Emika – Dubstep-producenten som kickstartar en symfoni

Berlinbaserade dubstep-producenten och singer-songwritern Emika tacklar sitt största projekt hittills: en symfoni. Zero fick en intervju med den klassiskt skolade technoartisten.

Engelsk-tjeckiska Ema ”Emika” Jolly växte upp i Milton Keynes, en nyuppsmälld ”new town” i samma stil som Depeche Modes hemkommun Basildon och som förevigades av Paul Weller i The Style Councils satiriska 80-talshit ”Come to Milton Keynes”.
– Ja, det kändes lite märkligt att växa upp på en plats där allt var så nybyggt, instämmer Emika på telefon från Berlin.

I tonåren började Ema utforska triphop-scenen i musikstaden Bristol och studerade ”music technology” vid universitetet i Bath. Till slut räckte energin inte till, och hälsan blev lidande.
– Under mitt sista år blev jag allvarligt sjuk. Jag gick så upp i musikscenen att jag inte sov och inte skötte min hälsa. Jag fick akut blindtarmsinflammation. Det fanns ett uselt sjukhus där det hade varit hundra fall av spädbarnsdöd året innan, och självklart tog ambulansen mig dit. Operationen gick snett och en vecka senare fick de operera mig igen. Sedan var jag sjuk i ett år och blev totalt förändrad. Hela min värld hade vänts upp och ner och jag kände mig som att jag varken kunde lita på läkarna eller ens släkt och vänner.

Vändpunkten kom under en resa till Berlin, där Emika fann nya möjligheter.
– Berlin fick mig att komma ihåg vem jag själv egentligen var. Jag blev inspirerad av språket och alla Berlintjejer med, du vet, kort hår, kängor och läder. De talade tyska och verkade så självsäkra. Och alla höll på med konst, fotografi, musik… Så jag tänkte att sådan vill jag också vara. Där började min nuvarande tillvaro som producent, musiker och dj.

Efter två album på Ninja Tune (”Innan jag ens hade skrivit en låt fick jag en stor managementdeal och kontrakt med Ninja Tune”) var det dags för Emika att starta eget. Det första släppet på bolaget Emika Records blev Klavirni, som helt bestod av klassiska kompositioner framförda på piano.
– Jag hade planerat Klavirni i fem år, av och till, men Ninja Tune var inte särskilt intresserade. När jag startade min egen label kunde jag äntligen ge ut den. Klavirni var en återgång till mina rötter inom den klassiska musiken och dessutom ett bra sätt att testa mitt bolag med en utgåva i lite mindre upplaga.

Nu följer Emika upp sitt senaste album, Drei, med den kanske största utmaningen hittills: en symfoni.
– När jag arbetade på min andra fullängdare, Dva, reste jag till Prag för att spela in några stråkarrangemang, bland annat ett stycke för sopran som inte givits ut än. Det var då jag kom i kontakt med Michaela Šrůmová. Hon är den första operasångerska jag hört som inte låter som en operasångerska. Hennes röst är väldigt bräcklig och hon överdriver aldrig dramatiken. Så jag blev totalt förälskad och frågade om jag fick skriva något för henne. Länge visste jag inte alls om det skulle bli en popskiva, om jag skulle sjunga själv också… Men när jag lämnade Ninja Tune tänkte jag till slut: vafan, jag gör en symfoni och folk får tycka precis vad de vill.

Genom att crowdfunda projektet via Kickstarter finansierar Emika inspelningarna, som är tänkta att äga rum i den tjeckiska radions lokaler med en 70-hövdad orkester förstärkt av extra basister.

Hur undviker man å ena sidan att råka in i ålderdomliga stilar eftersom symfoniformatet är så gammalt, eller å andra sidan att det låter som att en orkester spelar techno rakt av?
– Jag vet vad du menar. Många säger ”nu vill jag göra något stort – fram med orkestern!” men det är inte alltid så enkelt. Jag älskar symfoniformatet för att det är så vackert. Precis som med LP:n är det en form som man inte behöver mixtra med. Den finns där, vi känner till den och man kan göra så mycket med den.

Men symfoninördar och ”vänner av ordning” frågar sig kanske om detta verkligen, strängt taget, är en symfoni. Emika reder ut begreppen.
– Tekniskt sett är det egentligen en symfonisk sångcykel, eftersom verket består av fem sånger med en sopran och en berättelse som förs vidare genom vokalisten. Men på Kickstarter är det enklare att tala om ”symfoni”, vilket är ett ord som alla förstår. Och om man studerar symfonins historia är det en form som kompositörer alltid har tagit sig friheter med. En del har fem satser, andra fyra… För mig är en symfoni helt enkelt ett stort musikstycke med orkester och en stor lokal. Och som inte börjar med en dator. Det otroliga är att jag själv inte har hört den här musiken än. Tills musikerna framför den finns den bara som noter i min hjärna och nedskriven i partituret. Jag vet inte alls hur det faktiskt kommer att låta den dagen vi spelar in!

 

Vill du medverka till att finansiera Emikas symfoni och få belöning i form av allt från mp3 och cd till att själv närvara vid inspelningarna i Prag? Då gör du det här.