Jörgen Thorsson – Fan Livet

Skådespelaren Jörgen Thorsson har de flesta sett, antingen i filmer, tv-serier eller på teaterscener i saker som Bron, Ack Värmland, Mio min Mio, Måste Gitt, Arne Dahl och utmärkta Monica Z. Att han gör plattor är nog inte lika välkänt, men Fan Livet är hans femte skiva.

Fan Livet är en popplatta med svenska texter, och det är texterna som är albumets stora behållning. Inte för att musiken är värdelös, Thorsson har skapat några mycket fina melodier, men det är texterna som suger in mig, som skapar intresset, som får mig att lyssna från början. De känns hudnära, äkta, vuxna och orädda. Thorsson väjer inte när det gäller att berätta sina historier, oavsett om det för med sig att han exponerar mänskliga svagheter, misslyckanden och annat skevt som de flesta av oss kan känna igen sig i, oavsett om vi vill eller inte. Samtidigt är hans lyrik väldigt personlig och med överraskande kast. Det tilltalar mig att man inte i förväg kan lista ut vad nästa strof eller vers kommer att handla om. Dock gäller inte det för musiken. Den är tämligen konventionell i sin mjuka popform och plattan är kort med sina sju låtar och 31 minuters speltid. Men hellre kort och bra än lång och trist. Och tråkig hinner inte Fan Livet bli, även om allting här inte tilltalar mig lika mycket. Däremot håller det hela ihop fint, såväl stämningsmässigt som text- och soundmässigt, så har man väl satt sig i karusellen är det bara att åka till turen tar slut. Sådant bådar alltid gott för ett album. När man kan tänka sig att hoppa på samma karusell en gång till efter första svängen är det ännu bättre, och det tycker jag att man kan när det gäller Fan Livet. Texterna hörs tämligen väl när man lyssnar koncentrerat, men ett texthäfte hade inte suttit i vägen. Det hade dessa ord varit värda.