sällan i samma andentag som Music for the Masses, Sweet Dreams (Are Made of This) eller Die Mensch-Maschine. Albumet har sålt långt över en en miljon exemplar och inspirerat mängder med yngre arister. Föga förvånande är det en platta som Claudia är mycket stolt över. Men framgångarna hade en mörk baksida.
A Secret Wish var ett väldigt dyrt album att spela in, avslöjar Claudia. Jag tror att det tog tolv år innan skivan hade sålt tillräckligt för att faktiskt börja gå plus. Så det är inte ett album jag blivit speciellt rik på. Däremot var skivan ovärderlig rent erfarenhetsmässigt. Jag fick verkligen en drömstart på min musikkarriär. Men väldigt mycket hände under inspelningarna. Det blev meningsskiljaktigheter i bandet och tyvärr hittade vi inget sätt att lösa dem. A Secret Wish blev alltså både början och slutet för oss.   

Efter A Secret Wish lämnade Claudia Propaganda. Ett par bandmedlemmar fortsatte tillsammans med den nya sångerskan Betsi Miller och gjorde den välpolerande popplattan 1234. Claudia gick i sin tur vidare i nya konstellationer som Act (tillsammans med den skotske avantagardemusikern Thomas Leer) och Onetwo (tillsammans med Paul Humphreys från OMD). På Frau Brückens CV hittar man även ett par utmärkta soloskivor. Den musikaliska bredden i Claudias sentida produktion har varit stor. Allt från Pet Shop Boys-liknande elektropop till melodramatiska, akustiska ballader har stått på agendan.
– Jag har aldrig försökt göra om A Secret Wish, poängterar hon. För det första skulle det inte gå, eftersom den skivan var en produkt av sin tid och alla enastående människor som bidrog. Men jag skulle inte heller vilja. Jag har hela tiden drivits av ambitionen att prova andra uttyckssätt och gå i nya riktningar. Speciellt soloalbumen har varit ett försök att utveckla min röst och hitta min egen stil. Förändring och nya utmaningar har alltid varit en viktig del av min livsfilosofi.

Föga förvånande var en av Claudias största idoler musikvärldens främste förvandlingskonstnär, David Bowie. På sina soloskivor har hon vördnadsfullt hyllat Bowie genom att nytolka hans låtar ”Drive-In Saturday”, ”This Is Not America” och ”Everyone Says Hi”.
– David Bowie betydde väldigt mycket för mig. Jag fastnade för honom redan på sjuttiotalet och han förblev en av mina favoritartister ända fram till sin död. Jag älskade hans röst, men även faktumet att han experimenterade med alla sorters kultur och hela tiden tog risker. Det är tråkigt med artister som fastnar i ett visst sound eller sätter begränsningar för sig själva. Bowie var gränslös. Tyvärr fick jag aldrig träffa honom, men i samband med att jag spelade in min cover av ”Everyone Says Hi” hade jag faktiskt lite kontakt med hans son, Duncan Jones. Jag frågade Duncan om David kanske kunde göra en cameo i min musikvideo. Min tanke var att han skulle dyka upp i slutet av videon och säga ”hi”. Nu funkade det tyvärr inte, men Bowie hälsade till mig och postade min video på sin hemsida. Det var en dag då jag gick runt med ett stort leende, haha. 

Vid sidan av David Bowie har Claudia även gjort covers på andra storslagna artister som Elvis Costello, Kate Bush, Marianne Faithfull och Nick Drake. I hennes katalog hittar man till och med två nytolkningar av låtar med svenska Stina Nordenstam.
– Jag tycker om att göra covers på låtar som är okända för de stora massorna. Stina Nordenstam är i mitt tycke en fantastisk artist som förtjänar mer uppmärksamhet. Hon har inte bara en speciell röst, utan är dessutom en mycket skicklig låtskrivare. Så det var väldigt inspirerande att tolka om hennes ”Memories of a Colour” och ”Crime”.

Under årens lopp har Claudia varit inblandad i många intressanta samarbeten, bland annat med Jimmy Somerville, Andy Bell, Blank & Jones och självaste Martin Gore. Hon har även spelat in en låt med den norska elektropopens konung, Stephan Groth. Närmare bestämt Apoptygma Berzerks ”Unicorn”.
– Jag gillade den hårda ebm-känslan och den stora dynamiken i ”Unicorn”. Det var en intressant låt och ett steg i en ovanlig riktning för mig. Stephan ger ett sympatiskt intryck, så jag hoppas att våra vägar korsas igen någon gång i framtiden. Jag är överlag mycket förtjust i kollaborationer. Det är inspirerande att vara del av ett team och jobba mot ett gemensamt mål.

Claudias senaste samarbetspartner har varit Jerome Froese, som är känd från Tangerine Dream, där han musicerade tillsammans med sin legendariske far, Edgar Froese.
– Tanken är att vårt gemensamma album ska komma ut före sommaren. Det har varit väldigt kul att göra musik med Jerome. Jag brukar vanligtvis jobba enligt ett klassiskt popformat med vers och refräng. Jerome, som bokstavligen talat är uppvuxen i Tangerine Dream, tänker däremot ofta i mer abstrakta banor. Så vi har lärt mycket av varandra. Albumet kommer att bli mörkt, atmosfäriskt och ”arty”, men bygger samtidigt på ett fundament av klassisk elektropop.  

Närmast står dock ett par konserter på schemat. Närmare bestämt två A Secret Wish-spelningar i London, den 23 och 24 mars.
– Susanne och jag kommer, tillsammans med Stephen Lipson, att uppträda under namnet xPropaganda och framföra hela albumet, berättar Claudia. Förutom A Secret Wish i sin helhet blir det även några b-sidor och överraskningar. För oss handlar det om att fånga en tidsanda, en speciell zeitgeist. Vi vill att konserterna i London ska kännas som en tidsresa tillbaka till 1985. Förhoppningsvis blir det fler A Secret Wish-framföranden senare. Hälsa alla i Sverige att ni är ett av länderna som står överst på vår önskelista!

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Propaganda: A Secret Wish

Propaganda – A Secret Wish (Deluxe Art of the Album Edition)

"Mabuse...!"