Senaste nytt
Hem / Recensioner / Album / Italove – The Album

Italove – The Album

Betyg - 7.5

7.5

En imponerande låtkavalkad i tilltalande retroskrud.

User Rating: Be the first one !

Italove The AlbumMed anledning av Italoves spelning under fredagskvällen på Electronic Summer kommer här en recension av deras debutalbum som släpptes lagom till sommaren men som ännu inte förärats någon recension. Zero tar er med på en resa tillbaka till framtiden med synthtrummor och arpeggiobasgångar.

Så var det äntligen här – det efterlängtade debutalbumet med svenska Italove. Gruppens fans har tjatat, bönat och bett under en längre tid att trion skall släppa ett album – och till slut så kom det alltså ett, passande och kaxigt nog döpt till The Album (lite som ABBA – The Album).

Italoves musik rör sig mycket hemtamt och stilsäkert i en genre som kallas för italo – därav gruppens namn förstås, men hämtar även inspiration i närliggande genrer som 80-talets eurodisco och synthpop. Italogenren som uppstod i mitten på 80-talet har sitt ursprung i – surprise surprise – Italien och levererade ett gäng hits till topplistorna i Europa när det begav sig. Artister som Scotch, Fancy, Miko Mission, Silver Pozzoli, Kano och Ken Laszlo, för att nu nämna några, hade alla minst ett par rejäla hits. Här i Sverige slog även lite smörigare italo-hits stort som F.R. David med Words och Gazebo med I like Chopin. En närliggande genre var den då samtida eurodiscoscenen som ibland hamnar i samma påse som Italon. Eurodiscon firade om möjligt ännu större listtriumfer än Italon med artister som Modern Talking, Bad Boys Blue, Blue System, C C Catch, Sandra m fl. Det är knappast vattentäta skott mellan de två genrerna , snarare tvärtom – det kan vara nog så svårt att säga vad som är vad – men vill man göra det enkelt för sig kan man säga att eurodiscon är den tyska versionen av italo.

Under 2000-talet har genren fått en liten revival, bl a tack vare att dansmusikscenen har hämtat inspiration från Italon. T ex baserade DJ-duon Lifelike & Kris Menace deras electro-klubbhit Discopolis till största del på Kanos superba hit Another Life medan tyska Master Blaster haft flera hits med sina Scooter-aktiga remakes på Miko Missions superhit How Old Are You, My Mines klassiker Hypnotic Tango och The Twins singel Ballet Dancer. Det har t.o.m. uppstått en ny liten svensk scen med band som Disco Digitale, Vision Talk, Retronic Voice plus Light Years m fl..  Just den senares låt West Side Lane fick välförtjänt uppmärk-samhet då den inkluderades i soundtracket till den svenska kultretrokortfilmen Kung Of Fury för ett par år sedan.  Och det var alltså under denna italons andra våg som Italove bildades och nu växt sig albumstora i den svenska italomyllan.

– Hur beskriver man då bäst Italoves musik? Jag besvarar den frågan med att ge dig följande bild: Tänk dig att du lagt dig i solstolen vid poolen i den tidiga sensommarkvällen. Du har just simmat några längder så du ligger där i dina neon-gröna Speedo-badbyxor och ditt permanentade och slingblekta hår är fortfarande blött. På det kakelförsedda bordet bredvid solstolen står ett par färgglada paraplydrinkar och en SodaStream-cola i solen och bredvid ligger en olöst Rubiks kub. På klinkersgolvet nedanför solstolen står Hitachi-bergsprängaren och ur hög-talarna strömmar Fancys “Bolero (Hold Me In Your Arms Tonight)” på behaglig volym. Du bläddrar lite i senaste Okej medan du tuggar på ett par Hubba-Bubba. Inne på sängen i den spegelväggsklädda sängkammaren har du lagt fram kvällens partyklädsel – axelvaddat klädmode à la Miami Vice. Då glider partypolaren in på garageuppfarten i sin nercabbade Ford Escort XR31 – bilens vita färg matchar villans mexitegel fint – och ur bilstereon pumpar senaste hiten med Italove. It’s party time!

Ja, ungefär ganska precis exakt så låter Italove.. Här går det att hitta massor av musikaliska referenser. Från Pet Shop Boys-doftande öppningsspåret I Trust You (Like I Trust Myself), som också är gruppens senaste singel, via Modern Talking-pastischen Heading For The Sun till instrumentalen Rendez-Vous med sina synthfills som är mer eller mindre direkt snodda från Mike Maureens gamla italoklassiker Love Spy… – Men vet ni vad?  Det gör absolut ingenting! Den höga igenkänningsfaktorn gör bara plattan ännu charmigare. Här finns så mycket smittande musikalisk glädje i form av catchiga melodislingor och kulörta synthljud att det räcker till hela Rimini, året om. Och när refrängen i Strangers In The Night spelas upp når man någons slags musikalisk motsvarighet till happy ending.. Med risk att låta som Christian Olsson på Radiosporten; Det är pukor och trumpeter, bomber och granater. Det är nyårs-fyrverkerier i vinternattens New York och korallrevets alla somriga färger på en gång. Det är symfonier och explosioner, kristallkronor och konfettiregn. Och allt på en gång. Pure love! Och det är kombinationen av de hittiga melodierna och de klockrena arrangemangen som gör att albumet förtjänar ett så pass högt betyg.

Och hade det inte varit för två saker hade plattan fått ett ännu högre betyg…

The Album består uteslutande av tidigare släppta låtar och är mer av ett samlingsalbum än ett nytt album. Det kunde lika gärna ha hetat Best Of för det är precis just vad det är. Hade varit rätt kul faktiskt om de hade kallat debuten för Greatest Hits. Har dock för mig att den grejen redan är gjord.. Av alla de låtar som Italove hittills släppt kan jag bara hitta två som man inte inkluderat på albumet. Dels covern på Blacks fantastiska evergreen från -87, Wonderful Life. Den blev i ärlighetens namn sådär i Italoves tappning.. Många har genom åren försökt sig på att göra en cover på just den låten men i princip har ingen lyckats särskilt bra hittills. Minns att Ace Of Base gjorde ett tappert försök i slutet på 90-talet som i alla fall får klart godkänt Det är en tuff utmaning att försöka göra en bra cover på en låt som är så perfekt i sin originalversion som Wonderful Life är.  Den andra låten är jullåten Christmas Time som ju av naturliga skäl är alldeles för säsongsbegränsad för att passa in. Ett klokt val att utelämna nämnda låtar. Men albumet innehåller trots det inte mindre än hela 16 spår. Man har bl a inkluderat alla B-sidor. Det är för många låtar och plattan tappar i tempo och kvalitet emellanåt. Det finns ju ett skäl till att vissa låtar “bara” blir B-sidor. (Jo tack, jag vet att musikhistorien är full av legendariska B-sidor som utgör exempel på undantag ifrån just den regeln, men…) Hade jag varit exekutiv producent för albumet hade jag exkluderat låtarna Exodus, Never SurrenderWe Don’t Care (mest för att den stilmässigt inte riktigt passar in) och L’amour – allt för att tajta till det så att plattan inte tappar fart men ändå behåller sin musikaliska variation. Ni vet det där med ”kill your darlings”…

Om man lyssnar på albumet genom sin smartphones högtalare, på datorn eller i bilen låter ljudet schysst. Men om man sätter på sig lurarna eller lyssnar på en bättre hemma-stereo upptäcker man att många av låtarna lämnar en del övrigt att önska vad gäller ljudet… På vissa låtar så låter det som om någon har lagt en filt över instrumenten. Det märks också att albumets låtar har producerats vid olika tillfällen och sannolikt av olika personer på/med olika utrustning. En kvalificerad gissning är att ljudkällorna på albumet består av idel mjukvarusynthar med tillhörande ljudpatchar med samplade ljud från diverse analoga kultmaskiner från 80-talet, istället för den äkta varan… Men det är lätt att förstå.  T ex så kommer koskälleljudet som hörs tydligt under plattans två första takter från en Linn Drum, och en sådan betingar idag ett värde mellan 20-30.000 kr på marknaden.. Men icke desto mindre, ljudet låter beslöjat (odistinkt och överkomprimerat) – lite grann som de gamla Mr Music-kassetterna lät.. Man skulle liksom vilja öppna burken och släppa ut ljudet i det fria. Det låter inte heller som att plattan har mastrats som en helhet, utan man har bara lagt ihop tidigare framtagna mastrar.

Dessa tillkortakommanden till trots så är det en riktigt bra debutplatta som Italove har fått ihop och det ska bli mycket intressant att se hur bandet följer upp debuten. Och vad de erfarenheter de hittills gjort tillsammans med en bättre ljudproduktion kan innebära för framtida releaser. Tills dess får vi förfesta oss vidare genom återstående sensommarkvällar till tonerna från The Album.

Bästa spår: I Trust You (Like I Trust Myself), Follow Me To Mexico, I Need Your Love och fantastiska Strangers In The Night.

Kommentarer

Kommentarer

Om Rob Van Gus