Tuesday , March 19 2024

Kosmischer Läufer – Vol 1 & 2

Review Overview

Betyg - 7

7

Enkel men effektiv hyllning till analog rymdmusik av äldre sort. Som namnet antyder kan man både jogga och lyssna till detta.

User Rating: Be the first one !
Kosmiska löpare
Skivbolag: Unknown Capability Recordings

När man ska berätta om Kosmischer Läufer är det mycket svårt att inte gå rakt in i det förväntade spåret. Det är meningen att man ska ta betet och börja berätta om den uppenbarligen påhittade östtysken Martin Z som komponerade en speciell träningsmusik för östtyska olympiska landslaget. Det är en ganska rolig bakgrundshistoria som ni kan läsa om här. En annan, mycket trevlig intervju med “Martin” finns här. Jag tänkte försöka ta en annan väg med den här recensionen, eftersom jag tycker historien om sovjetiska analoga syntar och tidiga brasilianska walkmans tenderar att dominera all diskussion.

Istället undrar jag – Varför? Varför skapa en fiktiv historia eller vision – kan inte musiken stå på egna ben? Är den för dålig? Jag tänker direkt på mitt andra favoritband bland fiktiva syntsnickare, Belbury Poly, som tycks tillbringa all sin tid i en fiktiv liten engelsk by där det fortfarande är 1968 och syntar ska låta som BBC:s hemmabyggda ljudlaboratorium. Blir musiken bättre för att man minns sammanhanget som formade estetiken? Kanske det.

Dock tycker jag att det vore intressantare att ställa en annan fråga: Kan musiken stå på egna ben? Jag beslöt mig för att helt enkelt strunta i bakgrundshistorien och testa musiken på egna meriter. Är den bra? Och, än viktigare – går den att löpa till?

Musikaliskt är Kosmischer Läufer Vol 1 och Vol 2  pastischer av tidig analog space-rock. Ljudbilden är en sfärisk och ibland ganska elegant landskap av analoga syntklanger. Tankarna går till en blandning av Neu!, Tangerine Dream och tidig Kraftwerk. Ibland är det lite väl likt. Otippade akustiska instrument kommer in ibland, en och annan vocoder-fras sticker fram här och var, och de försiktiga, nästan akademiska melodierna möter nästan alltid pulserande, repetitiva “motorik”-arpeggios som känns slående moderna. Och om det är lite för modernt och välproducerat för att komma från ca 1978 så kan man ju säga ‘tack’ snarare än att bli arg?

Det är helt enkelt feelgood-synt! Och det har två konsekvenser. Konstnärligt är detta lite för enkelt för att få toppbetyg. Men som ackompanjemang till löpning eller annan enformig, transliknande aktivitet är det helt rätt medicin.

Sammanfattning: Ett mycket nostalgiskt, om inte särskilt utmanande ljudäventyr, men prima doping i musikform. Bästa spår: “Tonband Laufspur” och “Morgonröte“. Lyssna, ladda ner och ut i joggingspåret.

Om Christian Stenevi