Senaste nytt
Hem / Recensioner / Album / Pet Shop Boys – Nightlife + Further Listening 1996-2000 / Release + Further Listening 2001-2004 / Fundamental + Further Listening 2005-2007

Pet Shop Boys – Nightlife + Further Listening 1996-2000 / Release + Further Listening 2001-2004 / Fundamental + Further Listening 2005-2007

Betyg - 8

8

Nyutgåvor som är mer intressanta än de ser ut.

User Rating: No Ratings Yet !

Pet Shop Boys inleder sin nya återutgivningskampanj med albumen Nightlife (1999), Release (2002) och Fundamental (2006) förpackade med en riklig mängd bonusmaterial och fylliga intervjuhäften.

År 2001 återutgav Pet Shop Boys Please, Actually, Introspective, Behaviour, Very och Bilingual med bonusspår. Nu går serien vidare med Parlophone-albumen från och med Nightlife. De sex föregående plattorna kommer att släppas på nytt i ny remaster, men med samma låtinnehåll som 2001.

De tre första av de nya nyutgåvorna (jag räknar med att detta är klart som korvspad) är Nightlife, Release och Fundamental.

Vart album förpackas med ett ytterst informativt häfte där Chris & Neil intervjuas i detalj om varje spår på det sätt som vana PSB-konsumenter känner igen från fanclub-tidskriften Literally respektive årsboken Annually. Och sångtexterna finns med.

Bonusmaterialet är de spår av masterkvalitet som spelades in under samma period, varav många tidigare outgivna, samt Pet Shop Boys egna remixer av låtarna.

Nightlife (1999) + Further Listening 1996-2000

Pet Shop Boys: Nightlife + Further Listening
Skivbolag: Parlophone.

Nightlife (1999) [betyg: 8] är för mig det sista albumet där Pet Shop Boys verkligen stod på topp, även om deras stjärna redan då hade börjat dala. Vid millennieskiftet var det Spice Girls och Robbie Williams som regerade topplistorna, och Kylie Minogues nära förestående comeback var ännu blott en reflexglimt från ett par guldlaméshorts. Kylie medverkar på orkestrerade ”In Denial”, ett av många starka spår på Nightlife. Precis som jag minns det från 2000-talets avlägsna gryning, borde ”Closer to Heaven”, ”Vampires” och ”Radiophonic” samt singlarna ”I Don’t Know What You Want But I Can’t Give It Anymore”, ”You Only Tell Me You Love Me When You’re Drunk” och framför allt ”New York City Boy” ha garanterat Nightlife en större succé än vad som blev fallet.

Bland de 23 spåren på Further Listening 1996-2000 [betyg: 7], fördelade över två CD, finner vi förutom singelbaksidorna, inklusive den funkiga ”The Ghost of Myself”, bland annat demoversioner av ”Vampires”, med en mer betonad hiphop-rytm, och ”Radiophonic”. Noël Coward-covern ”Sail Away” från samlingen Twentieth Century Blues, som Neil Tennant sammanställde, hoppas jag får alla som inte redan kollat upp låtskrivaren, och faktiskt även sångaren, Cowards produktion från första halvan av 1900-talet att göra det snarast.

När Neil i häftet säger att den visserligen charmiga ”It Doesn’t Often Snow at Christmas” (här i den ursprungliga fanclub-mixen) som ren poplåt är den bästa PSB skrev under 1990-talet, därför att den är så enkel och ”effortless”, förstår jag visserligen vad han menar, men samtidigt frågar jag mig om han har ramlat ner i glöggtunnan vid helt fel årstid.

Chris grovt tillyxade indierock-demo ”Playing in the Streets” följs av ”Tall Thin Men”, som skrevs för musikalen Closer to Heaven och arrangerades av Richard Niles för att låta exakt som en Kander & Ebb-klassiker ur Chicago. Ett väldigt tvärt kast, så som det ofta blir på en bonus-CD med hopplockat material.

Release (2002) + Further Listening 2001-2004

Pet Shop Boys: Release + Further Listening
Skivbolag: Parlophone.

Release (2002) [betyg: 5] möttes av besvikelse från stora delar av Pet Shop Boys fans. Den delvis akustiska mjukrocken utstrålade en… jag blir faktiskt tvungen att använda ordet ”tråkighet” om Pet Shop Boys här, som avspeglades, eller kanske snarare hade sin grund, i låtskrivandet. Singlarna ”Home and Dry” och ”I Get Along” skulle nog inte bli särskilt roliga vilken produktion man än klär dem i. Ljuspunkten för mig var och är elektroniska ”The Samurai in Autumn” och den dramatiska balladen ”Love Is a Catastrophe”, som väl egentligen var den enda låten som höll för att presenteras i rockarrangemang.

Lyckligtvis räddas utgåvan av de 36 bonusspåren (fördelade över två CD) på Further Listening 2001-2004 [betyg: 8], där de riktiga guldkornen finns. B-sidan ”Between Two Islands” fångar en yachtrock-stämning som påminner om Al Stewarts Year of the Cat och är precis vad som saknades på albumet Release.

Så många av de här bonusspåren hade förtjänat ett bättre öde, och det gäller inte minst den humoristiska ”Sexy Northerner” (”it’s not all football and fags”). Det slår mig att man skulle kunna lägga grunden till ett finfint, brutalt elektroniskt ”anti-Release-album” genom att sätta ihop en playlist med exempelvis just ”Sexy Northerner”, den vocoder-drivna ”Transparent”, electroclashiga ”Party Song”, ”Blue on Blue” och ”Time on My Hands” (med Mahler-sampling och en klassisk ”list-rap” från Chris: ”Seventies, Eighties, Nineties, party”). Samt den satiriska ”Motoring (demo)”, som låter som att Kraftwerk har hamnat i miljöfejd med Jeremy Clarkson och Top Gear (”There’s so much to enjoy / To pollute, to destroy … Now you’re really motoring”). Och Disco 3 var väl egentligen den skivan, även om den i första hand var en mixsamling.

Elton John hoppar in på en version av ”In Private” och en cover på Gilbert O’Sullivans ”Alone Again, Naturally”. ”Bright  Young Things”, som aldrig kom med på soundtracket till Stephen Frys filmatisering av Evelyn Waughs klassiska roman Vile Bodies, finns med både som demo och i ”officiell version”. Men för mig är den allra finaste pärlan av de trettiosex faktiskt ”We’re the Pet Shop Boys”, som skrevs av My Robot Friend i PSB:s stil och även tolkats av Robbie Williams. Här i PSB:s egen inspelning.

Fundamental (2006) + Further Listening 2005-2007

Pet Shop Boys: Fundamental + Further Listening
Skivbolag: Parlophone.

Med Fundamental (2006) [betyg: 7] hade Pet Shop Boys nått det stadium i en grupps karriär då varje nytt album hälsas som ”a return to form” i media. Som reaktion på den lågmält rockiga Release blev Fundamental kompromisslöst elektronisk, fast med en hel del orkester ovanpå förstås. Trevor Horn producerade, vem annars, och inga mindre än Matt Lucas och David Walliams från Little Britain drog på sig de ikoniska dumstruthattarna i videon till ”I’m with Stupid”. Det är typiskt Pet Shop Boys att en singel med titeln ”Minimal” är hämtad från en så maximal platta. ”The Sodom and Gomorrah Show” är en precis så svulstig disco-extravaganza som titeln dikterar att den måste vara.  Avslutande ”Integral” knyter ihop albumets profetiska tema kring integritet, övervakning och fascism på ett sätt som vi idag tyvärr förstår och känner igen ännu tydligare än 2005. Liksom Kraftwerk presenterar Neil och Chris skarpsynt framtidsanalys som samtidigt får det att spritta i benen på lyssnaren.

Further Listening 2005-2007 (22 spår på en CD) [betyg: 8] innehåller de högklassiga b-sidorna ”Girls Don’t Cry”, ”The Resurrectionist” (om viktorianska gravplundrare, vilket visar sig vara ett underskattat ämne att skriva en poptext om), ”After the Event” (en resignerat melankolisk vardagsskildring med snygga ackord) samt ”The Former Enfant Terrible” (där Neil omväxlande rappar som Eminem och pratsjunger i Noël Coward-stil). Demon ”Ring Road” är, som Neil förklarar i häftet, inspirerad av Suede och Brett Andersons ”vaseline and gasoline”-period.

Pet Shop Boys dramatiska orkestersida representeras bland annat av deras egen version av divaballaden ”The Performance of My Life”, som de gav till Shirley Bassey, och ”No Time for Tears (orchestral mix)”. ”Dancing in the Dusk (demo)” får mig av någon anledning att tänka på gamle franske låtskrivaren Michel Berger med ”Ella, elle l’a”, om inte den referensen blir för smal. Och på de tre tjugo sekunder korta spåren ”Answer the Phone!”, ”Where Are You?” och ”Water” ringer det tidiga 2000-talet och vill ha sina ringtoner tillbaka. Ty ringtoner är precis vad de är.

 

Skivorna är förpackade i vanliga CD-askar, som tillsammans med häftet ligger inskjutna i ett papphölje med omslagsfotot inramat i vitt på framsidan. Det är opraktiskt att behöva krångla med att peta ut asken ur pappen varje gång man ska lyssna. Och för den som bryr sig om sådant ser boxarna inte snygga ut uppställda i skivhyllan, varken framifrån eller från ryggsidan. Den här paketeringen dög kanske 2001, men idag kan jag tänka mig minst två eller tre boxtyper som hade varit så mycket bättre.

Vad mastringen beträffar, hör jag vid en jämförelse i min vanliga dödliga CD-spelare inte tillräckligt stor skillnad för att det ska kännas motiverat att försöka ge mig in på en ljudanalys. För mig handlar de här utgåvorna i första hand om allt spännande bonusmaterial som grävts fram ur arkiven.

Kommentarer

Kommentarer

Om Hans-Olof Svensson

Webbredaktör och skribent. "A truly charming journalist" – Ray Cokes

Kolla även

Bobby O: Freedom in an Unfree World

Bobby ”O” – Freedom in an Unfree World: Expanded Edition

Engelska Cherry Reds label Cherry Pop återutger electropionjären Bobby O:s debutalbum Freedom in an Unfree World i remastrat och expanderat format med fem bonusspår.