Hem / Recensioner / Anna Öberg – Härsknar
harsknar_press

Anna Öberg – Härsknar

points - 9

9

Jag talar här om en modern klassiker, sanna mina ord!

User Rating: No Ratings Yet !

På många sätt är Sverige ett U-land när det kommer till riktigt bra elektronisk musik som kan mäta sig med internationella artister. Inte så konstigt med tanke på att vi befolkningsmässigt är en väldigt liten nation. Det betyder att normalfallet torde stipulera att vi borde vara nöjda med ett ABBA, en Ingemar Stenmark, en Björn Borg, en Hans Rosling, en Selma Lagerlöf och en Greta Garbo under en hundraårsperiod. Allt annat är både förmätet och orimligt. Och det gäller alla områden. Någonstans är jag övertygad om att vi alla är medvetna om detta och att utövarna av en ganska smal elektronisk pop känner väldigt lite press på sig.

Anna Öberg borde inte vara något undantag. Ett relativt okänt namn för den breda massan, svenska texter och en tydlig skånsk dialekt. Det borde vara hur tryggt som helst att kunna släppa en skiva, kanske få en recension publicerad och rent av få några spelningar utan att göra alldeles för mycket väsen av sig. Men nej, det är nu du ska börja bil rädd på riktigt, Anna!

Det första som slår mig när jag startar skivan är att musiken sitter som en fläskig knytnäve i ansiktet. Det är alldeles tydligt att studions kompressorer var rödglödgade under hela inspelningen och att de bara kunde hanteras med asbesthandskar och dödsföraktande böner. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att Charlie Storm (som jobbat med allt från In Flames, Dimmu Borgir och..öh, Blue for Two till Håkan Hellström och Henrik Berggrens kommande skiva) både mixat och står som medproducent till Anna. Charlie är, precis som Anna, synthentusiast och han har en ansenlig mängd gamla vintagemaskiner i sin studio som man verkligen har pressat till den audionoma bristningsgränsen. Det är möjligt att det spelats in hårda elektroniska skivor i Sverige förr, men aldrig på det här sättet; aldrig förr har det kamouflerats så väl av väna röster, hopprep och skenbar synthpop. Här finns inga anspelningar på våld och skitnödigt utanförskap, men här finns en produktion som verkligen vet vad den vill och som sitter mitt i nyllet. En blåslagen, flinande nuna. Och varje snyting är välkommen!

Det andra som slår mig är att låtarna totalt sett är väldigt minimalistiskt hållna. Här finns inte en ton som är överflödig. Aldrig ett stick för mycket eller någon transportsträcka som lämnar några frågetecken efter sig. Man har verkligen tagit vara på allt vad låtarna kan rymma och skalat bort allt annat. Trots detta rymmer varje låt både ett och två påskägg i form av lekfulla referenser till den elektroniska musikens historia; sångproduktion som för tankarna till både NON och tidiga Cabaret Voltaire, basljud som speglar DAF under deras storhetsperiod, körsamplingar som skamlöst pekar på Depeche Mode, bara för att nämna några. Blicken är dock stadigt fäst på vår samtid och hur mycket glittriga Simmonstrummor man än kan klämma in i en låt, så det låter aldrig daterat eller inaktuellt. Tvärtom, så här har ingen skiva någonsin låtit tidigare. Vare sig i Sverige eller någon annanstans.

harsknar_press
Anna Öberg. Härsknar. Troglodyt Production

Så småningom börjar dock mörket att tränga igenom på allvar. Man behöver inte överanalysera eller läsa in någonting här för att förstå att skivan i sig är en del av en process. Omslaget visar ett skinande rent och nymålat svart trägolv. Men mellan springorna ser vi damm och grus och träet är slitet under den hårda lacken. På baksidan ser vi en trappa med så höga och smala trappsteg att jag förmodligen inte skulle våga bestiga den… och ingen annan heller. Även om den leder uppåt, så är den inte gjord för att gå i.

Låten ”Var inte rädd” börjar försiktigt med ett Danny Elfmanskt arpeggio och en försiktig vaggvisa, vackra flöjtstämmor och en refräng som nästan viskas fram: ”Var inte rädd, var inte rädd.” Vaggvisan bryts av ett disharmoniskt oväsen och när sista refrängen ljuder är alla viskningar som bortblåsta och jag hade verkligen behövt många års terapi om min mamma hade vrålat ”VAR INTE RÄDD” till mig på samma sätt.

Den politiskt laddade ”Allt är ägt” förefaller till en början vara en ganska enkel barrikadhistoria om sociala skillnader tills man upptäcker att den förmodligen handlar mer om självbetraktelse som resulterar i en tämligen förvånad min. Är det här jag? Hur gick det till?

I ”Se mig” växer vanmakten och blir till en bön om mediciner för att kunna komma ihåg hur man gör när man andas. Sakta men säkert får alla låtar ett djup i de ytterst kortfattade texterna och jag anar att varje ord är vägt på guldvåg. Det som från början verkade lekfullt, på gränsen till naivt eller humoristiskt, blir mer och mer självutlämnande och desperat.

10991330_721610657957114_7987751286896314647_n
Anna Öberg

Jag är ganska övertygad om att Zeros läsarkrets till stor del består av medelålders män och kvinnor som vuxit upp med det vi kallade ”synth” och ”svartrock” på 80-talet. Jag vet att vi aldrig riktigt förstod att vi med tiden blev våra föräldrar. Vi tror att vi är unga och vi väntar fortfarande på att vår musik ska få en bred acceptans i samhället och så småningom bli mainstream. I detta är vi ju fortfarande både unga och naiva. Att då konfronteras med Härsknar kan naturligtvis innebära en konflikt, för när köpte ni senast en skiva som talade till er verklighet på nära håll och inte illusionerna vi så gärna upprätthåller så länge vi slipper se oss själva i badrumsspegeln? En skiva som direkt talar till era villalån och oro inför era barns framtid, till er nära förestående skilsmässa och den medelålders ångest som är så mycket verkligare och djupare än när Blixa som 20-åring stack nålar i telefonkatalogen. Vår vardag. Den som verkligen är skrämmande och visar sig oroväckande bräcklig i samma ögonblick som vi inser att vi inte kan ta den för given. Det kan vara mycket att ta in när det faktiskt bara handlar om en skivrecension, men att den då handlar om en skiva som är fullständigt briljant från början till slut borde underlätta en smula. Och bäst av allt är att vi kan dansa till eländet. Och att vi kan le hela vägen till slutet.

När mainstream blir det nya svarta är det inte svart längre, men Härsknar passar lika bra i min Volvo som i villan och vovven sjunger gärna med. Hon är väldigt klok, vovven. Jag förväntar mig att P3 resonerar på samma sätt och att Rein får sällskap av Anna Öberg på spellistorna och festivalscenerna i sommar, utan att ålderskillnaden får komma i vägen. Inledningen till trots kommer kanske det internationella genombrottet att dröja en smula, men hur man än vrider och vänder på det, så talar Annas diftonger till hennes fördel i den engelskspråkiga delen av världen. Ge dem bara lite tid.

Alla ord till trots: när man recenserar en skiva måste tankarna och känslorna kring den samma reduceras till en siffra för att bli begriplig. Det är lite roligt att jag den senaste veckan gått omkring och försökt hitta något som kan dra ner helhetsintrycket för att hejda mina vilda hästar och anta en något mer moderat hållning. Jag inser dock mitt misslyckande. Jag talar här om en modern klassiker, sanna mina ord! Härsknar är min chans att göra samma upptäckt rättvisa som mina forntida kollegor hade när Cosmic Overdose släppte 4668 (nu återutgiven på Progress Productions, tack Torny Gottberg!). Att behöva stå där om 20 år och vara idioten som inte förstod det som var större än mig själv när det stirrade mig i ansiktet tänker jag bespara mig… och alla andra. Jag gör som jag vill!

Anm: Anna Öberg står på scen och håller releasefest för vinylutgåvan av Härsknar på Grand i Malmö den 22/4.

Recensionen skriven av Richard Hansson (bekant från Dvala, Amusik och andra intressanta konstellationer) 

Richard-Allan-Bank-foto

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!