Senaste nytt
Hem / Artiklar / Spector – Elektropop för den mobila generationen
Spector

Spector – Elektropop för den mobila generationen

Är Spector på väg att droppa årets bästa elektropopskiva? Tecknen i skyn tyder på att den engelska kvartetten är nära det riktiga genombrottet. I sin första stora intervju för den svenska marknaden berättade sångaren Fred Macpherson om albumet Moth Boys, malangrepp, övergivna technoklubbar i Berlin och ”great moments in pop”.

“One socket left, I let you charge your phone 
These are the ways that we show our love”
(Spector: ”Stay High”)

Med den karismatiske samtidsobservatören Fred Macpherson i spetsen håller den engelska elektropopgruppen Spector på att bli ett Pulp 2.0 för 2010-talet. Texterna på kvartettens nya album, Moth Boys, skildrar en generation som bara ser varandra genom mobilen och mäter sociala interaktioner på en skala från ”awkward” till ”LOL”.

Spector

På Twitter strör Macpherson cyniska, blaserade one-liners omkring sig, men i telefon är han lättsam, sympatisk och humoristisk och ger varje fråga ett långt och genomtänkt svar.

Jag har förstått att titeln ”Moth Boys” inte innebär att ”mod” plus ”goth” blir ”moth”, så jag börjar med att be dig förklara malmetaforen för oss.
– Haha, den varianten hade jag inte tänkt på. Man kanske kan säga att vi är någonstans mellan mod och goth. Men nej, ”Moth Boys” är en titel som vi haft ganska länge och som kommer av att jag hade malinvasion i bostaden medan jag skrev låtarna. Jag brukade se på när de flög upp mot glödlampan och fundera över deras korta, till synes meningslösa existens. Till slut slog det mig att det var en bra metafor för våra egna liv. Vi dras till ljusen även om det kan vara farligt. Den röda tråden på Moth Boys är en viss tid i 20-årsåldern när man är gammal nog att uppleva vuxenlivet, men samtidigt så ung att mycket av det man är med om sker för första gången och drabbar en hårdare, antingen det gäller droger och alkohol eller att man får hjärtat krossat. ”The first cut is the deepest” och allt det där. När man blir äldre blir man mer cynisk och hårdhudad. Så det är inte precis så att vi steg ner i underjorden inför den här skivan, utan snarare att den är lite mer vuxen och visar medaljens baksida. Allt går inte som man tänkt sig och man har inte alltid kontroll över sitt liv. Det får vi alla uppleva. Och på något sätt uppfattar jag mal som skrämmande, intressanta och mystiska djur. En annan sak jag gillade är att Moth Boys låter som ett gäng eller ”crew”, fast med patetiska och svaga medlemmar i stället för starka och coola.

Har ni förresten ett särskilt namn för era fans, som Directioners och så vidare?
– Vi har faktiskt spånat på det och kom fram till ”Spectators” eller ”Spectorians”, men inget har riktigt fastnat än. ”Spectators” tycker jag har en bra klang.

”Spectorians” låter kanske lite för mycket som forna elever från någon internatskola för överklassen i stil med ”Old Etonians”.
– Haha, precis.

Så vad hade ni för planer för den här skivan i förväg och hur motsvarar resultatet era avsikter?
– Det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig. Ens avsikter är alltid så abstrakta, och så fort man börjar göra verklighet av dem är det som att de förändras. På första albumet kastade vi idéer mot väggen för att se om något fastnade, så att säga. Så den här gången ville vi arbeta mer planerat. Texterna på förra skivan var bra, men det var inte alltid som musiken lyfte fram dem på bästa sätt. Antingen var det för mycket som pågick i produktionen eller så var låtarna för snabba och högljudda. På Moth Boys ville vi få lite mer utrymme och dynamik i arrangemangen. Dessutom är det mindre gitarr och mer elektronik på den här skivan. Mer av rytmerna är programmerade eftersom vår trummis Danny bytte till keyboards, så det är mycket laptops, midi och mjukvarusyntar på Moth Boys.

Ni tog god tid på er och jobbade med flera producenter, bland andra Dev Hynes alias Blood Orange.
– Det är som man sade under första världskriget: det är säkert över före jul. Men ett album tar alltid mycket längre tid än man väntade sig i förväg. Vi har känt Dev länge och alltid velat jobba med honom, så vi åkte till New York och trodde att det skulle vara snabbt överstökat. Vi spelade in ganska många demos tillsammans, och vid den tiden var jag inne på slap bass, The Art of Noise, Malcolm McLaren, hela den 80-talsgrejen. Men av fem eller sex spår var det väl bara ”Don’t Make Me Try” och ”Cocktail Party”, som Dev skrev, som överlevde och finns med på Moth Boys. Så vi gjorde låtar, men de hängde inte riktigt ihop som en enhet. Och eftersom vi är gamla kompisar blev det också att vi kastade bort en del tid på att bara snacka och hänga runt. Men det blir lite dyrt att vara i New York för länge, eller resa fram och tillbaka, om man inte får så mycket uträttat. Så det var första fasen. När vi sedan var tillbaka i England behövde vi en ljudtekniker eller producent att göra demos med. Vår label fixade fram Adam Jaffrey, som har en studio bara runt hörnet från där vi bodde, Hackney Road. När vi gav honom halvfärdiga inspelningar att avsluta märkte vi att vi fick ett annat sound än med Dev, mer episkt och sorgset, som till exempel på ”All the Sad Young Men”. Det blev lite New Order-känsla. Sedan åkte vi till Dev igen och tanken var att vi skulle bli klara med skivan där, men då hade vi en ljudtekniker som heter Duncan Mills, och det han tillförde till materialet var en stor produktion som fick spåren att stå på egna ben, om man nu kan säga så. Texterna krävde mer hifi-sound för att backa upp dem än vi hade på debutplattan. Då var vi mer inspirerade av den indie som vi lyssnade på när vi växte upp: The Killers och vilka det nu var. Exempelvis ”Chevy Thunder” var ganska mycket Killers korsade med Bruce Springsteen. Knytnäven i luften. På Moth Boys är den allmänna stämningen mer dyster, och vi tycker att vi håller ihop temat bättre nu än då.

Omslaget till Moth Boys är ett fotografi från den nu nedlagda Berlinklubben Rechenzentrum ur serien Vom Bleiben av de tyska fotograferna André Giesemann och Daniel Schulz, där de dokumenterade öde lokaler ”dagen efter”.
Rechenzentrum– Vår idé för omslaget var att det skulle vara en klubb eller konsertlokal som var helt tom, för att visa lugnet före stormen eller morgonen efter, om man så vill. Vi tittade på olika bilder och hittade faktiskt ett par tyska fotografer som hade gjort en serie om kanske 20 motiv, där de avbildade klubbar dagen efter, i första hand europeiska technoklubbar. Fotot vi till slut fastnade för är så dystert. En lokal ser aldrig så tragisk ut som med belysningen på när alla har gått hem. Motsättningen mellan den glädje och extas man känner, när man på ett närmast transcendentalt sätt tror att man kan få evigt liv, och den nakna betongen i kallt dagsljus. Sedan visade det sig att den klubben hade fått slå igen helt också, vilket passade ännu bättre och får symbolisera många av de ställen i London som jag växte upp med och som nu är borta därför att de inte passade in i stadsplaneringen. Även om vi inte gör klubbmusik är mycket av albumet ändå influerat av elektronisk dansmusik, och samtidigt som EDM blomstrar i Europa är ravekulturen i England närmast stendöd. Så för mig är omslaget en ögonblicksbild av en tid som nu ligger bakom oss.

”Backstabbers on my Blackberry”
(Spector: ”Reeperbahn”)

Videon till albumspåret ”Kyoto Garden” är sponsrad av en firma som jag på klassiskt svenskt vis tänker kalla ”en känd engelsk klädfabrikant”, och kommentarerna i sociala media om att Spector hade ”sold out” lät inte vänta på sig. Men är det inte en lite föråldrad attityd i en tid då artister måste crowdfunda album och i allmänhet försöka få fram pengar på andra sätt än förr?
– Ja, jag tycker ju det. För oss var det en chans att få göra en video till en av våra favoritlåtar på albumet. Av skivbolaget får man bara budget till videor för singelspåren, om ens det. Så länge sponsorn inte bedriver en verksamhet som man kan ha etiska invändningar emot ser jag inget problem. Även om all företagssponsring per definition innebär att man säljer sig, är jag mer än intresserad av att göra det igen. Vårt sätt att arbeta har nog visat tydligt från första början att vi inte är besvärade av sådant. Det är inte som att de utnyttjar oss på ett negativt sätt. Som artist måste man fråga sig om man tänker vara indie på riktigt, och gå totalt mot strömmen, eller inte. Har man skrivit på för ett stort skivbolag är det för sent redan där. Om ens label betalar för radiospelningar med pengar som de kanske drog in på Kiss för 20 år sedan går det inte att sätta sig på höga hästar. Då är du redan en del av den stora maskinen. Så jag kan inte påstå att den kritiken skulle hålla mig vaken om nätterna.

Vilka förebilder har du haft som sångare? Har du förresten tagit sånglektioner inför Moth Boys?
– Jag tog lektioner när jag var yngre, och nu mellan första och andra skivan gick jag tillbaka till det. Jag kände mig inte alltid som att jag hade kontroll över min röst. Om man som jag sjunger i ett lägre register jämförs man ofta med Ian Curtis, men jag kan inte säga att jag har inspirerats av honom. Nick Cave är däremot en av mina favoritsångare. Få se, vilka finns det mer? Billy Idol, OMD… Och han från Ultravox, vad heter han nu igen? Midge Ure, just det. Det fanns en viss sångstil på 80-talet som på något sätt var typiskt brittisk. Bryan Ferry är en annan.

Spector

”I stay awkward, you stay awesome”
(Spector: ”Stay High”)

Med sina glasögon, kostym och hästsvans är Fred Macpherson på god väg att bli stilikon i den ganska smala nischen ”Jarvis Cocker möter Groucho Marx”, men var har han själv fått visuell inspiration?
– Jag gillar grupper som ser ut som att de är bekväma med att umgås med varandra och har en framtoning som återspeglar att de är som ett gäng eller har något gemensamt, oavsett hur kläderna sedan ser ut. Tidiga Nick Cave & The Bad Seeds gick ju i kostym jämt, men de såg aldrig stela ut, som om de hade fått ut kläderna av en stylist en timme tidigare. Samma sak med William Burroughs. Eller för den delen mer extrema varianter, som Throbbing Gristles fascistlook. Det är också intressant. Egentligen alla som har en konsekvent stil som hänger ihop. Inom hiphopen ser man fortfarande artister som verkligen klär upp sig till stjärna, som Kanye, medan rockgrupper inte gör det alls. Inte sedan Spandau Ballets eller Dexys Midnight Runners tid. De såg ut som att de kom från en annan värld.

Det är svårt att föreställa sig Spandau Ballet gå ner på kvartersbutiken i kilt och kråsskjorta för att köpa ägg och smör.
– Eller hur. Men det finns också artister som har skapat en ikonisk stil med kläder som man verkligen kan gå och handla i, som Ian Brown till exempel. Jag menar inte att jag tycker att alla ska gå i kostym och slips hela tiden. Men jag tror att om man är underhållare och ställer sig på en scen, blir det svårt att undvika att tänka på hur man ser ut.

“My battery’s 10 percent
Let’s generate content
Baby, if you think you’re lonely now,
Just wait ’til we’re alone”
(Spector: ”Bad Boyfriend”)

Jag har för mig att Neil Tennant från Pet Shop Boys brukar tala om ”great moments in pop”. Om jag ber dig räkna upp några klassiska ögonblick ur musikhistorien på rak arm, var hamnar vi då?
– Det där kan jag verkligen skriva under på. Jag tänker definitivt likadant själv. Hmm… Roxy Musics första framträdande på Top of the Pops måste vara ett. Det finns många från 80-talet, från Kraftwerks själva existens och den påverkan de hade på Afrika Bambaataa och tidig hiphop i New York till ”Vienna” med Ultravox eller Gary Numans ”Cars” och ”Are Friends Electric”. Många av de klassiska ögonblicken verkar komma från väldigt arroganta människor, som Kanye West och i stort sett allt han någonsin gjort. Yeezus var ett. Att lyckas få Paul McCartney relevant igen var ett annat. Från min egen ungdom var The Strokes genombrott absolut i den klassen. Arctic Monkeys, förstås. The Libertines när de brann med klart sken under en kort tid. Men det är egentligen först efter ett decennium som man kan avgöra vad som på allvar har satt ett avtryck. De flesta av banden jag lyssnade på för tio år sedan existerar inte ens längre, som Razorlight eller Kaiser Chiefs, eller de finns kanske fortfarande men de visade sig vara medelmåttiga. Förresten måste Pet Shop Boys själva ha haft 4-5 otroliga ”moments in pop”, medan de flesta grupper bara kan drömma om att få fram ett enda.

Kommer Moth Boys att bli Spectors första ”great moment in pop”? Albumet släpps den 21 augusti på Fiction Records / Caroline International.

Kommentarer

Kommentarer

Om Hans-Olof Svensson

Webbredaktör och skribent. "A truly charming journalist" – Ray Cokes

Kolla även

Spector 2016

Spector i 360 grader

Engelska Spector släpper en specialfilmad 360-gradersvideo till "Tenner".