Senaste nytt
Hem / Artiklar / Christian Gabel – Bandspelarna är som bandmedlemmar

Christian Gabel – Bandspelarna är som bandmedlemmar

ChristianGgabel
Christian Gabel 1900. Foto: Anna Ledin Wirén.

Bandspelarna är som medlemmar när Christian Gabel i bob hund gör sin musik under projektnamnet 1900, vars album Tekno släpps idag. Zeros Fredrik Emdén talade med honom om maskiner, känslor och framtidsdrömmar.

Samma år som Christian Gabel gav ut sin första skiva under namnet 1900 rekryterades han som trummis i bob hund. Sedan dess har han varit fullt sysselsatt, antingen med sitt band eller med någon av de många andra artister som han jobbat med: Thåström, Conny Nimmersjö, Hello Saferide för att nämna några. Han har spelat in ett album med film- och dataspelsmusik (Krater) och gjort musik till Klungans föreställning ”På rätt sida okej”.

Att det skulle bli någon mer 1900-skiva var långt ifrån någon självklarhet.

Dessutom var inspelningsprocessen så ansträngande, eftersom en viktig komponent i ljudbilden är gamla rullbandspelare, som inte är helt pålitliga.

Men Christian Gabel var inte klar med 1900. Under ett och ett halvt år har han jobbat med ny musik med sina gamla rullbandspelare och nu är den nya skivan, döpt till Tekno, här. Precis som den föregående skivan är den full av vacker och vemodig instrumentalmusik, där säkra melodier bärs fram av svajiga och brusiga maskiner.

– Jag har inte haft lust förrän jag plockade fram bandarna, säger han då jag ringer upp honom.

Du får det att låta lite som att bandspelarna är medlemmar i ditt band.
– Ja, lite så är det. Spelar man in på en dator, blir det ljudet man stoppar in som kommer ut. Bandarna är som att förhålla sig till någon annan när man spelar: det blir inte alltid exakt som man tänkt sig. De kan vara på dåligt humör någon dag och då får jag anpassa mig till det. Det är tacksamt att jobba med defekter som sedan visar sig vara genidrag. Det kan vara bandspelare som plötsligt stannar i en låt och någon annan som plötsligt startar, på ett sätt som jag inte tänkt.

Vilken är din favoritbandspelare?
– Jag har ingen favorit. Jag tar vad som bjuds. Jag fick den första av min dåvarande flickvän. Sedan har jag hittat på loppisar. Där har jag också hittat band som ligger och skräpar. Det är en del av jobbet med det här, att se om man hittar något kul. Jag har hittat band med någon som spelat in en fest för femtio år sedan. Sådant känns som att jag får kika in genom ett fönster, femtio år tillbaka i tiden. När jag sedan spelar över de här grejerna till en annan… Ibland uppstår det konstiga problem.

Låtarna på Tekno heter saker som ”Den modernitet som aldrig kom”, ”Maskiner åt alla”, ”Ljuva mekaniska jag”. Vad är budskapet?
– Det slog mig att jag uppfattar musiken som organisk. Om jag spelar in en akustisk gitarr i en dator, då låter det exakt likadant när jag spelar upp det. Men om jag spelar in på en bandspelare är det närvaron av maskinen jag hör. Jag började tänka på att maskiner är en så stark del av min värld att jag börjat se det som något naturligt. Ett tågs dunkande har en lugnande effekt. Men samtidigt finns det en besvikelse i att vi som människor inte utvecklas lika mycket som tekniken. Jag pratar just nu med dig i en telefon som också är en högpresterande dator. Vi lever i en framtidsdröm. Vi skulle kunna göra så mycket mer av det, vi kan kontakta vem som helst över hela jorden, men istället använder vi tekniken till att hoppa på och hota varandra. Tekniken har utvecklats mycket mer än människan.

Det är lite sorgligt att tänka så.
– Ja, det är det. När framtiden skildas i gamla böcker och filmer tycker jag att man ofta ser en förhoppning om att människor skall förändras i takt med teknologin. Det har funnits en dröm om att vi ska avancera lika mycket som tekniken gör. ”Den modernitet som aldrig kommer” anspelar på det. Framsteg har sålts in med löftet om att vi kommer att bli bättre människor, men det känns som ett tveksamt löfte.

Martin Gore i Depeche Mode har beskrivit – nästan koketterat med – hur han köpt på sig varenda analoga synth han kommit över. Vad är det som fascinerar så med daterad teknik?
– Jag gillade synthar när jag växte upp. Nick Rhodes i Duran Duran hade en stor fin Roland-synth. Nu har jag gått och köpt den själv. Så det är dels aspekten, det är den teknik jag växte upp med. Men jag gillar också det lite mer fysiska i den gamla inspelningsprocessen. Jag är inte teknikfientlig, jag har använt moderna dataprogram för att göra 1900. Men jag använder hellre rent fysiska effekter istället för plugins, ljudet blir mer fysiskt. Sedan gillar jag hur en gammal synth ser ut. Det korsar mitt intresse för antikviteter.

Hur skulle Tekno låtit om du uteslutande jobbat med digital teknik?
– Det hade varit svårt att föreställa sig. Mycket av det här går ju att simulera digitalt, men då måste man medvetet ha en bild av vad man vill göra och sedan genomföra. Jag når snabbare dit jag vill med de här slitna gamla grejerna. Jag gillar begränsningen. Man får ramar för vad man kan göra.

Rent musikaliskt ligger Tekno närmare albumet Krater, som du gjorde för några år sedan och som bestod av filmmusik till en film som aldrig gjorts, än förra 1900-skivan.
– Ja, det kanske det gör. Jag har inte riktigt hunnit reflektera över det, den här skivan är fortfarande så ny. Med det kan bero på att jag struntade helt och hållet i strävan att ta mig vidare. Jag började bara spela in, och det blev så här.

Du är själva definitionen av ordet mångsysslare: du är medlem i bob hund, spelar med alla dessa artister, driver en egen studio, du skapade Krater. Samtidigt får du din musik att låta som om du bor ensam i ett litet hus på en stor hed. I vilka situationer uppstår din egen musik?
– Man kan tycka att det är mycket samtidigt, men allt har ju sina olika faser. Mina melodier och låtar har ackumulerats genom åren, jag håller på hela tiden och spelar in, när det finns en öppning. Tidsmässigt känner jag mig inte effektiv alls. Men i andra projekt är det mötet med andra som påverkar hur musiken låter. Med 1900 känner jag mycket att det här är min egen musik. När jag var liten hade vi ett piano hemma. Jag är inte alls sorgsen av mig, men ändå blev det sorgsen musik när jag satte mig för att spela. Det är en korsning mellan sorgsen och hoppfull musik. 1900-musiken dyker upp naturligt för mig.

Kommentarer

Kommentarer

Om Fredrik Emdén