Senaste nytt
Hem / Artiklar / Rubber Pilots – XTC-inspirerat från Västerås
Rubber Pilots

Rubber Pilots – XTC-inspirerat från Västerås

Det Västerås-baserade, XTC-inspirerade bandet Rubber Pilots släppte sitt andra album The Grand Parade för ett och ett halvt år sedan, men lade inte ut det på Spotify förrän den 23 november i år, efter att ha släppt debutplattan Rubber Pilots 2011. Jag har träffat sångaren och låtskrivaren Kent Ihrén för att prata om hur bandet kom till, varför de håller på med det de gör och varför de egentligen heter Rubber Pilots.

När jag kommer in i Kent Ihréns arbetsrum på Carlforsska gymnasiet slås jag av en överväldigande trygghetskänsla. Kanske för att det är så välbekant, eftersom det bara är runt ett halvår sedan jag lämnade skolan, kanske för att Kent själv är på så bra humör. Det kvittar, egentligen, men jag känner direkt att det kommer att bli en bra intervju.

Jag meddelar Kent om att jag ska spela in samtalet för att kunna komma ihåg allt senare, när jag ska skriva ner det, och han skämtar om att han ska kontakta sin advokat och jag skrattar lite. Han säger att förr i tiden hade han produktionsbolag och sådant som höll ordning på en.

Så ni har varit signade alltså?
– Ja, fast det var när jag var med i andra grejer för länge sedan. Det här bandet har aldrig varit signat. Dels hade jag ett band i slutet på åttiotalet, början på nittiotalet, som åkte runt och kompade olika artister. Då spelade vi på heltid och hade produktionsbolag som bokade allt, men vi gjorde inga plattor och sådant utan vi kompade andra. Sedan fick jag skivkontrakt, jag och en annan kille. Då gjorde vi två album, men det andra kom aldrig ut. Vi hette Chilly White & Kennyman. Vi gjorde någon sorts reggae, så vi var på Jamaica och spelade in en platta. Vi var på samma bolag som E-Type och Army of Lovers. Vi hade vår hit precis innan E-Type slog igenom så han var lite sur på oss, vi umgicks ju litegrann på den tiden. Vi hade en jättehit, sommaren 1993. ”Ok Fred” och har 300 000 lyssningar på Spotify. 1993 så låg vi i Sommartoppen och Trackslistan i P3 och sådär. När man talar om det här för folk som är runt trettiofem så har alla hört den. Jag spelade mycket reggae på åttiotalet och åkte runt och spelade lite. Idag finns det ju ingenstans att spela på samma sätt. Men då fanns det lite hak som körde livemusik och musikföreningar som anordnade spelningar. Men sådant finns det ju inte mycket av längre.

Men nu med Rubber Pilots spelar ni bara för skojs skull? Jag tänker att om man spelar för skojs skull så är man ett gäng kompisar som träffas och spelar i en källare då och då, men ni har ju släppt grejer.
– Nu spelar vi bara för skojs skull. Vi gör ju allting själva, vi är inte bundna till något bolag eller så. Det är rätt skönt, för då har man inga krav på sig att ge ut något.

När startade ni och varför? För skojs skull eller för att faktiskt göra något av det?
– Vi har hållit på i sex-sju år. Det var så att jag hade suttit hemma och skrivit lite låtar bara för att det är kul. Så började jag tänka att det skulle vara kul att spela med nåt band. Så då frågade jag lite kompisar runt mig så startade vi ett band. Vi är sju stycken, två tjejer som körar också varav en är min sambo. Vi träffas och spelar tillsammans varje vecka. Många i vår ålder tycker det är jättekonstigt att vi träffas varje vecka.

Men det är väl inte så konstigt?
– Jo, i vår ålder är det inte så vanligt att man träffas så ofta. Vi är ju femtio plus allihopa, förutom min sambo som är fyrtio plus. Så det är ovanligt att man träffas och repar en gång i veckan. Det är nästan ingen som gör det, så det är kul. Men det är lika mycket en social grej. Vi pratar ju mycket skit också. Jammar och leker.

Men det är du som skriver låtarna?
– Ja, till nittiofem procent är det jag som kommer med låtar. Både text och musik.

Kan du spela allting också? Är du självlärd?
– Ja, jag kan spela allting hyfsat bra i alla fall, och jag är självlärd. Jag har jobbat som musiklärare på väldigt enkel nivå, så man måste kunna spela lite piano och gitarr och trummor. Jag har spelat lite trummor och slagverk och sådär i band också. Det är roligt. Men annars har jag sjungit mest.

Jag tycker ju att ni påminner väldigt mycket om XTC. Är det därifrån du hämtar inspiration eller är det från andra källor också?
– Från början när jag började skriva de här låtarna jag pratade om så var det mycket XTC, Beatles och så. Beatles är ju mitt riktiga gamla arv. Jag har ju äldre syskon och kusiner som tryckte på mig Beatles när jag var jätteliten, på 60-talet. Sedan på 80-talet stötte jag på XTC också, så då har de också följt med lika mycket. Så det är framför allt engelsk gitarrpop från främst sextiotalet men även lite post-punk, new wave som vi sade i början på åttio-talet som jag hämtar min stora inspiration ifrån.

Varför har ni ett så otroligt konstigt namn?
– Haha ja, vi körde igång och så tänkte vi att vi kanske borde heta något. Och du vet, det är alltid lika svårt att hitta på ett bra namn. Så vi började googla lite, hitta ord och prova bakochfram och in och ut. Så hittade vi Rubber och sedan Pilots, så tänkte vi att ja, kanske det. Beatles har ju gjort ett album som heter Rubber Soul. Det kanske är en liten blinkning åt det hållet. Sedan är det bara ett namn, lite roligt liksom. Rubber Pilots tyckte vi var lite fräckt också. Man kan ju tolka det som att det är gummi, du vet. Tyckte vi, eller tyckte jag i alla fall. Jag tyckte att det var jätteroligt. Gummipiloterna liksom, yeah! Så det är lite allt möjligt. Det är som allt annat. Först tycker man att det låter konstigt. Men efter ett tag tänker man inte så mycket på vad man heter.

Rubber Pilots

Är det ni som bokar era gig?
– Vi har bara spelat här i Västerås. Det första giget var i samband med när vi släppte vårt första album. Vi var nere på gamla Sigurdsgatan 25, bästa konsertlokalen vi har haft här för rockmusik. Tvåhundrafemtio personer, lagom mycket för att få lite drag. Då var det jättemycket folk, det var skitkul. Vi har bara spelat fem-sex gånger liksom och det har varit i Västerås. Sist var det på Bankiren. Vi har spelat lite unplugged-prylar också, på kulturnatten och så. Det är lite olika vem det är som bokar vad. De här releasefesterna som vi har kallat det för har vi ordnat helt själva. På Bankiren nu senast var det jag och en snubbe därifrån som bokade tillsammans. Men då kom det nästan inget folk, så det var inget kul.

Har ni någon plan?
– Njae, alltså efter att vi spelade sist på Bankiren och det var så lite folk, fick jag en liten svacka och kände mest att vad fan håller vi på för. Det är ju värdelöst. Då hade vi uppehåll en vecka, och sedan hade vi ett litet bandmöte för att diskutera vad vi ska göra. Jag har anmält mig till olika sidor på nätet där de skickar ut olika livespelningar och olika låtskrivningstävlingar och så. Sådana har jag anmält mig till nu. Så bestämde vi att vi ska fortsätta och spela in de senaste grejerna vi har, för det är lite annorlunda än de senaste grejerna vi har. Det viktigaste är ju att ha roligt. Annars kan man skita i det. Fan, det är inte roligt om man känner att man måste.

Kommentarer

Kommentarer

Om Mathilda Åhs