Senaste nytt
Hem / Recensioner / Album / Alphaville – Strange Attractor

Alphaville – Strange Attractor

Betyg - 6

6

Annorlunda, intressant och vitalt, men hitfritt.

User Rating: No Ratings Yet !
Alphaville: Strange Attractor
Skivbolag: Universal.

Lagom till påsk släpptes den nya plattan med de tyska elektropoparna Alphaville, men den har förmodligen gått de flesta förbi mitt i allt äggmålande och godisätande. Albumsläppet föregicks dock av singeln ”Heartbreak City” som lanserades med hjälp av en snygg video i svart-vitt. Åtskilliga synthälskare höjde då på ögonbrynen. Dels över videon, men framförallt över soundet. Och meningarna i sociala medier gick minst sagt isär… Verserna låter som en blandning av Prince/Eric Gadd och det är först i refrängen som sångaren Marian Golds röst avslöjar att det är Alphaville som är artisten bakom låten. 

Albumet – det sjunde i ordningen undantaget diverse live-, remix- och samlingsskivor – låter väldigt annorlunda, inte i närheten av något som bandet tidigare har släppt. Alphaville 2017 är, som de snygga omslagen till både albumet och singeln skvallrar om, en kvintett med sättningen sång, keyboard, gitarr, bas och trummor. Bandmedlemmen Martin Listers sorgliga frånfälle (han dog högst oväntat 2014) och de nya medlemmarna (keyboardisten + basisten) har inneburit en ny musikalisk inriktning – en betydligt modernare form av elektronisk poprock än den renodlade elektropop de hittills varit kända för. Trots detta kan man hitta spår i låtarna av såväl Bowie, Queen, Sweet och Scorpions som av Sisters Of Mercy och Portishead om man lyssnar noggrant.

Av albumets 13 låtar är knappt hälften upptempo och de flesta av dessa återfinns i slutet av plattan. De lugnare låtarna är antingen lågmälda, mörka med synthbasar och/eller programmerade electronica-beats (som i ”Mafia Island”, ”Enigma” och inledande ”Giants”) eller av mer traditionell stil (som ”Around The Universe” och ”A Handful Of Darkness”). De snabbare låtarna är däremot lite mer av det rockiga slaget. Ingen renodlad tysk synth-oompa-oompa så långt örat når alltså. Istället har bandets gitarrist, David Goodes, (med ett förflutet i one-hit-wonder-bandet Babylon Zoo – ni vet de som gjorde låten ”Spaceman” på 90-talet och som blev en jättehit i västvärlden mycket tack vare att den användes i Levi’s reklam) getts hyfsat mycket utrymme. Jag hade själv dock gärna sett att några av de snabbare låtarna hade fått mer elektroniska arrangemang..

Marian sjunger på flera olika och för honom nya stilsätt. Det är uppenbart att han ansträngt sig både sångtekniskt och produktionsmässigt för att hans sång inte skall låta som vi är vana vid, utan på ett nytt och “fräschare” sätt. Flera av texterna är av det tillbakablickande och reflekterande slaget. Det hela är annorlunda, intressant, stundtals både vitalt och bra, om än något anonymt. Det som saknas är de direkta hitsen. Det tar ett tag att komma in i plattan och man behöver ge den åtminstone tre-fyra genomlyssningar för att någorlunda kunna tillgodogöra sig låtarna.
Men den som gör sig den mödan kommer att bli både överraskad och belönad.

Bästa spår: ”A Handful Of Darkness” med sin mäktiga Mighty Jesus-refräng och tillhörande kyrkokörer.

Sämsta spår: ”Sexyland” är sitt namn till trots totalt ointressant bredbent rock och låter som nån gammal bortglömd och dålig låt av Billy Idol.

Intressantaste spår: ”Mafia Island” med sin auto-tunade verssång och lite Missy Elliott-orientaliska slinga.

Coolaste spår: Verserna i singeln ”Heartbreak City” är ändå rätt funky och inledande textraden “Catching next train from Self Pity takes you straight to Heartbreak City” är ändå rätt slick.

Mest överraskande spår: Lätt Sisters Of Mercy-doftande ”Nevermore”.

 

Kommentarer

Kommentarer

Om Rob Van Gus