Senaste nytt
Hem / Artiklar / Echobelly – Nu känns det rätt!

Echobelly – Nu känns det rätt!

Echobelly

De blev blåsta av revisorn. De var förband till Bowie. De träffade John Lydon och Little Richard. De tvingades ljuga för Morrissey om vad de hade döpt sin katt till. Nu är Echobelly tillbaka och nu känns det rätt. Glenn Johansson berättade för Zeros Fredrik Emdén om 90-talets London och comebacken som Echobelly.

Den 6 oktober i höstas klev Sonya Aurora Madan och Glenn Johansson in på scenen på Scala i Kings Cross i London. För första gången på åtta år uppträdde de som Echobelly, bandet de startade i början av 1990-talet och som utgjorde en högljudd del av britpopscenen.

Gensvaret från publiken var enormt.
– Det är nog bara ett fåtal gånger jag tänkt ”fan, det här är kul, det gillar jag verkligen”. Ofta går det på rutin, men det här var helt otroligt, berättar Glenn Johansson på telefon från London, den stad som varit hans hem i mer än halva hans liv.

Där, på Scalas scen, tänkte han ”det här är rätt”.

Egentligen hade Echobelly aldrig lagt av, inte riktigt. Efter turnéavslutningen på Carling Academy i London 2007 följde några år då Glenn och Sonya gjorde akustiska spelningar tillsammans. De spelade in demos och släppte musik under namnet Calm of Zero. Glenn Johansson lyssnade mycket på akustisk musik. Han återupptäckte Dylan och Gene Clark.

Men för något år sedan infann sig en lust att föra oväsen igen. Någon föreslog att de skulle göra en comeback-spelning. Scala-konserten blev ett sätt att ”test the water”. Han och Sonya satte ihop ett nytt band, dels för att de tidigare medlemmarna i dag är spridda över världen och dels för att få en ”freshness”.

Och ja, en nystart blev det. Tjugo nya låtar är skrivna och ska spelas in till hösten. Just nu letar bandet efter studio samtidigt som de repar regelbundet. Ett album är utlovat ”någon gång under året”. Det pånyttföda Echobelly ska ut och spela mer.

Glenn Johansson låter entusiastisk. Det här är rätt.
– Det är som att börja om från början igen. Och musikaliskt är det ny energi. Det är lite tyngre än tidigare, säger Glenn och förklarar att det nya materialet inte har så mycket med britpop att göra: ”det är lite mer rootsy med en 1970-talsvibe över låtarna”. Han nämner Led Zeppelins tredje platta som en inspiration.

Det är sådan musik han växte upp med, Black Sabbath och Led Zeppelin, hemma i Kungsbacka utanför Göteborg. Ett tag lyssnade han mycket på funk.

Men så hamnade han i London. Glenn hade kuskat runt Europa tillsammans med ett gäng svenska kompisar och försörjt sig som gatumusikant. När sällskapet nådde England träffade han Sonya. Kompisarna åkte hem, men han blev kvar. Han och Sonya blev ihop, gjorde slut och blev oskiljaktiga låtskrivarpartners, hon med en vass penna som gjorde uppror mot samtiden, han med en förkärlek till Johnny Marrs färgade ackord.

Ungefär samtidigt tog en popvåg form, redo att skölja över staden, orkestrerad av de tongivande tidningarna NME och Melody Maker. Ett antal journalister som hade lidit sig igenom 1980-talet hörde plötsligt något som påminde dem om punken, musik med energi och texter som betydde något.

Först döptes scenen till The New Wave of New Wave, sedan till Britpop. Band som Elastica, Suede, Blur och Oasis målades upp som världens nya underverk.
– Det bara exploderade. Hela skivindustrin stod bakom. Det fanns mycket pengar, otroliga resurser som är borta i dag, minns Glenn.

Echobelly hann aldrig riktigt formulera sin konstnärliga vision innan bandet kastades in i karusellen.
– Det hände så snabbt för oss. Vi ville lyckas som band och kunna försörja oss på musiken. Det var det enda vi visste. Men Melody Maker recenserade vår allra första spelning och en vecka senare blev vi erbjudna skivkontrakt. Så var det för många grupper då.

Under två-tre år turnerade de hårt. Nya låtar skrevs på vägen. Debutalbumet Everyone’s Got One följdes snabbt av On.
– Vi tog allt för givet. Vi hann aldrig tänka på det.

Hans britpopryggsäck är full av historier. På ett hotell i Los Angeles stötte de på Little Richard i hissen. På ett spelställe i samma stad satt en berusad John Lydon i trappan på väg upp till logen.

Och en dag knackade det på dörren till lägenheten som Glenn och Sonya delade i Queensway i London. När de öppnade stod ingen mindre än Morrissey där. Han var ett stort fan av bandet. Glenn kan inte komma ihåg vad de pratade om, men de satt i deras kök och drack te. Ikonen och djurvännen Morrissey blev särskilt förtjust i deras katt – som de hade döpt efter honom.
– Morrissey frågade vad den hette, så vi fick hitta på något annat. Det var ju pinsamt, skrattar Glenn.

Morrissey erbjöd dem att vara förband på hans USA-turné, men den ställdes in kvällen innan de skulle resa. En annan person som de träffade och faktiskt fick öppna för var David Bowie.
– Det var en kille som var kul att träffa. Han var en riktig gentleman.

Echobelly

1997 saktades tempot ner. Echobelly var långt ifrån färdigt som band, men intresset för scenen avtog. De två sista albumen, av totalt fem, gavs ut på eget bolag.

Finns det något Glenn Johansson önskar att Echobelly hade gjort annorlunda? En hel del. Inte säga ja till första bästa förslag, att vara ”försiktigare med vissa grejer, finansiellt”.

Bandets revisor tömde kassakistan – något han även gjorde mot Suede och Primal Scream – vilket förvisso placerade honom i fängelse, men likväl gjorde de forna popstjärnorna panka. Glenn beskriver dagar då han hade femtio kronor på kontot.

Men efter några magra år har han och Sonya nu fått tillbaka rättigheterna till sina låtar och det trillar in royalties. De har fått en ny deal med en musikförläggare.

Något annat han skulle vilja ha annorlunda är att de hade snackat lite mer med varandra i bandet.
– Är man en grupp människor i ett band kommer man förr eller senare att ha olika åsikter. Är det något som inte funkar ska man snacka igenom problemen. Det var inte så att vi blev ovänner, men man lever så nära varandra, funderar Glenn. Men jag är glad att jag har upplevt det. Jag har sett bägge sidorna av musikindustrin.

I dag går inte Glenn Johansson ut så ofta längre. Han går till puben och tittar på fotboll, men hävdar att musiken är det enda han bryr sig om. Frågan om vilket band han såg senast lämnar honom grubblande en stund.
– Jag ser inte så många konserter. Innan vi själva spelade i oktober kommer jag inte ens ihåg. Det kan ha varit Paul Weller i Royal Albert Hall.

Han springer på folk från förr då och då, men nej, någon särskild britpopcommunity finns inte.
– Det var ju mycket konkurrens på den tiden. Vi hängde inte så mycket med varandra. Grupperna var ganska bitchiga sinsemellan. Det var en negativ del av allt det positiva. Jag har nästan inga vänner från den tiden.

– Det var en otrolig tid att vara här i London då, i början av 1990-talet. Allting var så lätt. Man kunde gå och lyssna på ett välkänt band varje dag. Men det var också mycket sex, drugs and rock’n’roll, vilket mot slutet blev något väldigt negativt. Kokaingrejen var stor. Det fanns överallt.

Han konstaterar att London har förändrats mycket sedan han flyttade hit.
– Soho hade ett otroligt levande musikliv. Nu river de gamla spellokaler och bygger glasfasadhus istället. Det är som att hjärtat har sugits ut ur det kulturella.

Samtidigt som publiken på Scala i oktober förra året älskade att höra låtar som ”King of the Kerb”, ”The World Is Flat” och ”I Can’t Imagine the World without Me” är Glenn Johansson egentligen inte så intresserad av att göra nostalgitrippen.
– Det är svårt att återskapa något som man gjorde för tjugo år sedan. Man har ju förändrats och utvecklats. Man ser livet på ett annat sätt.

Hur ser han på andra britpopband som nu ger sig ut på nostalgiturnéer?
– Ska man göra något så måste man göra något nytt.  Annars finns det ingen anledning. Men de flesta tänker nog så. Lush har släppt en ny EP. Det är viktigt att man fortsätter utvecklas.

Exakt var nystarten av Echobelly kommer att landa vet han inte. Men han är beredd att göra allting igen. Det här är rätt.
– När man är i tjugoårsåldern är det mycket man kan tolerera. I vår ålder blir det svårare. Nu ska vi försöka se mer av platserna som vi besöker, säger Glenn. Turnerandet kan vara tråkigt och jobbigt. Man är borta från hemmet, får hemlängtan, allt är upp och ner. Men det är den där stunden på scenen man lever för. Den där timmen. Det är värt allting.

Kommentarer

Kommentarer

Om Fredrik Emdén

Kolla även

Luke Haines

Luke Haines – ”Du behöver inte vara ett geni för att överleva i musikindustrin”

För de flesta är han förgrundsfiguren och låtskrivargeniet i The Auteurs och Black Box Recorder. Men största delen av karriären har han varit soloartist. Nu sammanfattas Luke Haines solo-år i en box med titeln Luke Haines Is Alive and Well and Living in Buenos Aires.