Senaste nytt
Hem / Artiklar / Jumper är tillbaka – i elektronisk kostym

Jumper är tillbaka – i elektronisk kostym

jumper

Klassiska popbandet Jumper släpper sin första nya låt på sjutton år och Zero har intervjun. Niklas Hillbom och Jonas Moberg berättade för Fredrik Emdén om minnena från 90-talet, den förändrade musikbranschen och det nya elektroniska soundet.

Berättelsen om Jumper var en framgångssaga av klassiskt snitt. När barndomskompisarna från Kristinehamn, som hade spelat tillsammans i olika punkband, flyttade till Stockholm i mitten av decenniet blev det naturligt för dem att bilda ett band tillsammans.

En demo ledde till ett skivkontrakt och en nästan omedelbar framgång. I en tid då publiken hungrade efter pop på svenska gick snart hela Sverige och nynnade på ”När hela världen står utanför” och ”Tapetklister”. 130 000 svenskar köpte debutalbumet, som släpptes hösten 1996.

Fyra år senare hade bandet släppt tre album och tolv singlar och gjort otaliga livespelningar. Då tystnade musiken.
– Vi var inte så motiverade, vi hade levt lite för mycket på varandra, säger trummisen Jonas Moberg.

Det var egentligen inte meningen att bandet skulle splittras. Bandet tog bara en paus. Som visade sig bli sexton år lång. Sångaren Niklas Hillbom skrev låtar till andra, Jonas flyttade till London och gitarristen Preben Rydin till Kanada.

Jonas konstaterar att fansen aldrig släppt taget om Jumper.
– När det begav sig var vi väldigt stora, kanske större än vad vi kommer ihåg. Vi finns kvar i bakhuvudet hos dem som var barn när vi slog igenom. Vi har många streams, vi är ett band som man fortfarande lyssnar på, säger Jonas.

Förfrågningar om att komma ut och spela igen har kommit med jämna mellanrum, men:
– Fram till nu har jag inte saknat Jumper så mycket, det är därför vi inte gjort något tidigare. Det var otroligt intensivt under några år, sedan var vi ganska mätta på det. Vi hade inte suget längre. Det är först nu, när det blivit mer avlägset, som det har börjat kännas relevant att spela igen, säger Niklas Hillbom.

I en kvällstidningsintervju förra sommaren sade Niklas, mest i förbifarten, att han hade skrivit en ny låt som bandet tänkte spela in, något som inte helt och hållet var förankrat i bandet.
– Så började det hela. För oss var det bra, det kickade igång oss, säger Jonas.

Väl i replokalen kändes det som att pausen knappt ägt rum.
– Jumper-kemin tog fem sekunder att hitta igen, det var kul att vara i replokalen igen. Det lät ungefär som när vi lade ner instrumenten 2001. Vi turnerade så mycket när det begav sig, så låtarna sitter. Vartenda trumslag sitter automatiskt, säger Jonas.

Men knappt ett år efter det första repet låter inte längre Jumper som om det vore 1996. Ju mer de har spelat, desto mer har ljudbilden moderniserats. Gitarrer och akustiska trummor har fått flytta på sig för synthar, datorer och samplingar.

Jumpers återkomst ska låta pånyttfödelse snarare än nostalgitripp.
– Vi har försökt hitta ett nytt sound och en ny stil, men något som går att känna igen, säger Niklas.

Den mer elektroniska framtoningen präglar även hur Jumper numera låter live. Gensvaret har hittills varit gott.
– Publiken känner igen låtarna, de gillar det vi gör. Och vi känner oss bekväma på scenen, mer bekväma än vad det vi gjorde förr i tiden, vi har en annan självkänsla idag, säger Jonas. På ett sätt är det roligare nu än när det begav sig, idag är det lättare att uppskatta det. Då var vi uppe i allt, tog allt för givet.

Den nya låten ”Under samma tak” handlar om när två människor glider från varandra i ett förhållande och rent mentalt befinner mig på olika platser. 1990-talets tajta indieklädsel har bytts ut mot en distinkt skuren ljudkostym. Niklas Hillboms röst är dock intakt, vilket gör att det låter som Jumper och inget annat.

Hade han kunnat skriva den för tjugo år sedan? Niklas funderar.
– Det är som att sjunga de gamla låtarna, som ju ofta handlar om att ta steget från ungdom till vuxenhet. I många fall går det att applicera dem på senare skeenden i livet. Det går att använda samma ord, även om problemen ser annorlunda ut, säger han.

Att besöka de gamla låtarna har varit kul, tycker han. Om än lite konstigt.
– Framför allt när det gäller texterna. Många av dem skrevs ju när jag var 19-20 år. Jag vet vad jag tänkte på, men det blir lite märkligt. Mycket minnen väcks till liv från de åren. Det är inte alltid som jag går in djupt i vad låtarna handlar om. Men vissa känns relevanta.

Under åren som har gått sedan Jumper senast släppte en låt har mycket hänt, inte minst sett till hur den så kallade skivindustrin ser ut. Nästan inga band slår längre igenom på samma sätt som Jumper gjorde 1996.
– Jag kan sakna den delen med att man faktiskt fick spela in länge, i en stor studio, med ett fett mixerbord. Att samla bandet och säga ”nu ska vi spela in”. I dag är det inte någon mänsklig varelse som spelar i en stor studio, om man inte heter Tomas Ledin. Då var alla totalt beroende av skivbolaget. Idag är ju hela branschen punk, säger Jonas Moberg.

Jumper - Under samma tak

Även Jumper har för första gången blivit ett riktigt indieband. Den nya låten ges ut av bandets egen label Last Century.
– Det har varit svårt att anpassa sig till en ny tid, men på många sätt är det skönt, säger Jonas.

Under sommaren kommer Jumper att göra ett par spelningar. Förhoppningsvis släpps en ny låt framåt hösten. Material finns till en EP, kanske blir det en större turné.

När Niklas Hillbom tänker tillbaka på det hektiska 1990-talet är det framför allt musikskapandet han tänker på.
– Jag har alltid tyckt att det roligaste är att skriva nya låtar och spela in dem i studion. Vi hade ingen aning om vad som skulle hända. Att sedan få höra sin egen musik spelas på radion. Egentligen är det ju likadant nu, vi kommer från ingenstans igen. Det vore roligt om vi kunde spelas i radio, säger han.

Kommentarer

Kommentarer

Om Fredrik Emdén