Senaste nytt
Hem / Artiklar / Tony Hadley – ”Jag ångrar inget!”
Tony Hadley

Tony Hadley – ”Jag ångrar inget!”

Efter avhoppet från Spandau Ballet är sångaren Tony Hadley tillbaka som soloartist. I februari besöker han Sverige. För Zero berättar han om de nya låtarna, om läderrocken från Live Aid och om vem han vill se som sin ersättare i Spandau Ballet.

Tony HadleyNär Spandau Ballet var som störst var de nästan störst av dem alla. Albumen True, Parade och Through the Barricades satte bandet på piedestal i den brittiska pophistorien. Även om låtarna skrevs av gitarristen Gary Kemp så var det främst Tony Hadleys innerliga croonerstämma som gav bandet identitet som romantiska soulpojkar.

Bandet splittrades 1990, men återförenades 19 år senare, vilket dokumenterades i utmärkta filmen Soul Boys of the Western World. I somras, två världsturnéer och en handfull nya låtar senare, meddelade sångaren Tony Hadley att han inte längre var en del av Spandau Ballet, ”på grund av omständigheter som låg utanför hans kontroll”.

Medan de fyra medlemmarna påbörjade jakten efter en ny sångare återgick Hadley till sin solokarriär, som pågått ända sedan Spandau Ballets första splittring.

Tony Hadleys solo-CV är lika långt som det är brokigt: han har spelat in fyra studioalbum, ett par livealbum, turnerat flitigt, spelat musikal, synts i realityshowen I’m a Celebrity…Get Me Out of Here! och varit värd för en talkshow i radio.

Nu verkar han vara fokuserad på musiken. Under 2018 gör han 60 spelningar med sitt band. Och i februari kommer han till Sverige för första gången som soloartist.

På telefon från hemmet i Buckinghamshire, 45 minuters tågresa från London, försöker han minnas när han var här sist. Han drar sig till minnes att det måste ha varit i början av 1980-talet, att det var en ”bra vibe” och att Café Opera var trevligt.

Hur går det med det nya albumet?

– Jag har pratat om det i flera år nu. Det är det första albumet med originallåtar, där jag har full kontroll över allt. Jag är ingen ego maniac, men jag har inte råd att låta det bli något annat än perfekt. Förhoppningsvis kommer jag att avsluta inspelningarna i mars. Men jag har en bra känsla för det.

Hur låter det?

– Det finns en låt, ”Killer Blow”, som är storslagen, som låter Queen eller Muse, och så finns det en annan, ”Take Back Everything”, som är mer dansant och som påminner om Spandau Ballets tidiga period, som jag älskar. Men jag försöker hela tiden upptäcka nya saker, det finns så mycket bra musik därute. Min dotter har spelat The Chainsmokers för mig, de är bra. The 1975 är ett annat bra, ungt band. Jag lever inte i det förflutna. Min producent, Gary Stevenson, tror att albumet kommer att överraska många. Sedan finns det såklart några ballader, där jag ger uttryck för min romantiska sida. Men det är rösten som håller samman albumet.

Känner du att du måste ge din publik vad den förväntar sig eller kan du utforska något nytt?

– När jag spelar live kan jag inte bara gå in och spela de nya låtarna. Folk skulle självklart bli besvikna om jag inte spelade ”Through the Barricades” eller ”True”. Men det är också spännande att se vad publiken tycker om de nya låtarna.

Under din karriär har du framför allt sjungit andras låtar. Hur trivs du i rollen som låtskrivare?

– Länge sade jag ”jag är sångaren” och nöjde mig med det. Så jag började skriva sent i livet. Men jag skrev låten ”Soul Boy” till Spandau Ballet, det tog mig en halvtimme vid pianot. Så jag uppenbart förmågan. Men det är roligt att samarbeta med andra. Och det är fortfarande roligt att sjunga andras låtar. Med mitt band sjunger jag låtar av The Killers, Kaiser Chiefs, Queen, jag sjunger David Bowies ”Life on Mars?” och så sjunger jag såklart ”True”, ”Gold” och ”Through the Barricades”.

Spandau Ballet började mer eller mindre som ett synthband, ni skapade klassiker som ”To Cut a Long Story Short”, ni hängde på Blitz club med Steve Strange. Varför bytte ni riktning efter det?

– Ja, vi var väldigt inspirerade av artister som Kraftwerk och Bowie, hela Berlin-scenen. Ultravox skiva Systems of Romance, som fortfarande är ett av mina absoluta favoritalbum, hade ett enormt inflytande på oss. Men precis som Bowie ville vi utvecklas. Det var många som saker som påverkade oss, hela new romance-grejen var en sak, att Steve Norman började spela saxofon en annan. Men den första perioden av Spandau Ballet, när vi spelade på klubbar och hade ett mer dansorienterat sound, är fortfarande min favorit. Vi sålde inte särskilt mycket skivor, vi var ett indieband.

Men det var ju en ganska framgångsrik förändring. Albumet och låten ”True” gjorde er till ett stort band.

– Ja, allt förändrades, vi blev ett globalt band, ett fullfjädrat popband. Att vara 23 år gammal och ha en topphit i stora delar av världen… vi hade mycket roligt.  Men egentligen är jag inte en särskilt nostalgisk person, jag vill helst gå framåt hela tiden. Jag vet att när jag är klar med mitt album kommer jag omedelbart börja jobba på nästa. Och därför lyssnar jag aldrig på gamla Spandau-skivor. Men visst, det var ett enastående årtionde.

Vad var höjdpunkten för dig?

– Det måste ha varit Band Aid och Live Aid. Det var nog ingen som på riktigt trodde att vi skulle förändra världen som vi gjorde. Det blir ett sådant stort ställningstagande när så många artister går samman, det fick oss att se ”wow, vi kan göra skillnad”. Det förändrade folks attityd till välgörenhet. Det förändrade min syn på det också, kanske är det därför jag gör så mycket välgörenhet idag. Det finns fortfarande mycket att göra.

Du såg vansinnigt cool ut i din läderrock som du hade på dig under Live Aid. Har du kvar den?

– Haha, ja, den hänger någonstans, tror jag. Men förmodligen är det bara trasor kvar av den.

Det måste ha varit varmt?

– Det var så fruktansvärt varmt, säkert 30 grader. Jag var helt genomblöt efteråt. Jag kan inte förstå vad jag tänkte på. Redan när jag klädde på mig före spelningen tänkte jag ”din idiot”.

Din röst har åldrats väl. Hur har du lyckats hålla den sådan?

– Genom att sjunga hela tiden. Du måste träna, utmana dig själv hela tiden. Om jag inte sjunger på ett tag så märks det direkt. Häromdagen tränade jag för första gången på länge, jag promenerade och sprang lite, det var fruktansvärt jobbigt. Det är samma sak med rösten, det är som en muskel. Men sedan har det såklart hjälpt att jag inte hållit på med droger. Jag rökte länge, jag kan inte förstå varför jag gjorde det. Nu lever jag hälsosamt och försöker hålla mig i form.

Du lär ha blivit coachad av en operasångerska.

– Ja, en kanadensisk operasångerska, hon var fantastisk. Jag försökte inte lära mig att sjunga opera, hur jag än försöker så kommer jag bara att låta som Tony Hadley, jag har en originell röst. Det jag lärde mig av hennes lektioner var arbetsmoral, att sjunga ordentligt, att utöka mitt röstintervall. Det är något jag rekommenderar alla unga sångare.

När man tittar på vad du gjort som soloartist är det lätt att tro att du inte har haft någon som helst plan. Ändå får jag känslan av att du alltid har gjort exakt det du vill. Hur lyckas du hitta glädje i allt du gör?

– Om du älskar musik, ska du omfamna allt. Jag gillar alla sorters musik. Punken var en oerhört betydelsefull period för mig. Men jag har även gjort ett swingalbum. Jag älskar att vara så mångfacetterad. Det finns inget värre än en gammal rocker som inte kan blicka framåt. Det finns ingen regel som säger att du måste vara på ett visst sätt bara för att du var det i det förflutna. Jag väljer att göra det som jag upplever som tillfredsställande. När jag spelade musikalen Chicago i West End i London hade jag aldrig testat skådespeleri. Det som lockade mig var att det fanns ett jazzband på scenen.

Om skivindustrin hade sett ut idag som den gjorde på 1980-talet, skulle du fortfarande ha gjort samma val som du har gjort under din karriär, tror du?

– Jag tror det. Jag ångrar inget, även om jag har gjort en del misstag. Mitt första soloalbum, till exempel. Det spelades in i USA, det låter väldigt mycket Los Angeles-rock. Det är inte särskilt mycket jag. Det tog mig många år att reparera den skadan. Jag borde ha hållit fast vid mina rötter, där vi började med Spandau Ballet. Men man måste ta sig vidare från sina misstag och det har jag gjort. Jag är kvar i den här branschen efter så många år, jag är lyckligt lottad. Jag kommer förmodligen att dö på scenen. Många håller sig inte kvar i mer än två sekunder.

Du har varit soloartist längre än du var med i Spandau Ballet och du har gjort oerhört mycket. Men för den svenska publiken betraktas du fortfarande som Spandau Ballets sångare. Stör det dig?

– Nej, nej, inte alls. Utan Spandau Ballet skulle jag inte vara där jag är i dag. Vi skulle inte ha det här samtalet. Men vi kom ihop oss igen, rejält. Och jag hade inget annat val än att sluta.

Tony HadleySå det var aldrig din avsikt att sluta?

– Nej, det var det inte. Egentligen kan jag inte prata om det, för det återstår fortfarande en del juridik. Men när vi återförenades 2009, efter tjugo år, trodde jag att Spandau Ballet var något som vi skulle återvända till då och då, lite som Phil Collins gjorde med Genesis, att det skulle bli något speciellt om vi sågs vart tredje-fjärde år. Men de andra ville något annat.

Men hur känner du inför allt det nu?

– Well, jag vet var jag befinner mig i varje fall. Jag behöver inte tänka på något annat än det jag gör, att skriva låtar, spela in album och turnera.

Du känner dessa låtar bättre än någon annan, vem kan ge dem ett nytt liv? Vem skulle du vilja se som din ersättare i Spandau Ballet?

– Åh, det har jag inte tänkt på. De brukar ju inte ersätta sångare förrän de har dött och jag är ju inte död än, eller hur? Men visst vore det toppen med Simon Le Bon?

Hur stor är sannolikheten att vi får uppleva er fem i Spandau Ballet på samma scen igen?

– Det finns inte en chans. Ja, det är synd, vi var ett bra band. Men när man inser att de som är ens vänner inte uppträder på ett sätt som är lämpligt måste man göra ett val. Och jag hade inget annat val än att sluta.

 

Tony Hadley är aktuell med en konsert i Stockholm den 14 februari och ett soloalbum senare under året.

Kommentarer

Kommentarer

Om Fredrik Emdén