Senaste nytt
Hem / Recensioner / Album / Spandau Ballet – Through the Barricades (Remastered)

Spandau Ballet – Through the Barricades (Remastered)

Betyg - 4

4

Soulpop i läderbrallor.

User Rating: Be the first one !
Spandau Ballet: Through the Barricades
Skivbolag: Sony.

Spandau Ballets Through the Barricades nyutges i expanderat format och Zeros Fredrik Emdén återbesöker den tid då gruppen tog steget från nyromantiska soulboys med saxofon till läderbyxade arenarockare med samhällspatos.

2.53 in i titelspåret når 1980-talet sin kulmen. ”Oh, turn around and I’ll be there”, bedyrar Tony Hadley i en brygga så bombastisk att Öresundsbron bleknar i jämförelse. ”Well there’s a scar right through my heart but I’ll bare it again.” Det är november 1986 och det finns för närvarande inget större popband än Spandau Ballet, åtminstone inte i Storbritannien. Duran Duran, Frankie Goes To Hollywood och Culture Club har tappat bort sig. Men inte Spandau Ballet. Med en text som tar avstamp i konflikten på Nordirland och med kraftballadens otyglade styrka tar kvintetten från Islington på sig rollen att definiera ett helt decennium.

Kanske var det hit, till just det här ögonblicket, som Spandau Ballet siktade med sitt femte album, Through the Barricades. Från debuten med Journeys to Glory och via genombrottet med True, som kom 1983, hade bandet ständigt krävt större spellokaler för att få plats med sin växande publik.  Nu är de framme vid de riktigt stora arenorna. Men hur ska den eleganta, lite trånande soulpopen kunna fylla ut en så stor scen? Sådant kräver gitarriff, läderbrallor och samhällsansvar. Through the Barricades har samtliga komponenter. Den är mer bredbent, har en större ljudbild, ett kraftigare uttryck och mer självförtroende än något annat som bandet har satt sitt namn på tidigare. Gary Kemp får leka gitarrgud och Steve Normans saxofon ryter som ett lejon som äntligen släpps ut ur en trång bur. Men blir det nödvändigtvis bättre för att det låter större? Nja.

När Through the Barricades 31 år senare genomgår remastring och släpps på nytt framgår det tydligt att de yviga posernas främsta förtjänst är att avleda uppmärksamheten från låtarna. Som knappast hör till Gary Kemps vassaste. ”Swept” är visserligen vacker och tidlös och ”Man in Chains” är rolig för att det som börjar med ett barnsligt enkelt riff tillåts flöda över åt alla håll, med stråkar, körsångerskor och – förstås – ylande saxofon. Men ”Snakes and Lovers” och ”Virgin” verkar ha kokats ihop av förkastade idéer och redan använda melodislingor. Och inte ens en uppsnyggad ljudbild kan ge den tyngd som ”Cross the Line” och ”Fight for Ourselves” skulle behöva för att fylla ut läderbrallorna.

Att de bonusspår som vi bjuds på framför allt utgörs av singlarnas (rätt trista) maxiversioner tyder på att kreativiteten inte stod på topp. Demos, alternativa versioner eller osläppta låtar hade kunnat säga något om hur processen bakom albumet såg ut. Nu är det avsaknaden av dessa som präglar bilden.

Men så har vi titelspåret. Där bandet lämnar sin snäva, blue-eyed-souliga mall. I knappt tre minuter går det alldeles utmärkt, samspelet mellan Kemps gitarr och Hadleys röst är utsökt. Texten är en Romeo och Julia-historia, inspirerad av en turnéarbetares dödsfall och kryddad med citat av Yeats och fungerar alldeles utmärkt som en aningslös vittnesskildring av konflikten mellan katoliker och protestanter. Det är en vacker sång. Men så vid 2.53 vrids alla reglagen upp till max och låten förses med en klassisk dussin-rockbrygga. Det blir en sorts illustration över ögonblicket då flygplanets hjul lämnar startbanan. Spandau Ballet beger sig ut i rockrymden för att aldrig återvända. Och ja, 31 år senare sitter vi med facit i hand och vet att det blev just så.

I filmen som följer med CD-utgåvan är medlemmarna måna om att berätta vilka goda vänner de var under inspelningen, hur personkemin stämde perfekt. Kanske läggs särskilt mycket fokus på det med tanke på vad som skulle hända sedan: dels det juridiska bråket som följde bandets splittring (och som finns dokumenterad i finfina filmen Soul Boys of the Western World), men dels den senaste splittringen mellan Tony Hadley och resten av det återförenade bandet, som nu ämnar fortsätta utan honom. I dokumentären som medföljer skivan manifesteras detta genom att Hadley endast finns representerad i röst, inte i bild.

Något som vi lär oss av den här nyutgåvan är att det är Tony Hadley som håller ihop det vingliga bygget Through the Barricades. I motsats till Kemp och Norman skenar han inte i väg utan lyckas behålla crooner-lugnet. Det är imponerande. Through the Barricades lugnar knappast dem som ifrågasätter hur Spandau Ballet ska kunna fortsätta utan denna mäktiga stämma.

Kommentarer

Kommentarer

Om Fredrik Emdén