Senaste nytt
Hem / Artiklar / Årets Sweden Rock Festival i 12 punkter!

Årets Sweden Rock Festival i 12 punkter!

Klassisk rock, hårdrock, metall och lite blues så beskriver Sweden Rock Festival sin verksamhet. Zeros bröderna Ryttman tog som vanligt pulsen på festivalen och kom tillbaka med en tolv punkters text. Nedan får ni svaret på vem som var årets ”grand old man”, vilka som var hårdast och vad som frambringade mest känslor.

MotvindSRF-17

Årets hårdaste texter:

Motvind
Säga vad man vill om satanism och djävulsdyrkan i lyriken, men hårdast texter på årets festival hade varken Venom eller Nifelheim. Nej, dessa texter stod de stabila göteborgarna i Motvind för. När Juris Salmins (alias Jack McGuinness) drar igång med versen: Jag föddes sent en lördagsnatt/ När farsan var ute och söp/ I hundratjugo knyck i ett taxisäte/ Och jävlar vad blodet flöt/, så är det inte (anti)religiöst mumbo jumbo, utan realistiska historier från betongförorterna och sovstäderna på 70- och 80-talen, det är våld, uppror, utanförskap, kröken, knark och längtan efter någonting bättre som gäller. Ungefär då som nu alltså! Att Motvind även musikaliskt framför sina knogmackor med all önskvärd skicklighet, hård attack och ett jävla ös gör verkligen inte giget sämre. Att de sedan inte längre vill kalla sig ett proggband, utan ett rockband istället, tar jag med en klackspark. Ett diskbänksrealismens band med hjärtat på rätta stället är de i vilket fall som helst.

UlfWadenbrandtSRF-17

Årets Extra allt:

Sweden Rock Symphony Orchestra
Så jävla maffigt när dirigenten Ulf Wadenbrandt och hans 48 musiker stora symfoniorkester sätter sig tillrätta på Festival stage på lördagen och John Lawton (som uppträtt med Lucifer´s Friend dagen före) går ut på catwalken, sjungande Uriah Heeps ”July morning”. Denna låt är som nationalsången för oss hårdrockare som växte upp med gigantbanden på 70-talet och det låter jävligt bra om denna version. Lawton gör ytterligare en klassisk Heep-låt i och med ”Easy livin´” innan nästa vokalist äntrar scenen. Vi får sedan höra två låtar vardera med Dan McCafferty (Ex-Nazareth), Joe Lynn Turner (Ex-Rainbow, ex-Yngwie Malmsteen), Tarja Turunen (Ex-Nightwish), Peter Tägtgren (Pain, Hypocrisy) och Joacim Cans (Hammerfall) till denna utmärkta orkester, som dessutom är förstärkt med kompbandet Freak Kitchen och Magnums keyboardist Mark Stanway. Avslutar giget gör hela gänget tillsammans i en monumental monsterversion av AC/DC:s ”Thunderstruck” och lyckan är fulländad! Samtliga inblandade gör ett fantastiskt bra jobb och det är långt ifrån enbart solen som värmer under detta gig. Förhoppningsvis blir denna orkester en tradition på Sweden Rock i framtiden. Det vore underbart att framöver få höra alla dessa musiker samarbeta med andra hårdrocksikoner framöver. Vad sägs om till exempel King Diamond, Uli Jon Roth, Abbath, Alice Cooper och Robert Plant nästa gång?

AerosmithSRF-17

Årets bästa headliner:

Aerosmith
Inget ont om Scorpions, Black Star Riders och In Flames, men årets headliner var tveklöst Aerosmith. 2007 och 2010 såg jag dem också på Sweden Rock, men bättre än i år tror jag aldrig att de varit. Vissa artister är som fint vin, de blir bara bättre med åren, tydligen… Nåväl, bandet genomförde verkligen en snygg show denna gång, medlemmarna hade mer energi och inlevelseförmåga än tidigare, och de levererade verkligen ett gig utan någon som helst döda punkter. Inga onödiga enmanssolon, inte en massa utfyllnad, inget trams, utan bra publikkontakt, ett varierat låtval från klassiska låtar till MTV-ballader och bluesrockiga grejer. Joe Perry framförde Fleetwood Mac-låtarna ”Stop messin´ around” och ”Oh well”, och ett par andra oväntade covers var Beatles ”Come together” och James Browns ”Popcorn”. Förutom dessa var det givetvis Aerosmith-låtar som gällde hela vägen och Steven Tyler var i toppskick, både fysiskt och vokalt. Detta var verkligen en värdig headliner på Sveriges största och bästa hårdrocksfestival 2017.

Årets töntigaste divafasoner:

Aerosmith
Av någon anledning ska vissa artister och/eller deras management jävlas med media. Ett vanligt och värdelöst vis är att göra som Aerosmith: välja ut ett litet antal fotografer som får fota bandet från diket, samt tvinga dessa få utvalda att skriva på diverse korkade ”medgivanden” om rättigheterna till sina bilder och hur dessa ska användas. Naturligtvis ställer vi som gjort detta reportage inte upp på sådana dumheter. Vill inte bandet att deras fans ska få se foton på sina idoler från aktuella gig så slipper de. Men vi på Zero Music Magazine tycker ändå att vår läsekrets har rätt att få se bild på banden vi skriver om, så dessa bilder på Aerosmith är tagna vid ett annat tillfälle än på Sweden Rock 2017.

DanMcCaffertySRF-17.

Årets mest känslomässiga ögonblick:

Sweden Rock Symphony Orchestra: Dan McCafferty
Han kommer ut på scenen, staplar fram till en stol, slår sig ner på den och grabbar tag i mikrofonen. Dan McCafferty, Nazareths sångare och frontfigur i alla år från bandets start 1968 fram till 2013, lider av KOL och skjutsades till scenkanten i rullstol enligt ryktena. Hans första sång tillsammans med symfoniorkestern blev rockiga ”This flight tonight” och inlevelsen var det inget fel på, även om rösten inte håller som förr i tiden, men ärligt talat: de flesta med KOL kan fan inte sjunga alls! Därefter gör McCafferty vackra balladen ”Love hurts” och rösten spricker helt på sina ställen. Det är nästan så att låten blir ännu vackrare, ännu intimare, ännu mer verklig och känslomässig av det trasiga, sargade och operfekta. Jag får faktiskt tårar i ögonen och det händer inte ofta i livesammanhang. Efter sina två låtar får vår hjälte från Skottland hjälp ut under rungande applåder, och när symfoniorkestern avslutar hela giget med AC/DC:s ”Thunderstruck” sitter McCafferty åter på sin stol medan de yngre, friska vokalisterna kutar omkring och showar. Lite senare läser jag att Dan McCafferty, som hoppat av Nazareth p.g.a. sina hälsoproblem, ska uppträda med ett Nazareth-coverband från Ukraina på båtresan Rock At Sea i november. Detta sker under namnet Dan McCafferty & Razamanaz. Så konstigt, så främmande, så hjärtskärande overkligt…

BobWayneOutlawCarnies-SRF-17
Årets country:

Bob Wayne & The Outlaw Carnies
Säga vad man vill om countryartisten Bob Wayne och hans band på hårdrocksfestival, men killarna är faktiskt inte så missplacerade som man kan luras att tro. Bob Waynes country är rockig utav helvete, svängig som fan, och med texter så humoristiska, fräcka, sjuka och knäppa att de kan få den mest deppige gothrockare att garva garnityret ur käften. Wayne sjunger om droger, sprit, lantliv och långtradarchaffisar med glimten i ögat och refränger som spikas in i huvudet på folk. Man kan helt enkelt inte värna sig mot hans attacker och snart sjunger man med, skriker ”hell yeah” efter att han skrikit det, försöker härma hans orala tågvissla och utbyter lyckliga blickar med grannarna i publiken. Bob Waynes publik består inte bara av den sedvanliga countrypubliken. Han är älskad av alla, inklusive punkare och metalfans. Därmed förvandlas Rockklassiker Stage snabbt till en rockig rövarkula under hans ledning, medan hans musikanter – inte minst den fantastiske steel- och elgitarristen – är lika ekvilibristiska som rakt i ansiktet svängiga!

RobTogoniSRF-17

Årets bluesrockare:

Rob Tognoni
Någon ren bluesakt lyckades inte Sweden Rock fixa fram detta år, till mångas sorg och besvikelse, men Rob Tognoni från Australien lyckades man boka. Han besökte festivalen redan 2003, så det känns ju vettigt att denne duktige och svängige musiker fick en ny chans efter alla dessa år. Tillsammans med en basist och trummis – Rob själv sjunger merparten av materialet, samt lirar gura – behövs det inga fler på scenen. Dessa tre herrar får det att svänga riktigt jävla bra och denna natt – trion lirar sist på lördagen och därmed sist på hela festivalen, tillsammans med In Flames som fått tillgång till den största scenen – lägger de merparten av krutet på rockiga låtar, vilket gör att blueslåtarna får stå tillbaka. Vad trion kunde ha skippat är förstås trumsolot – sådana borde alla band skippa, möjligtvis förutom Rush och kanske ett par trummisar till – men det gjorde de inte. Annars har jag inget att klaga på. Tognonis fingrar flöt över strängarna i en intet sinande ström, han och bandet var på kanonhumör och jag tror inte att en enda själ i publiken lämnade Rockklassiker missbelåtna denna natt.

IanHunterTheRantBandSRF-17
Årets grand old man:

Ian Hunter & The Rant Band
1972 fick Mott The Hoople låten ”All the young dudes” av David Bowie, efter att Marc Bolan tackat nej till den, och därmed var Mott The Hooples lycka gjord. Bandet blev ett av Englands mest framgångsrika under glamrocksåren till dess att deras sångare, pianist, gitarrist, låtskrivare och frontman Ian Hunter lämnade dem och inledde sin solokarriär. I juni 1977 stod Ian Hunter med sitt dåvarande kompband The Overnight Angels på Gröna Lunds scen och därefter har jag sett honom live ett flertal gånger, varav två tillsammans med Mick Ronson. Senast jag såg Hunter var så sent som förra året i november på Nalen och i år stod jag längst fram vid staketet och återigen hänfördes av hans röst och det duktiga The Rant Band som han haft med sig till Sverige flera gånger. Innan giget trodde jag helt klart att Hunter skulle satsa stenhårt på sina och Mott The Hooples hits och rockigare låtar. De lirar ju trots allt på en metal- och hårdrocksfestival den här gången, men Hunter gjorde tvärtom, den retsamme rockstjärnan som alltid kommer ut på scenen med ett vinglas i handen. Han lade krutet på relativt lugna låtar, och inte minst på låtar från sitt nya album, som säkert bara ett fåtal i publiken hunnit höra. Och säga vad man vill, men jag säger i alla fall att det var lysande! Dessutom blev jag djupt berörd av hans avskedssång till vännen, inspirationskällan, kollegan och vår allas stora idol: David Bowie. Låten heter ”Dandy” och är närmast smärtsam att lyssna till. Dessutom lirade bandet ”All the young dudes” direkt efter den, och därmed slöts en cirkel av rock n roll.

PrimusSRF-17

Årets mest udda:

Primus
Trion Primus från Kalifornien blev solklart Sweden Rocks mest udda fågel 2017. Åtminstone musikaliskt. Någon direkt show bjöds det inte på då skärmarna bakom scenen var ur funktion och gruppmedlemmarnas utseende är inte särskilt uppseendeväckande, men musikaliskt är det minst sagt excentrisk. I längden är musiken också aningen enformig får jag väl tillstå, men så länge man är på humör för denna rytmiska karusellupplevelse är Primus kul. Bandets musik har beskrivits och kallats för alternativ metal, funk metal, progressiv rock och experimentell rock. Lägg till krautrock också, så tror jag att vi har täckt helheten. Emellanåt låter nämligen Primus som något av en förlängning av Guru Guru. Bandets sound baseras huvudsakligen på Les Claypools maniska basspel och bland låtarna som lirades denna afton fann man humoristiska och lite konstiga titlar som ”Those Damned Blue-Collar Tweekers”, ”Wynona’s Big Brown Beaver”, ”Mr. Krinkle” och ”Last Salmon Man”. Kanske inte så konstigt dock, med tanke på att ett par av deras album heter Sailing the Seas of Cheese och Pork Soda.

MinistrySRF-17

Årets hårdaste:

Ministry
Ska metal vara riktigt hård krävs det syntar och ett industriellt röj. Det har Ministry fattat i en evighet och de bevisade det återigen i år, då de för andra gången under sin karriär besökte Sweden Rock. Förra gången bandet spelade på festivalen var så länge sedan som 2008, men även då gjorde de ett infernaliskt bra gig. Som akt på Sweden Stage fredagen den 9:e juni var det kalas från början till slut. Det var som om Al Jourgensen och hans brutala kamrater hade slagit vad med sig själva om att köra över varenda själ som vågade sig fram till scenen och det uppsåtet lyckades man med. Min enda besvikelse med detta gig var att de utelämnade ”Jesus built my hotrod” som jag stod och längtade efter som extranummer, men jag kan ändå inte klaga. Ministry gav oss ”So what”, ”Filth pig”, ”Khyber pass”, ”Psalm 69” och nya ”Antifa”, de jobbade hårt och målinriktat, öste järnet och lämnade en lycklig men urlakad skara beundrare efter sig när de gick av scenen.

Årets bästa tre metalband:

Grave Digger, Venom och Doro Pesch´s Warlock.

GraveDiggerSRF-17

a) Grave Digger körde sitt race redan på onsdagskvällen i mörkret, piskade av ett kallt regn som duschade såväl bandet som oss i publiken. Inget gnäll hördes från Chris Boltendahl och hans mannar, utan istället lirade de ännu hårdare, som för att besvärja ovädret att försvinna. Grave Digger är en pålitlig maskin med mycket kärlek till sin heavy metal och varje gång jag ser dem vinner de över mig på sin sida. Så ock denna olycksaliga ovädersnatt.

VenomSRF-17

b) Venom hade tydligen Djävulen på sin sida, eftersom de hade mer tur med vädret. Å andra sidan kan det bero på att de lirade på lördagseftermiddagen och inte onsdagskvällen. Den sataniska trion satsar allt på musiken och mindre på själva showandet, som i stort sett består av lite eld, rök och bomber. Och det funkar utmärkt. Dagens Venom, givetvis med Cronos i spetsen, är grymt tajta, har bra jävla driv och en hel sandlåda att ösa kanonlåtar ur. Tyvärr framfördes aldrig klassikern ”In league with Satan” denna gång, men mixen av gammalt och nytt var mycket lyckad och låtar som ”Long haired punks”, ”Bloodlust”, ”Satanachist”, ”Welcome to hell”, ”Countess Bathory”, ”Pedal to the metal”, ”Black metal” och avslutande Witching hour” gjorde giget till en mycket lyckad föreställning.

DoroPeschsWarlockSRF-17

c) Doro Pesch´s Warlock uppträdde i fullt solsken på torsdagseftermiddagen och vad finns det att säga om denna tyska tyfon av intensitet, kärlek, metal och energi som inte redan har sagts förut? Förmodlighen ingenting. Doro levererar alltid, oavsett om hon uppträder som soloartist eller som nu med Warlock i bandnamnet. Anledningen till det tillfälliga namnbytet är att gitarristen Tommy Bolan från bandet Warlock, där Doro gjorde sig ett namn som sångerska från början, har återförenats med metaldrottningen för ett gäng gig, och ett av dessa skedde alltså på Sweden Rock i år. Materialet som spelades bestod av samtliga låtar från Warlock-plattan Triumph And Agony som fyller 30 år, samt ”Earthshaker rock”, ”True as steel” och Judas Priest-covern ”Breaking the law” som extranummer.

LucifersFriendSRF-17

Årets klassiker:

Lucifer´s Friend och Wishbone Ash
Delad förstaplats tar doom- och hårdrockspionjärerna Lucifer´s Friend och progressiva, bluesrockande Wishbone Ash som bägge genomförde mycket bättre konserter i år än förra gångerna de besökte Sweden Rock Festival. Lucifer´s Friend var tajtare, mer självsäkra och uppenbart mer spelglada nu än sist, medan Wishbone Ash toppade sitt utmärkta gig i morgonsolen med finfina versioner av klassiska låtar från bland annat deras uppskattade Argus-album. Bägge banden bildades 1969 och gav ut sina debutalbum 1970, om man inte räknar Asterix-plattan som kom året innan och som helt enkelt är Lucifer´s Friend innan de böt bandnamn från Asterix till Lucifer´s Friend. Asterix-plattan är idag en underskattad klenod inom tidig 70-tals hårdrock och ni som gillar Lucifer´s Friends självbetitlade, klassiska debutalbum ska absolut skaffa Asterix-plattan också!

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

 

Kommentarer

Kommentarer

Om Robert Ryttman

Kolla även

Tequila Mockingbyrd, cover

Tequila Mockingbyrd – Fight And Flight

Betyg - 7 7 Härligt, hårdrockigt partyfyrverkeri med hemadress Australien User Rating: Be the first …