Senaste nytt
Hem / Artiklar / Mogwai – Young Team fyller 20
Stuart Braithwaite från Mogwai i Köpenhamn 2017. Foto: Petra Rönnholm.
Stuart Braithwaite från Mogwai i Köpenhamn 2017. Foto: Petra Rönnholm.

Mogwai – Young Team fyller 20

Den 27 oktober 1997 släpptes Mogwais debutalbum Mogwai Young Team, som tillsammans med uppföljaren Come On Die Young (1999) är det skotska bandets mest klassiska platta. Jag och min vän Petra Rönnholm träffar Stuart Braithwaite i Köpenhamn några timmar före spelningen på Vega, en ljummen fredagskväll i oktober, för att prata med honom om plattan som tillsammans med Tortoise självbetitlade debutalbum från 1994 i princip definierar en hel genre.  

Men för att rättvist återge de händelser som gav musikvärlden denna postrockpärla måste man gå tillbaka hela sex år. Det var då, i hemstaden Glasgow, som den 14-årige gitarristen och mannen bakom Mogwai, Stuart Braithwaite, första gången träffade på jämnåriga basisten Dominic Aitchison.
– På den tiden lyssnade jag mest på The Cure, Joy Division, The Stooges, The Velvet Underground och Black Sabbath, berättar Braithwaite när jag träffar honom i Köpenhamn några timmar före spelningen på Vega, en ljummen fredagskväll i oktober.

Stuart Braithwaite och Dominic Aitchison träffades i april 1991 och fyra år senare bildade de Mogwai med den gamle skolvännen Martin Bulloch.
– Jag och Dominic spelade i olika lokala band. Men det hände inte mycket med dem. Trummisen i mitt band flyttade till Australien och Dominic trivdes inte heller speciellt bra. Vi insåg att vi gillade ungefär samma musik, och började skriva låtar tillsammans under våren 1995. Jag frågade om Martin ville vara med, vi började repa på sommaren, och gjorde våra första spelningar på hösten.

Bandet debuterade i februari 1996 med en singel med dubbel a-sida, Tuner/Lover, begränsad till 500 exemplar, och i slutet av samma år fick de utmärkelsen ‘Single of the Week’ från NME för Summer/Ithica 27ϕ9, en singel av samma typ begränsad till 1 500 exemplar, en bedrift som de gjorde om tidigt 1997 med New Paths to Helicon, Pt. 1. Efter att ha gjort några spelningar expanderade bandet med John Cummings på gitarr och den tidigare Teenage Fanclub-trummisen Brendan O’Hare gick med en kort period på piano och gitarr när de spelade in sitt debutalbum Mogwai Young Team.

 

Stuart Braithwaite från Mogwai i Köpenhamn 2017. Foto: Petra Rönnholm.
Stuart Braithwaite från Mogwai i Köpenhamn 2017. Foto: Petra Rönnholm.

 

Albumet släpptes den 27 oktober 1997 via skivbolaget Chemikal Underground, nådde 75:e plats på topplistorna i Storbritannien och innehöll ett gästspel av Aidan Moffat från Arab Strap. Många av låtarna är relativt hårda och gitarrdrivna. De började också använda mer keyboards och det finns några låtar med piano. Mogwai Young Team är en ganska stor skiva. Rent ljudmässigt. De hade gjort några singlar innan, där de var tvungna att hålla låtarna jämförelsevis korta, men nu kunde de göra hur långa låtar som helst, vilket de var väldigt exalterade över.
– Skivbolaget vi låg på då, Chemikal Underground, ägde en studio, eller ja, äger fortfarande en studio… MCM Studios i Hamilton, Skottland. Vi spelade in skivan med Paul Savage och Andy Miller. Och ja, vi spelade in… vi spelade in albumet på sommaren 1997. Det var en väldigt kul tid. Vi hade inte skrivit klart alla låtarna när vi kom in i studion, bara tre av låtarna var klara, så vi skrev väldigt mycket av musiken på plats. Och de flesta idéerna utformades då, berättar Stuart Braithwaite.

Uttrycket ”postrock” antas ha skapats av musikkritikern Simon Reynolds i sin recension av Bark Psychosis album Hex, publicerad i tidningen Mojo i mars 1994. Termen används mest av journalister och de individuella stilarna mellan grupperna som anses vara postrock varierar brett trots att de är centrerade kring gitarrer och trummor. Uttrycket som sådant har varit föremål för kontrovers från både lyssnare och artister. Och även om jag själv förstår varifrån termen kommer kan jag också känna att den ofta blir ganska skev i sin beskrivning. Frågan är nu… såg Mogwai sig själva som ett postrockband i mitten av 90-talet?
– Jag tror inte vi hade hört den termen då. Vi ansåg oss bara vara ett vanligt rockband, haha. Det var först senare… kanske under senare delen av 90-talet som vi första gången hörde den termen.

Jag intervjuade Braithwaite tidigare i höstas angående senaste skivsläppet Every Country’s Sun och gav också samma platta 8 av 10 i betyg i min recension som publicerades i slutet av augusti. Nu undrar jag därför vad länken är mellan Mogwai Young Team och Every Country’s Sun och om det finns något släktskap.
– Jag vet inte. Jag förmodar att man kan säga att båda skivorna är ganska ”live”. Båda skivorna spelades in live… eller ja, mycket på nya skivan spelades in live, och allt på Mogwai Young Team spelades in live. Vi spelade in allt direkt i studion då. 1997 hade vi inga datorer, allt spelades in på tejp. Jag tror att vi var mycket mer förberedda när det kommer till Every Country’s Sun, jämfört med Mogwai Young Team, eftersom vi spelade in stora delar av den plattan i studion. Vi spelade nog in Mogwai Young Team för tidigt, det är svårt att säga nu, men jag tror låtarna på albumet skulle ha haft glädje av att ha spelats in några månader senare, säger Stuart Braithwaite.

 

Stuart Braithwaite från Mogwai i Köpenhamn 2017. Foto: Petra Rönnholm.
Stuart Braithwaite från Mogwai i Köpenhamn 2017. Foto: Petra Rönnholm.

 

Är du fortfarande stolt över skivan?
– Ja, men jag var inte det då. Jag tyckte att vi kunde ha gjort bättre, men… jag vet inte om jag förväxlade förberedelse med kvalitet. För jag tycker att den är ganska bra nu. Kanske stressen pressade oss på ett bra sätt.

Om Mogwai Young Team är Mogwais mest klassiska album är ”Mogwai Fear Satan” den mest klassiska låten. Det är deras ”Stairway to Heaven” och den spelas i princip varje kväll när de är ute och turnerar. Ni spelar fortfarande en del av låtarna på Mogwai Young Team live, vilka är dina favoritlåtar från skivan?
– Vi spelar inte så många av låtarna nu, eftersom Martin inte mår bra, och vi var tvungna att ta in en annan trummis. Men ja, jag gillar ”Tracy”. Det är en ganska bra låt. ”R U Still in 2 It” och ”Like Herod” … ja, det finns en del låtar som jag gillar.

Mina frågor har tagit slut och vi sitter mest och småpratar lite. Jag var ganska nervös innan intervjun, men efter några minuter så glömmer jag av vem som sitter tvärs mitt emot mig i soffan, och vi pratar relativt avslappnat om låtlistor och vilka kvällar som har varit bäst hitintills under turnén. Vi kommer båda överens om att Stockholm nog vinner, även om alla kvällarna har varit bra. Det var en fantastisk låtlista och både publiken och bandet var på väldigt bra humör. Vi tar i hand och jag tackar för intervjun. Braithwaite avslutar med ett vänligt ”See you tonight” och jag svarar ”Yes, see you”. Jag ler när jag går ner för trappan som leder mig ut på gatan tillbaka till mitt hotell. ”Det gick ju bra det här”, säger jag inte helt övertygad till Petra när vi skiljs åt.

 

Stuart Braithwaite från Mogwai med Zeros Martin Sernestrand i Köpenhamn 2017. Foto: Petra Rönnholm.
Stuart Braithwaite från Mogwai med Zeros Martin Sernestrand i Köpenhamn 2017. Foto: Petra Rönnholm.
 

Kommentarer

Kommentarer

Om Martin Sernestrand

Kolla även

Minor Victories

Minor Victories albumdebuterar

Suggestiv indie-elektropop från Slowdive-Rachels sidoprojekt.