Senaste nytt
Hem / Artiklar / Les Pickadoles – Thomas Gunillasson om inspiration och tvivel
Les Pickadoles
Les Pickadoles. Från vänster: Thomas Gunillasson, Morgan Ågren, Gustaf Hielm. Foto: Ingemar Johansson.

Les Pickadoles – Thomas Gunillasson om inspiration och tvivel

Les Pickadoles är kanske ett ovant namn på mångas läppar, men inom kort bör det bli ändring på det. I höst börjar bandet nämligen spela in sin debutplatta, som förhoppningsvis kommer att ges ut av skivbolaget BoogiePost Recordings under 2017. Zeros Mathilda Åhs intervjuade Thomas Gunillasson i den experimentella, stämningsskapande fusiontrion som förenar jazzrock på sexsträngad bas med laptop och elektronik.

Den 21 maj var jag på Les Pickadoles spelning på PostArt i Västerås. Det var en gripande och mäktig spelning med överraskningar bakom varje takt. Alla låtar var egna och musiken var som en enda lång känsla. Under hela giget satt jag som med ett moln i huvudet, helt inne i det jag hörde. De fick med sig alla som befann sig i rummet, gamla som unga och man såg verkligen på artisterna hur mycket de älskar det de gör. Jag har träffat gitarristen och låtskrivaren Thomas Gunillasson för att prata om Les Pickadoles, men också om hans personliga musicerande.

Thomas Gunillasson i Les Pickadoles. Foto: Ingemar Johansson.
Thomas Gunillasson i Les Pickadoles. Foto: Ingemar Johansson.

Vad är storyn bakom ert namn?
– Jag vet inte riktigt. Det finns ingen egentlig bakgrund, utan det är precis som när jag skriver låtar. Oftast tar jag bara det som först dyker upp i huvudet och för det mesta är det bara ett ord eller något och så lägger jag till något till det, och det här är ett sådant exempel. Det blir ofta så med mina projekt.

Hur kom bandet till?
– När jag såg att Gustaf Hielm och Morgan Ågren skulle spela tillsammans på Fylkingen, som är en stor scen för experimentell musik i Stockholm, tog jag kontakt med dem och frågade om de ville komma hit och göra något liknande tillsammans med mig. Så jag fixade ett gig här i Västerås och så spelade vi där. I stort sett var hela spelningen improviserad, jag hade inte gjort mer än grafiskt ritat upp med streck och så hur jag ville att formen på låtarna skulle vara. Den spelningen gick jättebra och vi kände att det måste vi göra igen. Morgan har för övrigt tidigare kunnat höras med bland annat Frank Zappa och Gustaf har spelat med legendariska Meshuggah.

Gustaf Hielm i Les Pickadoles. Foto: Ingemar Johansson.
Gustaf Hielm i Les Pickadoles. Foto: Ingemar Johansson.

Berätta om era gig!
– Ja, som sagt, när vi spelade först gången tillsammans hade vi bara några papper med några pilar och streck och grejer. Sedan efter det har vi spelat några gånger i Stockholm och nu senast på PostArt. Efter första giget har i alla fall jag känt att jag vill ha lite mer ”vanliga” låtar, som till exempel på PostArt. Giget där var ovanligt planerat. Sedan sade jag också innan att får man ett infall så ska man inte tveka på att köra, friheten måste ju finnas. Det hände ju också grejer som var oförberedda, men det är ju det som är det roliga. Det är inte kul om man bara spelar det man har tänkt. Före giget på PostArt repade vi inte tillsammans alls, utan jag skickade över noterna och några ljudfiler till Morgan och Gustaf och sedan kände vi bara lite på några låtar på eftermiddagen innan spelningen. Så funkar det bandet. Det är skarpt läge direkt!

Det är ju du som skriver musiken, men varför har du valt att skriva musik utan sång?
– För jag har aldrig gjort musik med sång. För mig är sånginstrumentet ganska långt borta, för jag känner mig inte som en sångare. All min musik kretsar kring gitarren och det har alltid känts så mycket lättare att skriva något instrumentalt. Dock hade vi med samplingar på förra konserten, det var också en ny grej.

Är det inte svårt att berätta något utan text?
– Njaa, jag vet inte om jag håller med om att det behöver vara svårare utan text. Sedan har vi väl aldrig försökt berätta något som i en berättelse, snarare så försöker vi förmedla en känsla. Till exempel handlade första giget om just det. Jag skrev liksom mörkt och dystert för att väcka en känsla hos lyssnaren.

Varför skrev du mörkt och dystert just då?
– Jag utgår alltid från en känsla jag vill förmedla när jag börjar skriva något. Det är själva startpunkten. Då var det väldigt mörka klanger och stämningar jag ville uppnå, mer än vanligt. Sen handlar det förstås också om var det kommer ifrån. Det mörka, melankoliska och skavande har alltid varit mer intressant och lättarbetat än det glada, ljusa och lätta. Jag tror att det är en personlighetsgrej i viss mån som gör att jag dras till de stämningarna. Den mest intressanta konsten är den som ställer frågor och det finns så mycket mer att behandla i sorg, ledsamhet och längtan än det finns i lycka och glädje.

Morgan Ågren i Les Pickadoles. Foto: Ingemar Johansson.
Morgan Ågren i Les Pickadoles. Foto: Ingemar Johansson.

Inspireras du mycket av andra band och artister? Vilka?
– Ja gud ja, massor! Jag lyssnar otroligt mycket på musik. Bland annat så lyssnar mina döttrar bara på pop, typ det senaste så jag hör det hela tiden. Ofta när jag går in för att lyssna på något så är det mycket experimentella grejer och elektronisk musik. Men jag lyssnar också mycket på Kent, de är verkligen jättebra alltså. Det de gör är ändå väldigt intressant, tycker jag, både textmässigt och musikaliskt. De bygger upp sina låtar på lite olika sätt, spännande produktioner, spännande ackordföljder i låtarna som gör att man inte vet vad man ska vänta sig. Så jag lyssnar mycket på musik som överraskar och där jag inte riktigt vet vad som ska hända. Det är nog inspirationskällan skulle man kunna säga, musik som går utanför ramarna, det går jag igång på.

Skulle du helst vilja jobba som soloartist än med ett band?
– Jag har gjort och släppt en helt egen platta där jag skrivit allting själv, men jag jobbar mycket hellre med ett band än som soloartist. Jag ser mig definitivt inte som en soloartist utan jag känner mig mycket mer som en bandmänniska. Det är precis så jag har hållit på hela mitt liv. Jag började liksom spela musik när jag var nio och i band när jag var femton och sedan har jag hållit på konstant sedan dess. Man repar så otroligt mycket när man spelar i band. Det har nästan varit det roligaste, att bara få träffas och spela. Skulle man åka ut på en världsturné i ett år så vill jag göra det med ett band, inte som soloartist.

Berätta om Glashus!
– På den plattan sjunger jag faktiskt lite, men då såg jag sången mer som ett instrument. Orden där var inte centrala utan det handlade mer om att det skulle låta på ett visst sätt. Det är min egen platta som jag släppte 2014 på BoogiePost Recordings. Plattan är en ren studioprodukt, i och med att jag aldrig framfört något live från den, och ett bokslut på fem års låtskrivande. Med den ville jag skapa ett eget avtryck, så det var väldigt viktigt för mig att producera och mixa den helt själv. Jag är glad och stolt över att jag gjorde den och blev överraskad att den fick så pass bra kritik som den fick. Den har spelats en del på radion både i Sverige och utomlands.

Vad har du spelat för musik genom åren?
– I början där var det mycket rock, sedan gick det över till jazz. Sedan spelade jag mycket indiepop. Jag spelade med ett band då som hette The Dora Steins och vi spelade på festivaler, i P3 och sådana grejer. Det bandet finns fortfarande kvar, fast nu heter det Niki & The Dove. När jag spelade med dem jobbade vi med många låtar som de har spelat in och släppt i efterhand. Vi släppte en singel då som hette ”Shame On Us”. Det höll jag på med mycket under 2005 och 2010.

– Jag flyttade till Göteborg 1998 och sedan dess har jag hållit på med en hel del olika projekt och frilansat rätt mycket. Sedan jag flyttade till Västerås 2005 började jag dra mer i egna grejer. Det är dock stor skillnad att göra det här än att göra det i Göteborg eftersom det inte finns samma bransch här. Man blir lite isolerad. Folk fortsatte ringa och fråga om jag kunde spela på vissa grejer, men jag var ju tvungen att säga nej, för det funkar ju inte när det är 40 mil bort så till slut slutade de ju ringa. Visserligen har jag fortfarande kontakt med en del från Göteborg. När vi började göra grejer tillsammans i början av 2000-talet så insåg man att vi funkar så bra ihop och oavsett vad som händer kommer vi att fortsätta jobba tillsammans.

Har du tvivlat på dina kunskaper som musiker någon gång?
– Ja, det har jag gjort mycket. Speciellt när man går musikhögskolan och börjar jämföra sig så mycket med andra. När man hör en massa om hur duktiga alla andra är så blir det nästan bara jobbigt att spela. Ibland känner man bara att man suger. Det har dock blivit mycket lättare när man börjat skriva eget. Då kommer ett självförtroende och en självkänsla med det. Jag vet att det finns jätteduktiga musiker, men det gör ingenting längre för jag vet att jag också kan. Det handlar mycket om att kunna uttrycka sig på sitt instrument. Det är inte heller viktigt längre att låta som någon annan. Jag känner att jag vill odla min särart mer. Vad vill jag med min musik och hur vill jag låta. Jag jämför mig inte med andra längre, utan blir snarare inspirerad.

Men har du någonsin känt att du vill lägga av?
– Nej, det har jag inte gjort. Men jag har ledsnat ibland, måste jag säga. Att administrera och driva ett projekt kan få en att ledsna. När det går trögt vill jag liksom inte hålla på mer. Då vill jag bara spela för mig själv. Dock har jag aldrig ledsnat på att spela. När jag fortfarande jämförde mig med andra kände jag aldrig att jag ville lägga av på grund av att jag skulle vara ”sämre” än de. Tvärtom har jag blivit triggad av det och övat ännu mer för att bli ännu bättre. Först grät man, sedan gick man och övade.

Vad är då målet med Les Pickadoles? Hur stora vill ni bli?
– Att få hålla på med det jag tycker är roligt och det jag har skrivit är fint. Det är nog det som är målet, att sätta sitt eget fingeravtryck på det man gör. Att man hör att det är han eller hon för det är just det här soundet. Jag tänker aldrig på världsturné och en massa pengar. För mig handlar det mer om att få skriva musik och få hålla på med det man vill.

Kommentarer

Kommentarer

Om Mathilda Åhs