Senaste nytt
Hem / Artiklar / Knivderby – ”Ibland finns det några guldkorn, men det mesta är skit”
Knivderby

Knivderby – ”Ibland finns det några guldkorn, men det mesta är skit”

KnivderbyIdag släpper Knivderby en bok med sina samlade låttexter. ”Från Helvetesön 2015 till Knivderby 2007” är en punkpoetisk baklängesresa genom bandets karriär. Zero ställde några frågor till Oscar Svensson, sångare och gitarrist i Knivderby, om textskrivandets vedermödor.

Varför en bok? Är det inte bara Ulf Lundell-typer som ger ut sina texter i bokform?
– Hehe, ja det kanske är väldigt pretentiöst att ge sig på att ge ut låttexterna? Många skiter nog i texter utan lyssnar mest på musiken och kanske fastnar för någon enstaka textrad i en låt. Så funkar jag i alla fall. Sedan finns det vissa artister där jag lyssnar mer noggrant, som Mattias Alkberg om vi ska ta en svensk artist. Eller Dave Wyndorf i Monster Magnet. Han är ju sjukt underskattad, när det inte spårar ut och bara handlar om sex på ett ganska platt sätt. Det märks att inspirationen tas från alla möjliga håll, och det är ofta långa associationskedjor där man som lyssnare får fylla i hålen. Lite som ögonblicksbilder lagda efter varandra. Sedan blir jag väldigt inspirerad av både musiker och textförfattare i närheten. Ekan som spelar gitarr i Knivderby skriver fantastiska texter på engelska, både som solo i form av Fredrik Georg Eriksson och på skivorna med Twopointeight. Sedan spelar jag i ett annat band som heter Dom orena, där Daniel Pamnert skriver väldigt fina texter på svenska, lite åt Jonathan Richman-hållet som är väldigt sköra, och ibland på gränsen för vad som känns bekvämt. Där vill man ju vara! Så man är både nyfiken och riskerar något.

När du själv bläddrar igenom boken och läser era egna texter, vad är det som slår dig först?
– Kanske att vi ändå hållit på ganska länge, sedan 2007 eller något år före det. Också att vi gjort över sextio låtar, vilket känns mycket. Ett alternativ hade varit att spela mer live på varje skiva och låtit det gå lite längre tid mellan dem. Samtidigt tycker jag det är absolut roligast att göra nya låtar tillsammans med andra och hela inspelningsgrejen. Att vara på scen är också kul, men det är på ett annat sätt, inte lika kreativt eller vad man ska säga.

Den här kontrasten mellan musiken och texterna, mellan det arga, punkiga och ibland nästan filosofiska och inte sällan religiösa, är det en medveten strategi?
– Jag tycker tvärtom egentligen. Texterna är gjorda för att förstärka musiken. Att det hänger ihop jättemycket och inte kontrasterar. Fast det är ju svårt att se det där när man är mitt inne i något. En hel del av det vi skriver om kan framstå som konstigt för den genre av musik vi rör oss i. Samtidigt verkar det finnas åtminstone några som tycker att just texterna är det som är unikt för bandet och som ger det hela andra dimensioner, som kanske inte är så vanliga.

En av de mest uttjatade frågorna är ju: vad kommer först, texten eller musiken? Här känns den befogad. Så?
– I vårt fall kommer musiken ALLTID först. Oftast är den helt arrangerad före det att texten skrivs. Det är också för att jag är lite långsam och väldigt självkritisk. Det tar lång tid att skriva så att man själv blir hyfsat nöjd. Att rensa bort sådant man skäms för och som inte är tillräckligt bra av en eller annan anledning.

Du verkar använda dig av samma typ av cut up-teknik som David Bowie och många andra har använt när de skrivit texter. Hur ser processen ut?
– Jag skriver hela tiden egentligen. Mycket anteckningar i telefonen, ofta korta fraser och ibland enskilda ord. Det passar mig ganska bra att ha mycket att ösa från när det sedan ska samlas ihop till olika låtar. Har man tur blir man överraskad själv när man kollar runt bland slaskidéerna. Ibland finns det några guldkorn där, men det mesta är skit. Sedan tycker jag att det är lite olika med olika låtar hur det går till. Ibland skriver jag nästan från början till slut. På senare tid har det i flera fall börjat med en låttitel eller refrängtext som man broderar utifrån. Det svåraste är ofta öppningsraden. Den känns viktig för att komma in rätt. Att skriva klart vers två och sedan använda den som vers ett är väl ett sätt att arbeta runt det om det blir allt för svårt.

Beskriv känslan när du har skrivit en rad som sitter perfekt?
– Jag tycker nog inte det känns så just när man sitter och skriver, det blir i så fall när det sjungs tillsammans med musiken. Då är det ju grymt! Jag kan också vara lite allergisk mot att som lyssnare nästan höra hur nöjd den som sjunger är med en formulering. Det är ju givetvis helt omöjligt att veta och säkert en projicering och avundsjuka kanske. Det kan vara en förklaring till varför jag många gånger har försökt att undvika att skriva tydligt på rim – för då känns det ofta att: ”JA, DÄR SATT DEN!” Å andra sidan blir det ju svårare för folk att komma ihåg våra texter när det inte finns de där självklarheterna och bekanta strukturerna alla gånger. Det är inget framgångsrecept, precis. Inte kommersiellt i alla fall. Det viktigaste är ändå att det finns nåt riktigt intressant där i texterna, någon spännande vinkel eller en berättelse. I en del fall har det verkligen funnits en historia som ska berättas från A till Ö, men där jag plockat bort en massa mellanled som gör det mer abstrakt igen. Jag tycker det blir mer intressant, att lämna över mer till lyssnaren. Att kräva något, men att det också kan ge så mycket mer tillbaka att få vara medskapare på nåt sätt. Vi har alltid försökt att ha bra låttitlar också, som man blir nyfiken på. Allt för många låtar heter ju något som mest liknar arbetsnamn tycker jag, det är så sjukt trist och fantasilöst.

Boken är ett slags bokslut, skriver du i pressreleasen. Vad händer nu med Knivderby?
– Vi får se vad vi hittar på framåt. Det ligger oanvända textfragment i min telefon från de senaste ett och ett halvt åren, sedan vi spelade in senaste skivan Helvetesön. Vi har börjat kasta runt lite riff mellan varandra, spännande grejer som vi inte gjort tidigare. Att bli av med de gamla texterna öppnar upp för att tänka nytt också. Att släppa bagaget. Det är skönt att inte känna sig så bunden, utan kunna vara nyfiken och se vart det tar vägen. Förhoppningsvis lyckas man överraska sig själv och upptäcka nya saker. Vi har fått lite stöd från Kulturrådet också. Jobbar man på statligt uppdrag måste man ju anstränga sig. Jag vet inte, vi får väl arbeta för något som går i linje med de politiska målen om att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft. En av de nya låtarna går i 15/16-dels takt exempelvis. Helt sjukt, och utmanande, för att inte säga omöjligt att sjunga till.

Kommentarer

Kommentarer

Om Fredrik Emdén